Mexiko – migration, motstånd och konst

Mexiko – migration, motstånd och konst

r Andrés Manuel López Obrador (Amlo) svors in som president den 1 december, efter jordskredssegern i sommarens val, indikerade det att Mexiko är trött på drogkarteller, korrupta politiker och poliser i samvälde mot el pueblo, samfälligheten, folket.

Vi representerar riktig förändring, sa Amlo till den samlade journalistkåren efter valsegern.

Runt två miljoner människor, lågt räknat, har dött sedan 2009 i det så kallade drogkriget, direkt eller indirekt till följd av konflikten. Repressalier, militarisering och USA:s inblandning fungerar uppenbarligen inte. Folket, de civila kommer emellan och får sätta livet till.

En socialists framgång är därutöver trendbrottet i ett Sydamerika som för tio år sedan red på en vänstervåg (Bachelet, Chávez, Correa, Lula, Morales), men som i dag snarast finner sig fast i nyliberalismens nät genom Världsbankens och WTO:s försorg.

Som född och uppvuxen i en by i Tabasco vid Gulfkusten tillhör inte Amlo, som många tidigare presidenter, någon politisk elit. 64-åringens politiska kurva har gått från hårdför aktivism – som förespråkare för ursprungsbefolkningen deltog han ofta i demonstrationer på 1970- och 1980-talet – via huvudstaden Mexico Citys borgmästare 2000-2005 till presidentposten.

Det var tredje gången gillt: I valen 2006 och 2012 nådde han inte ända fram med PRD (Partido de la Revolución Democrática), men med nya partiet Moreno gick det vägen. Amlo ser sig som ”anti-etablissemang” och talade under valkampanjen ofta om landets ”maktmaffia” – etablerade politiker, rika familjer, multinationella företagare, drogkarteller och polischefer – vars gemensamma nämnare är kapitalism, korruption och folkförakt.

Han står för en bättre fördelning av rikedom, men hans valfrågor har varit mot våld och korruption, säger Edme Dominguez, docent i freds- och utvecklingsforskning med fokus på Latinamerika vid Göteborgs universitet.

Vad ”drogbaronerna” beträffar vill Amlo pröva ett annat grepp än tidigare (korrumperade) regeringar: amnesti. Och vad gäller grannlandet USA har tonen pendlat mellan att ”sätta Trump på plats” och att ”alltid söka ha en vänskaplig relation till USA”, som han sa i segertalet.

Förutom det nya ofullständiga handelsavtalet (USMCA har ersatt Nafta) och den beryktade muren – av vilken Mexiko är helt ointresserad och för vilken USA:s senat satte stopp för, åtminstone tillfälligt, strax före jul vilket lett till en nedstängning av delar av statsapparaten – är det immigrationen som utgör tvistefråga.

Den centralamerikanska karavanen av män, kvinnor och barn som flyr drogkrig och etnisk rensning, gruv- och fossilexploatering nådde under hösten gränsstaden Tijuana. Signifikativt nog skickade Trump in 5000 militärtrupper medan Amlo sände nödhjälp och bistånd till gränsen.

Bägge presidenter håller således sina vallöften: Den första vill stoppa immigranterna, den andra hjälpa dem. En utmärkt illustration till hur denna resa kan gå till finns i Cary Joji Fukunagas välspelade film Sin nombre (2008). ”Namnlös” är flyktingen.

Mexiko har en lång tradition av migration. Många är de som flytt åsiktsförtryck i USA och totalitära regimer i Europa för en fristad i Mexiko. I huvudstaden – en av de folkrikaste – frodades konsten genom den stora exilkolonin.

Conlon Nancarrow, född i Texarkana, Arkansas 1912, var en särling. Han spelade trumpet i olika jazzband före studierna i komposition i Boston där han förutom att träffa Arnold Schönberg, ett livsavgörande möte, gick med i Kommunistpartiet, ett livsavgörande beslut.

När spanska inbördeskriget bröt ut 1936 lät han enrollera sig i Lincolnbrigaden i kampen mot Francofascismen. Vid återkomsten till USA 1939 blev han fråntagen sitt pass, för partiboken i samma mån som spanienresan. Som persona ingrata drog han över gränsen 1940, fick mexikanskt medborgarskap 1956 och blev kvar där.

I frihet flödade inspirationen. Kompositionernas rytmiska komplexitet, hans krav på tonal exakthet och bristen på virtuosa musiker gjorde det svårt att höra hur musiken lät. Nancarrow mindes ett mekaniskt piano i barndomshemmet; han lät tillverka ett och började så tonsätta pianolarullar i stället.

Nu var han verkligen fri – från hemlandets förföljelser (Mc-Carthy-eran) och från mänskliga begränsningar (hans tempi är omöjliga att följa och utföra). Först på 1980-talet kom han ut ur anonymitetens skugga, uppmärksammades för sin avantgardism och kunde besöka USA igen efter 40 år.

Foto: public domain
Conlon Nancarrow (1912-1997) bodde och verkade större delen av sitt liv i sin kombinerade bostad och studio i Mexico City.

Likt en barockens tonsättare smyger Nancarrow in små kryptiska, kanoniska gåtor att lösa för den hugade. Bach i möte med Stravinskij parat med ragtime & jazz, boogie-woogie & blues. Eurasien möter Nordamerika. Nancarrows pianostycken är ett tidigt exempel på beteckningen ”Wall of Sound”.

I Study for Player Piano No. 12 går det, nästan, att höra de mexikanska influenserna. Anslaget är pampigt som en bolero, distinkt som en mariachi, ett tydligt utslag av hans polymetrik. Halvvägs in i det fem minuter långa stycket blir tempot hisnande och närmast fråga om polytempo, alltså flera tempi i ett, något som endast låter sig göras på en pianola.

Samma år Nancarrow flydde USA för Mexiko lönnmördades Lev Trotskij i sin villa utanför Ciudad de México av en av Stalin utsänd NKVD-agent. Och samma år korsade Nazityskland Maginotlinjen och ockuperade Frankrike, där den brittiska konstnären och författaren Leonora Carrington levde tillsammans med surrealistnes-torn Max Ernst.

Foto: public domain
Leonora Carrington (1917- 2011) bosatt i Mexiko i 69 år.

Ernst klassades som ”degenererad” och sattes i koncentrationsläger. Carrington ”satt fast”, som hon beskriver det i den biografiska romanen Down Below (1988). Allt rämnade. På faderns begäran tvångsinstitutionaliserades hon i fascistiska Spanien – en mardröm hon aldrig riktigt kom över. Hon slog sig dock fri och efter ett par kringflackande år slog också hon sig ner på ruinerna av Aztek-rikets navel Tenochtitlán, dagens Ciudad de México.

Här fann hon gott om inspiration för sin än morbida, än fantastiska (betona fantasteri) vittra värld i både ord och bild. Azteker & tolteker, maya & kristna, La virgen de Guadalupe & El día de los muertos, Frida Kahlo & Diego Rivera – allt bidrog till Carringtons säregna surrealism där hennes keltiska ursprungs kultur möter mexikansk mystik och dödskult. Här var hon hemma.

1963 fick hon i uppdrag att skapa en mural inspirerad av Mexikos rika flora av folklore. El Mundo Mágico de los Mayas pryder i dag en av Museo Nacional de Antropologías salar. Det är ett monumentalt verk, helt i klass med manliga muralister som Bosch, Brueghel, Dalí och Diego Rivera. 1970 var hon med om att kicka i gång den mexikanska kvinnorörelsen.

Vid samma tid skrev hon sina bästa, mest hårresande noveller. Som den Bulgakovinfluerade Att starta en farmaceutisk verksamhet: Señora Carrington lever i ett Mexiko som förbjudit all sändarutrustning (telefon, radio, tv, mikrofon etcetera). Folket samlas i stället på torg för att spela bräd- och kortspel. En egenhet är att bjuda sina bundsförvanter på kyrkogårdspicknick. Hon bjuder in Lord Popocatepetl, Mexikos högsta verksamma vulkan, och Viscomte Statsåklagare, en passning till USA: ”United Self-Annihilation”.

Väl där får hon ett skrin av det obsoleta materialet plast med en bricka som lyder: ”Josef Stalin A.D. 1948”. Förutom att förlagan dog 1953 så innehåller den lilla kistan en homunculus, en förkrympt människa täckt av en enorm mustasch som visar sig ha undergörande effekter på influensa, hosta, syfilis och barnafödsel. Medicinen namnges Apostalin. Ett makabert mästerverk på sju sidor.

Även Carrington glömdes bort av sin samtid och fick sent omsider förtjänt uppmärksamhet. Hon blev ju trots allt den sista överlevaren av de ursprungliga surrealisterna. 2013 satte Unga Klara upp det vildsinta, underbara teaterstycket Häst häst häst (som MM recenserade då), och i fjol gick dokumentären Den glömda surrealisten om hennes händelserika liv på tv (SVT-Play till och med 14/1).

På tal om tv och surrealism: Mexikansk film genomlever en ny guldålder (Cuarón, González Iñárritu, Reygades, del Toro) i mycket tack vare att aragoniern Luis Buñuel startade en gedigen filmskola under sin 20-åriga exil i huvudstaden. Främst de två förstnämndas mästerverk Roma ( årets regi på Golden Globe-galan) och Amores Perros (2000) porträtterar ett Mexico City i upplösning.

Gemensamt för dessa frihetstörstande konstnärer var att de som födda i förmögna familjer med tyranniska fäder flydde en europeisk fascism som blev en sorts förlängning av familjen. Konsten var deras hemland; friheten deras flagga; fantasin passet. Alla nådde mycket hög ålder.

Foto: Jose Luis Gonzalez/Creative Commons
En stor demonstration mot USA:s president Donald Trump i Mexico City under valrörelsen.

Mexiko har en lång tradition av motstånd. Aztekerna stred behjärtansvärt mot conquistadorerna. De dyrkade den blodtörstige Huitzilopochtli, de skulle inte ge sig utan blodspillan. Men de många människooffren, främst krigsfångar, för att blidka gudomen, hade gjort dem hatade av grannfolken. Huaxteker, mixteker och zapoteker kom inte till aztekernas undsättning när ”Nya Spanien” började koloniseras 1519.

När Hernán Cortés conquistadorer tog Montezuma II till fånga efter att denne sårats under resningen stod folket som handfallet. Kungen, en sorts gudom han med, var ju odödlig. Ett år senare var riket en ruin. Tre år tog det ett hänsynslöst rövarband att störta Centralamerikas största imperium och så inleda massutrotningen av urfolk.

Mexiko plundrades i allt snabbare takt under seklerna som följde tills de franska och amerikanska revolutionerna tände en glöd hos de olika folken. Fast det skulle dröja till 1810 innan den stora resningen, ledsagad av prästen Miguel Hidalgo, ägde rum. Folket hade fått nog av den spanska kronans utsugning och folkmord. 1821 blev Mexiko självständigt.

Dit hörde ursprungligen Texas. Men delstaten revolterade och förklarade sig självständigt 1836. Tio år senare annekterades den av USA och Mexiko skred till dess försvar. Förgäves. Fredsavtalet 1848 stipulerade att allt land norr om Rio Grande nu tillhörde USA, och Mexiko tvangs sälja New Mexiko och Kalifornien för spottstyvrar. En orolig tid följde.

Sedan diktatorn Porfirio Díaz, som styrt landet i 30 år, låtit häkta rivalen till presidentposten i valet 1910, Francisco Madero, utbröt emellertid den mexikanska revolutionen.

Emiliano Zapata var mestis, bondeson och hövding i hembyn i delstaten Morelos. Vid beskedet om Maderos landsflykt formerade han en armé mestadels bestående av uramerikaner. Han var redan ökänd hos marionettregeringen och myndigheterna efter att ha lett direkta aktioner för att återta böndernas jord från Díazlojala och/eller solventa patrones, godsägare, enligt julevangeliet eller ”Den laglösa rättvisans princip”.

Díaz svarade med att avlysa alla allmänna val och söka befästa sin makt ytterligare. Rebellernas replik blev två enorma bondearméer – Zapata i söder, Pancho Villa i norr – som mosade den federala armén mellan sig. All stulen jord återgick till uramerikanerna. Madero återvände, bildade en provisorisk regering men krävde en avväpning av bondearméerna och en på obestämd tid uppskjuten jordreform. Den gamla ”maktmaffian” styrde än.

På det ingrep USA och besatte delar av Mexiko 1914 och 1916. Zapatas svar på sveket var en ny revolt, formulerad i Plan de Ayala, konkretiserande bondeupprorets rättmätiga kravlista. Madero lönnmördades av Díaztrogen militär och Zapata fortsatte striden mot nye presidenten Venustiano Carranza.

Den 10 april 1919 red han in på torget i byn Chinameca i hemstaten. Militärerna som stämt möte med honom höll inte ord, och sa inte ett ord, utan mejade ned honom från hustaken. Liksom Aztekupproret exakt 400 år tidigare lamslogs revolutionärerna och det andra upproret slogs snart ned. Marlon Brando gör ett helgjutet porträtt av revolutionären i Elia Kazans film Viva Zapata (1952) efter John Steinbecks manus.

Han lever emellertid än: Zapatisterna inledde på nyårsdagen 1994 ett väpnat uppror mot myndigheterna i Chiapas, den sydligaste delstaten. Även om den intellektuelle, pipblossande, balaklavaklädde subkommendanten Marcos är bonderörelsens ansikte utåt så lyder också han under CCRI (Comité Clandestino Revolucionario Indígena), zapatisternas högsta beslutande organ där endast uramerikaner får sitta.

Den väpnade grenen EZLN (Ejercito Zapatista de Liberación Nacionál) tar order direkt från CCRI. Kraven är Zapatas: urfolkens autonomitet och frihet från statligt förtryck. I deras kommuner finns fria skolor, jordbruk, sjukhus, domstolar, soppkök, dagis etcetera. De styrs från grunden och uppåt, det vill säga från byborna själva upp till CCRI via kooperativ, kommuner, distrikt och zoner.

En federativ och decentraliserad, antihierarkisk och anarkisk samhällsform som baseras på konsensus, horisontell kommunikation, samverkan och som alls inte är ny utan traditionell och historiskt belagd hos ursprungsbefolkningen. Se vad ett centraliserat, hierarkiskt och totalitärt styrelseskick gav aztekerna.

Tillbaka till samtiden: Med Amlo som president blir motståndet osäkrare, trots att Zapata sa att bönderna aldrig, aldrig får lita på en politiker. När zapatisterna startade sin revolt ’94 styrdes Mexiko av PRI (Partido Revolucionario Institucionál) som inte har något särskilt revolutionärt över sig men som innehaft makten mer än mindre konstant sedan andra världskriget, i vilket Mexiko lierade sig med de allierade.

I valet 2000 fick PRI lämna ifrån sig regeringsmakten för första gången på 71 år, med hjälp av zapatisternas kamp.

Och det var ett första steg på vägen för Amlo och anti-etablissemanget. Fastän efterkrigstiden varit tämligen avspänd mellan de nordamerikanska länderna återstår det att se hur personkemin mellan Amlo och Trump fungerar. Respektives politik står i kontrast. Amlo tar klimatkrisen på allvar. Liksom påven bor han kvar i sin bostad; han ratar presidentpalatset och limousiner för sin gamla ”Bubbla” (Made in Mexico) enligt devisen ”riktig förändring”.

Partibudgeten har passerat kongressen, där Moreno har majoritet; pensionstaket för pensionärerna ska fördubblas, stipendieantalet för studenterna öka och lägstalönen lyftas med 16 procent för att bekämpa brottsligheten. Statsapparaten måste bidra genom att sänka sina löner. Det kan bli svårt att få igenom. Belackare menar att det ökar benägenheten att ta mutor. Andrés Manuel López Obrador har i vilket fall halverat sin presidentlön.

Rikard Rehnbergh
Foto: public domain
Emiliano Zapata (1879-1919).
Foto: ProtoplasmaKid/Creative Commons
Mexikos nyvalde president Andrés Manuel López Obrador (Amlo) under ett bejublat valmöte.
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter