Sverige behöver långsiktighet
Sverige behöver långsiktighet
Det ser när detta skrivs ut som att Sverige till slut får en mittenregering. Den omfattande uppgörelsen mellan S, MP, C och L innebär att vi står inför ett helt nytt politiskt landskap, kanske under flera mandatperioder. Landet kommer att ledas av en bred mittenkoalition, med en vänster- och en högeropposition på var sin sida om sig. SD kommer med uppgörelsen att vara helt utan politiskt inflytande, något som är synnerligt angeläget. Dessutom blir också de två konservativa partierna M och KD utan större möjligheter att påverka politiken. Även Vänsterpartiet får med överenskommelsen begränsade möjligheter att påverka.
Sverige är ett öppet liberalt land och uppgörelsen innebär ett värnande av det. Men reformerna i uppgörelsen innebär skattesänkningar för höginkomsttagare och marknadsliberala reformer som är svårsmälta för Socialdemokraterna och även Miljöpartiet. Nu ska Socialdemokraterna genomföra en lång rad politiska beslut som man tog hård strid mot i hela valrörelsen. Centern och Liberalerna har skäl att känna sig nöjda med uppgörelsen.
C har fått igenom förändringar i uppluckrad arbetsrätt och marknadshyror genom fri hyressättning i nybyggnation, samt en översyn av hur lägenheters kvalitet och läge ska avspeglas mer i hyresnivån. Vidare har C och L fått stöd för konkurrensutsättning av arbetsförmedlingen, tredubblat RUT-avdrag och att vinster i välfärden blir kvar. Liberalerna har fått igenom utredning av förstatligande av skolan, en av partiets hjärtefrågor.
Men även Socialdemokraterna och Miljöpartiet är vinnare. Socialdemokraterna har avvärjt ett stort hot mot sitt eget maktinnehav. Priset är högt, eftersom S har fått göra många eftergifter. Men partiet har inte bara vunnit maktpolitiskt, vilket man kan få uppfattningen av i media. Uppgörelsen innebär fortsatta satsningar på välfärden: sjukvård, skola och omsorg, och S får också fortsätta att ha huvudansvaret för utrikespolitiken som största regeringsparti. Man ska dessutom inte underskatta betydelsen av att kunna sätta den politiska agendan, vilket man kan som stort regeringsparti.
Miljöpartiet är också vinnare eftersom de miljö- och klimatsatsningarna och styrande miljöskatter som partiet drivit igenom under föregående mandatperiod blir kvar. Dessutom innehåller uppgörelsen en grön skatteväxling på 15 miljarder kronot, det vill säga ytterligare höjda skatter på miljö- och klimatskadliga verksamheter. Förhoppningsvis kan Sverige därmed fortsätta att ligga i frontlinjen internationellt i klimatfrågan, mänsklighetens ödesfråga, och genom sitt exempel påverka andra länder.
Sveriges klimatmål, som finns i klimatlagen och det klimatpolitiska ramverket, säger att de totala utsläppen i landet ska minskas med 63 procent till år 2030 och utsläppen från inrikes trafik med 70 procent till år 2030. Som det ser ut nu är Sverige inte ens i närheten av att kunna klara våra klimatmål eller våra åtaganden i Parisöverenskommelsen. Enligt Naturvårdsverket behöver utsläppen minska med 5-8 procent per år för att vi ska klara dessa mål. De senaste åren har minskningen bara varit någon eller några enstaka procent. Det lär därför inte räcka med den annonserade gröna skatteväxlingen under mandatperioden.
Hela uppgörelsen framstår som rejält underfinansierad. Den kombinerar ekonomiska satsningar på välfärden, på småföretags- och landsbygdspolitik med mera med borttagande av värnskatten och utökade RUT-subventioner. Ytterligare finansiering lär behövas under mandatperioden. För att klara det och samtidigt uppnå tillräckliga minskningar av klimatutsläppen så behövs ytterligare höjningar av skatter på utsläpp (utöver den annonserade gröna skatteväxlingen).
Det är mycket önskvärt att Stefan Löfven väljs till statsminister och att ett långvarigt samarbete mellan de fyra partierna i den politiska mitten blir av. Den stabiliteten behövs för att göra nödvändiga reformer inom klimatområdet, värna välfärden och vårda det demokratiska samtalet.
Eivor Karlsson
Marica Lindblad
Stefan B Nilsson
(Opinionsredaktionen)