Känslans förnuft i klimatfrågan
Känslans förnuft i klimatfrågan
Det är ett annorlunda klimatsamtal
som äger rum under Socialistiskt forum 2018. Årets tema är framtiden. ABF-husets
största sal blir i det närmaste full. För bara ett par år sedan skedde
klimatseminarierna i mindre, halvfulla salar. Pianisten och sångaren L.T. Fisk inleder
och avbryter samtalet med eftertänksamma låtar.
Den ideella organisationen Stormvarning, som sedan 2014 velat
inkludera konst och kultur i klimatdebatten, står bakom initiativet.
Verksamhets- tillika samtalsledaren Sophia Ersson inleder med att säga att runt
80 procent av medias rapportering präglas av skräckscenarior och att de vill
ändra på det.
– Vi behöver även en inre omställning, känslorna gör så att
vi känner samhörighet med naturen, säger ekologen och aktivisten Pella
Larsdotter ” iel.
Larsdotter Thiels påpekande backas upp av
att den upphaussade readagen ”Black Friday” har fått en tämligen bred motkraft
i ”White Monday”, om att handla helst en återvunnen, åtminstone en hållbar
vara, vilket också branschorganisationen Svensk Handel spår som årets julklapp.
Men hon får indirekt mothugg:
– Det viktigaste är inte vad vi känner utan vad vi gör,
att vi organiserar oss, menar journalisten och författaren Jesper Wangel Weithz
med tanke på var vi befi nner oss.
Författaren och professorn i industriell utveckling
Staffan Laestadius pekar på det faktum – med stöd av alltfl er rapporter från
forskarvärlden som fyller epostlådan – att inget tyder på att utsläppen
minskar, stick i stäv med Parisavtalets globala åtaganden:
– 2017 var året
allt skulle vända. Det gjorde det inte. Nu krävs en politisk, social och
kulturell omställning, inte tekniska lösningar. Närmast som i en krigssituation.
Många forskare får ofta frågan om det fi
nns anledning att hysa optimism eller pessimism vad gäller människans förmåga
att lösa ekvationer och krissituationer.
– Motsatsparet optimism-pessimism fördummar debatten, säger
docenten i teknikhistoria Nina Cyrén Wormbs. Jag tror i stället på inlevelsen,
och sorgen, den är en form av motstånd och en konstruktiv känsla.
En fråga som är kopplad till optimism-pessimism är
huruvida människan ska känna hopp eller förtvivlan inför klimatkrisen? Där
hoppet tar sig ett nära religiöst uttryck och optimism ett närmast
defaitistiskt.
– Att förlita sig på hoppet är ett bedrägeri, menar
Wangel Weithz, det är bara att erkänna att den här civilisationen nått sin slutpunkt.
Han exemplifierar med ett stycke ur Roy Scrantons mörka men
motståndskraftiga essä Learning How to Die in the Anthropocene.
Miljöjournalisten och programledaren för
Klotet i P1, Susanna Baltcheff sky, får frågan hur hon som förmodat opartisk rapportör
ställer sig till klimatkrisen. Baltcheff sky förklarar att ju mer hon läser,
hör och förstår, desto svårare blir det att förhålla sig neutral och i stället
fokusera på goda exempel där människor gör skillnad.
Hon ser emellertid att debatten ibland tenderar att bli snedvriden:
– Även om vi ska prata om klimatet handlar det också om andra
miljöfrågor som biologisk mångfald och massutdöende. Jag ser det som
problematiskt.
Paneldeltagarna som sitter i bekväma fåtöljer är överens
om att bryta ned de gamla barriärerna mellan forskare och medborgare, ingenjör
och journalist samt att låta känslan ta större plats i off entligheten för att
den är en sanning i sig.
L.T. Fisk avslutar med en vemodig sång på skönklingade skånska.
Hopp, förtvivlan – eller klimatkamp?