Det kvinnliga fältet – science fiction-litteraturen

Det kvinnliga fältet - science fiction-litteraturen

Science fiction-litteraturen domineras av kvinnor. I fjol utkom inte mindre än tre sf-romaner av svenska författarinnor. Det är ingen trend. Grunden lades år 1969 då Ursula K. Le Guin utkom med en banbrytande sf-roman och Margaret Atwood med sin prosadebut, den första i en rad dystopier.

Philip K. Dick fick 1969 ett ”Frågeformulär för professionella SF-författare och redaktörer” på sitt skrivbord. På frågan varför han skriver science fiction svarade han:

”Det är mindre betoning på ren stil och mer på innehåll – som sig bör. Detta är ett manligt fält, och ett lyckligt slut är således inte nödvändigt – som i alla de andra fiktionsfälten dominerade av kvinnor.”

Trots, eller tack vare, den annars så lysande och i och för sig nominalistiske Dicks inskänkta svar är den kvalitativa sf-litteraturen kvinnornas fält.

Samma år gav Ursula K. Le Guin (som gick bort i fjol) ut banbrytande Mörkrets vänstra hand och fem år senare ett annat mästerstycke: Shevek (en töntig titel som inte innefattar vad det handlar om; originalets The Dispossessed kan betyda både de fördrivna och berövade). Förutom hisnande äventyr får här anarkism och intersektionalitet (total jämställdhet) sina ideologiska uttryck i exoplanetära samhällen. Det är, vill jag påstå, främst hennes förtjänst att sf domineras av kvinnor.

Men även Margaret Atwoods. 1969 utkom också Den ätbara kvinnan, den första i en lång rad dystopiska romaner som toppades av Tjänarinnans berättelse 1985. Med isbergsteknik och ett starkt bildspråk berättar Atwood om ett teokratiskt USA som kontrolleras av gammaltestamentliga fascister. 34 år senare, med den kristna ultrahögern nära makten, känns inte det illavarslande framtidsscenariot särskilt avlägset.

Som motpol till Le Guins astrala arena kan Atwoods terrestriska ställas. Hon håller sig på jorden, i en fullt tänkbar framtid. Det verk som går längst är Oryx & Crake-trilogin från 2003-13 (se MM nr 25 2015 för ett reportage om den och Atwoods författarskap) som utspelar sig i ett postapokalyptiskt landskap förött av klimatförändringar, där bioteknik och genmanipulering försatt existensen ur spel.

I det utgör de varsin pol om Dick, vars sf utspelar sig både på jorden och i rymden; alla tre förenas för övrigt i sin frihetliga och antiauktoritära hållning, sitt varsel om fascism och förtryck. Det gäller även, i högsta grad, tre svenska sf-romaner som samtliga, smått sensationellt, kom i fjol. Typiskt nog har samtliga jämförts med Harry Martinssons diktepos Aniara – som om det var den enda referenspunkten inom svensk sf. I själva verket kan de sätta ned sina QSF-flaggor antingen på Le Guin-polen eller Atwood-polen.

Först ut var Balsam Karam med Händelsehorisonten. Kakotopiskt, rytmiskt och lyriskt berättar hon om Milde, som först motsätter sig den rasistiska dagordningen och patriarkala samhällsstrukturen men som slutligen ger upp inför den. Romanen är inte helt lätt att ta till sig. Handlingen utspelar sig på flera tidsplan. Prosan arbetar med omtagningar och upprepningar i ett slags samtida omkväde.

När Milde år sju år gammal deporteras Stadens – Stockholms? – alla kvinnor till Utkanterna. Implicit och mellan raderna är det för att de är ensamstående och rasifierade, icke-vita till skillnad från stadsmänniskorna och turisterna. Fäderna och bröderna är frånvarande: döda, förslavade eller gömda? Milde, hennes mamma och de andra gör sig i vilket fall ett hem i Utkanterna. De bygger bo, startar skola, letar föda och skapar ett samhälle likt vilket flyktingläger som helst.

Det är en samtidig framtidsskildring och tillbakablick. Utkanterna kunde vara Warszawagettot 1940, Soweto Township 1980 eller ockuperade Palestina 2020. Samtidigt är det beteckningen för Stockholmsslummen förr, före förorterna, som exempelvis Per Anders Fogelström använde sig av i romansviterna.

Det andra tidsplanet äger rum när Milde blivit lite äldre, tio tolv år, och förstår vad som sker och väntar henne: Död eller uppror? Hon och hennes två kamrater har existentiella samtal och inser snart att Utkanterna är ett dödens väntrum, en depå i väntan på avrättning.

Romanens tredje tidsram är dess nutid. Milde är nu 17 och något av urban gerilla. Men hon ställs inför ett livsavgörande val: att avrättas eller resa ut i rymden genom Massan. Astronomerna och fysikerna vill se vad som händer med en varelse, likt en annan Lajka, som färdas genom ett svart hål.

”Visst kan jag åka upp i rymden och dö, varför inte. Jag dör hellre där än fortsätter att stå till förfogande här om ni förstår vad jag menar. Jag gör det för mina systrar och för mitt Utkanternas skull.”

Milde blir en kosmisk Jeanne d’Arc, men vi får aldrig följa henne på färden.

 

Den skenande planeten.
Maja Lundgren.
Foto: Albert Bonniers förlag

På en astral resa tar oss däremot Maja Lundgren i renodlade sf-romanen Den skenande planeten. Fjärde världskriget är över; flera planeter har koloniserats; en ny världsordning råder. Fredsmäklaren Ki har anlänt från hemplaneten Zarminia och just checkat in på hotell Pegasus i Mexico City, som efter en mafiosos statskupp återfått det aztekiska namnet Tenochtitlán.

Hon är där för att hålla tal vid en fredsceremoni. Hennes spacelag vill inte riktigt släppa. Hon kan inte greppa den jordiska verkligheten. Hon funderar över den överstrukna femman som taggats lite varstans. Och alla de som pratar med och för sig själva omkring henne?

De är uppkopplade till Mundus mindspeak genom ett inopererat chip i huvudet. En gång var nätverket ett globalt och subversivt kommunikationsmedel för revolutionärer och pacifister, men nu såtillvida anfrätt av virus och trojaner att det lever sitt eget liv. De som inte har råd att ta bort det drabbas av de andra användarnas medvetanden i ett sammelsurium av föreställningar, en bildstorm, ett enda epileptiskt medvetande.

Lundgren är här civilisationskritisk mot dagens användning av mobiler, det ständiga flödet i sociala medier, ett genomkommersialiserat internet, ”An Alien Life Form” som salig David Bowie kallade det. Och verkligheten överträffar dikten. I skrivande stund skickar nätverket Avaaz ett mejl som inleds:

”Dear friends, We’ve been hijacked. The internet was supposed to connect all of humanity like never before – beyond any boundaries, race or religion. But the fascist forces that led the world into darkness 80 years ago are spreading their tentacles again, deploying vast armies of fake accounts to turn us against each other.”

Annars fokuserar hon mest på äventyret. Ki tar på sig att finna två försvunna krigshjältar. Det blir en omtumlande men lärorik jordisk resa. Dråpligast är när hen (i likhet med många av Le Guins hjältar är Ki icke-binär) finner en bonad – ett arkaiskt, bortglömt hantverk – med de broderade orden ”Framtiden är en déjà vu”. Eller: Framtiden har ren hänt. Framtiden är här. Nu.

Lundgren leker med genren och placerar sina favoritämnen – maffiastruktur, patriarkat och kulturellt förtryck – på andra planeter. Så beskriver förlaget också romanen som ”En Pompeji i science fiction-miljö”. Och hon är klurig: Femman för tankarna till V för Vendetta och dess omkväde ”Remember, remember, the Fifth of November, the Gunpowder Treason and Plot. I know of no reason why the Gunpowder Treason should ever be forgot …”

Ki är 22:a bokstaven i grekiska alfabetet, 20:de i det kyrilliska. Ki blir således Cy transkriberat; vice versa blir cyborg kiborg. Lägg därtill det asiatiska begreppet för energi i allmänhet och livsenergi i synnerhet: pinyin qì eller ch’i; koreanska gi och japanska ki. Lundgrens roman är lättläst och underhållande, trots en kanske snårig terminologi för en ovan sf-läsare. Även den ändar ute i rymden, i en ovisshet som för tankarna till Arthur C. Clarkes & Stanley Kubricks klassiker 2001 – Ett rymdäventyr:

”Vi bör vara framme innan det är dags att plocka upp barnet. Kommer deras livsfrukt klara av passagen genom maskhålen? Den har lika goda chanser som jag själv. Det är dags att överantvarda sig åt kosmos.”

Bäst av de tre är ändå Lyra Kolis dystra framtidsvision Allting växer. Tonalt och tematiskt känns den igen från de tidigare romanerna, främst Augustnominerade Ett så starkt ljus (2014). Rak prosa med alienation och utanförskap, klaustrofobi och likriktning som teman.

Nu är vi på jorden igen, i dystopins värld, vid Atwood-polen. Romanen skildrar en inte alltför avlägsen framtid där människan med alla till buds stående medel försöker undfly alla former av lidande, psykiskt som fysiskt, med hjälp av högteknologi. Döden är uppskjuten: De döende nedsänks i en kryonisk sömn för att uppväckas då forskningen funnit nyckeln till återuppståndelsen. Något av en realitet redan i dag, som Don DeLillo beskrivit det i romanen Noll K (2016).

Huvudpersoner är läkaren Monica, romanens berättare, och konstnären Jossi, Skandinavienättling. De lever i både en reell och virtuell verklighet, en kontrollzon där ett medicin-implantat styr innehavarens humör. Och övervakas. Zonen omges av en mur som rests av och för de priviligierade efter klimatkatastrofen mot the Outside, naturen utanför. Där lever de Andra i en sorts den starkaste överlever som liknar Karams Utkanter eller Atwoods Kolonier.

Med hjälp av Monica anar Jossi att något är fundamentalt fel: ”Att det inte är sjukt att känna hur dåliga saker är i det här samhället? Att ångest och depression kan vara naturen som gråter!” Monica opererar bort Jossis implantat och också hon ansluter sig till Organisationen, en motståndscell som förespråkar naturens återkomst genom ”radikal empati”. Jossi ger sitt liv åt den. I martyrskapet, i lidandet som förvandlingskraft förenas de tre romanernas protagonister Milde, Ki och Jossi.

Annat som förenar samtliga omnämnda författare är civilisationskritik och teknikskepsis, motstånd mot murar och gränser, normer och kategorier, patriarkat och kvinnohat samt en varning för att fascismen kan ta över och kontrollera samhället med vapenmakt igen.

Vad som särskiljer Kolis text från Karams och Lundgrens är klimattemat och den krist-judiska dimensionen. Boken är indelad i fyra kapitel – Själen, Naturen, Döden, Nåden – som för tankarna till poeter som Paul Claudel och filosofer som Simone Weil.

Romanen låter inte som en framtidsdystopi utan rätt likt dagens samhälle. Organisationens förgrundsfigur Frank har en helt annan ton än Jossi och skräder inte med orden i sina tal:

– Naturens slaveri under människan har varat i århundraden. Men vi har aldrig lärt känna den. All kunskap vi har om naturen är bara till för att vi ska kunna behärska, manipulera och genomtränga den med mänsklighet. Vi har injicerat strängar av vårt DNA i växter för att göra dem motståndskraftiga mot gifter som vi har släppt ut.

Avslutningsvis: Atwoods och Le Guins motpoler blev också en polemisk sådan. De hade helt enkelt en ”beef”, ett offentligt fastän litterärt gräl om innebörden i genren. Den första menade att hon inte skrev science men väl speculative fiction. Atwood anser att speculative fiction beskriver vad som sker eller spekulerar om vad som skulle kunna ske.

Science fiction, menar hon vidare, skildrar det som ännu inte existerar. Le Guin kallade det nonsens och betecknade bägge deras prosa som science fiction. Båda betecknas sf och bägges böcker rör sig fritt mellan genrerna fantasy, dystopi, utopi, science och speculative fiction. Och passar lika för vuxna och unga vuxna. Det spelar heller inte så stor roll: En bra bok står över alla genrebeteckningar.

Rikard Rehnbergh 

 

Allting växer är Lyra Kolis fjärde roman.
Lyra Koli debuterade 2012.
Foto: Matti Koli
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter