Bör en grön rörelse vara kapitalismkritisk?

Det finns tre uppfattningar som anses utmärka radikalt grönt tänkande: vara kapitalismkritisk, vara tillväxtkritisk och förespråka naturens rättigheter. Här granskar jag uppfattningen att en grön rörelse bör vara kapitalismkritisk, och återkommer till de andra. 

Billy Larsson

Billy Larsson är fil dr i psykologi och oberoende grön debattör.

Frågan om kapitalismen ställs på sin spets när två personer som varit riksdagsledamöter för Miljöpartiet – och setts som ovanligt gröna – går över till Vänsterpartiet och hävdar att miljöproblemen beror på kapitalismen. Själv tror jag att den politik som behövs i de globala miljöproblemens tid inte kan uppstå i arbetarrörelsen. Men övergången visar hur outvecklat grönt tänkande är. Att jag inte tror på lämpligheten för en grön rörelse att kalla sig för kapitalismkritisk beror på följande sex skäl.

1. För det första, analysen är otydlig. Att avskaffa kapitalismen i marxistisk mening innebär att förespråka att privat ägande till produktionsmedlen upphör. Det beror på att den grundläggande orättvisan enligt Karl Marx är att arbetaren inte får fullt betalt för sitt arbete, utan kapitalägaren lägger beslag på ett mervärde. Den orättvisan ska upphöra genom att det privata vinstintresset avskaffas och företagen styrs för att gynna arbetarna, antingen direkt genom arbetarstyrda företag, eller indirekt, genom en stat kontrollerad av arbetarklassen.

Tanken på en orättvisa gentemot arbetarklassen med hänvisning till Marx mervärdesteori kan inte ligga till grund för en grön samhällskritik, den måste bygga på att uppmärksamma andra orättvisor. Dessutom är det en pseudolösning att säga ”kapitalismen ska avskaffas för att vi ska klara miljön” om det gäller att ändra ägandeformer. Det tillhör den typ av överförenklade lösningar som inte kan fungera. Ett gigantiskt problem är förstås hur de privata företagen ska tas över, ska staten köpa ut dessa? Och om de vägrar?

Dessutom fungerar det inte att avskaffa privat ägande av företag. Det har även Vänsterpartiet insett. Partiprogrammet pratar om att avskaffa kapitalismen – därmed blir marxisterna inom partiet nöjda. Men pragmatikerna har sett till att skriva in att privat företagande ska få finnas kvar.

2. För det andra, vill man verkligen lösa miljöproblem krävs andra värderingar. Varför det är så kan illusteras av att det finns ett annat sätt att definiera kapitalismen än som privat ägande av produktionsmedlen, nämligen som en process.

Det innebär att kapital används för investeringar som ska leda till mer kapital, som ska investeras för att skaffa ännu mer kapital. Det vill säga, de som har makten över företaget vill att dess vinst ska öka och öka, i en process utan slut. Vilket på samhällsnivå innebär en process mot en ständigt ökande ekonomisk tillväxt. En process som i sin tur leder till ökad miljöbelastning.

Varför det behövs förändrade värderingar framgår indirekt av Vänsterpartiets program. Partiet vill ”ha mer kommunalt eller statligt ägande och låta samhällsnyttan styra verksamheten i stället för kortsiktigt vinstmaximerande, och därmed styra utvecklingen mot ett mer ekologiskt och socialt hållbart samhälle.”

Med att ”avskaffa kapitalismen” menar man då att avskaffa en samhällsutveckling styrd av kortsiktigt vinstintresse. Det låter bra, eftersom en styrning via kortsiktigt vinstintresse lätt leder till skador på miljön. Men det finns problem med en sådan uppfattning. Vänsterpartiet vill i stället ha en utveckling ”till förmån för ekologiska och sociala aspekter”. Bra, men införande av andra ägandeformer leder inte automatiskt till en sådan utveckling. Sveaskog är statligt, men är avskytt av många för att prioritera vinsttänkande framför långsiktig miljöhänsyn. Och arbetarstyrda företag kan förstås välja att tjäna pengar på påtagligt miljöskadlig aktivitet.

Vad somt krävs för att åstadkomma verklig miljöhänsyn är därför ändrade värderingar i samhället, där synen på miljön och kommande generationer förändras. Vattenfall är statligt, men dagens ägardirektiv tar inte stor miljöhänsyn. Med ändrade värderingar skulle däremot ägardirektivet kunna främja miljöaspekter före vinst. Men vikten av att ändra värderingar, det förstår vare sig V, kapitalismkritiska gröna eller MP. Därför får de också svårt att genomföra ett hållbart samhälle. 

3. För det tredje, vem driver förändringen? Enligt Vänsterpartiets program kräver hanteringen av globala miljöproblem en stor förändring av det ekonomiska systemet, vilket i sin tur kräver ”samarbete mellan arbetarrörelsens partier, fackföreningarna och miljörörelsen”. 

Varför fackföreningarna skulle ha ambitionen att förändra ekonomin till att prioriera miljö före ekonomisk tillväxt, det svarar partiprogrammet inte på. Sannolikt har man inte heller något svar på den frågan, utan försöker föra ihop storheter som inte har med varandra att göra. Det vill säga, gårdagens arbetarrörelse och dagens miljörörelse.

För om ett ekologiskt hållbart samhälle kräver att bryta utvecklingen mot en ständigt växande ekonomi är det svårt att förstå varför arbetarklassen och fackföreningar skulle vara en spjutspets mot en sådan samhällsutveckling.

Banderoll med texten ”Kapitalism dödar vår framtid”.


MHM55
Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0 International

4. För det fjärde, eftersom Vänsterpartiets politik ytterst bygger på en konflikt mellan arbetarklassen och kapitalägarna får partiet svårt att förstå samtiden, där de globala miljöfrågorna ytterst innebär en konflikt mellan dagens generationer och kommande och inte mellan arbetare och kapitalägare.

5. För det femte, om man pekar ut kapitalismen som förklaring till miljöproblemen skapar man negativa associationer hos sannolikt mer än halva befolkningen och därmed mindre intresse för att lyssna. Om man tror att klimatfrågan ska lösas med slagord som kapitalismens avskaffande kommer det därför att bidra till misslyckande, inte till framgång.

6. För det sjätte, ska en grön rörelse ha relevans behöver den ha egna begrepp och tankar, inte låta som att man är del av något annat, i det här fallet, arbetarrörelsen.

En grön rörelse behöver visserligen visa respekt mot äldre tanketraditioner och erkänna att de har vissa värden. Man måste också framhålla att i en ny tid – där människan har börjat överutnyttja naturens resurser och överbelasta atmosfären – krävs en annan politik än den från som utgick från tidigare epoker. Det går inte att utgå från situationen på 1700-talet som konservatism och liberalism gör, eller från 1800-talet som socialismen gör. 

Därför, att börja diskutera om den gröna rörelsen ska ses som en del av vänstern är ett politiskt självmål. Huvudbudskapet bör vara att grönt tänkande står för något nytt och bättre. Därför ska andra partier bli mer gröna, det är inte ett grönt partis uppgift att bli mer blått eller rött.

Till skillnad från att vara kapitalismkritisk kan en grön rörelse dock vara kritisk till inriktningen på ekonomisk tillväxt. För där finns det forskningsstöd, vilket gjort att även Johan Rockström numer är kritisk till den samhällsinriktningen. Pratar man om att inriktning på ekonomisk tillväxt är problematisk ur miljösynpunkt kan man alltså stödja sig på forskning, men det låter sig inte göras genom att mer vagt peka ut kapitalismen. 

Till sist. En som förstår dessa frågor på ett bra sätt är Staffan Laestadius. Han har i boken Klimatet och omställningen lagt fram ett omställningsprogram för Sverige. Av programmet framgår att för att klara klimatomställningen är det inte kapitalismens avskaffande som behövs utan investeringar som inte styrs av vinstintresse och motivation för en annan livsstil. 

I andra sammanhang har Laestadius menat att man inte bör satsa på den ekonomiska tillväxten, utan prioritera annat. Klokt enligt mig. 

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com