117 år för allmänhetens bot och bättring

Österåsens sanatorium, eller ”Kungliga Norrländska Lungsotssanatoriet”, som det egentligen hette, blev den mest efterfrågade institutionen bland TBC-sjuka författare, konstnärer och musiker, framförallt under den konstintresserade överläkare Helge Dahlsteds tid, mellan åren 1919-1951.

Den vackra, slottslika huvudbyggnaden med långa sidoflyglar, i huvudsak av trä, är liksom annexen ljusgul till färgen. Det ritades av arkitekt Fredrik Liljeqvist och anses ha stora likheter med slott Runsa i Uppland. Den varsamt restaurerade anläggningen med gröna dörrposter och vita lister är idag ett historiskt byggnadsminne. Sanatoriet byggdes åren 1897-1901 och invigdes av riksmarskalk Fredrik von Essen den 1 augusti 1901. Kung Oscar II kom på besök den 1 juli 1902 och skrev sitt namn på en stor sten i parken. Idag finns förutom hans kungasten även Karl XVI Gustafs samt Kronprinsessan Victorias stenar med respektive namnteckningar. Även andra medlemmar ur kungahuset har varit på besök.

I dag fi nns här landets enda landstingsdrivna hälsohem, Österåsens Hälsohem, som sedan 1981 erbjuder ett brett utbud av livstilsmedicinsk rehabilitering. Österåsen anses mycket riktigt vara en av Ådalens vackraste platser. Den hänförande utsikten över Ångermanälven med det unika niplandskapet har inspirerat många konstnärer. I 117 år har man verkat för en bättre folkhälsa och verksamhetens långa historia är unik och intressant.

Kanske var det Lars

Widding i romanen Visst gör det ont som började kalla sanatoriet för ”Slottet Snöfrid”. Författare Josef Kjellgren lär fi nnas i handlingen och en av de berömda ”sotarna” här. ”Sotarna” var ett använt slangord för de lungsjuka vid sanatoriet. Det fanns andra slangord som ”klövra”, vilket betydde att ha sällskap med någon av det motsatta könet. Sven Wallmark, patient på 1940-talet och en känd radioprofi l, sade om att besöka den så kallade Hårnålstallen med sitt sällskap eller sitt promenadklöver:

”Där hade nyshinglade, emanciperade unga damer på 1920- talet med hjälp av sina promenadklöver spikat upp de överfl ödiga hårnålarna i tjocka sönderrostade knippen.

1. Shingelfrisyr, kort hår, uppklippt i nacken

2. Sanatoriets slangord för [tillfälligt] promenadsällskap av det motsatta könet”.

(Fritt citerat ur den Österåsenpärm som fi nns i alla rum)

Hur vanligt det var med offerväsen känner jag inte till. Det är dock inte svårt att föreställa sig hur innerligt patienterna hoppades på ett tillfrisknande eller hur förtvivlade de var över att ha lämnat allt det kända och välbekanta bakom sig: hem och familj, arbeten och vänner.

I förskingringen vid sanatoriet försökte man skapa sig en ny tillvaro. Det fanns en utbildning i bokbinderi och även ett snickeri. Tidskriften Vi och Ni utgavs av sanatoriet åren 1932- 1945 och namnet anspelar på den upplevda avgrunden mellan ”sotarna” och de ”friska” ute i samhället. Kjellgrens artikel i den om bostadsproblemet blev mycket uppmärksammat. Birger Wikström, författare, skrev att ”Jag har aldrig skrivit så fl itigt som sen jag kom till Österåsen/…/” (ur Österåsenpärmen). Även Sven Stolpe och Olof Lagercranz vårdades vid sanatoriet.

Helge Dahlstedts (1895-1963) stora intresse för konst och kultur gjorde honom mycket känd. Han uppmuntrade även unga talanger till måleri och annan passande verksamhet. Han delade detta intresse med sin fru Eva (1882-1972) och deras samling var Norrlands största. Pengarna till konsten skaff ade han genom att lägga pengar från receptutfärdandet i en särskild bössa. Kännedomen om dessa verk som han donerade till sanatoriet fördjupar och kompletterar bilden av vissa målare.

Tavlor skänktes också av konstnärer som fick bo och måla på Österåsen. Leander Engströms (en Matisse-elev) ”Ofotenmotiv” sägs vara en bonustavla till en köpt målning och kan beskrivas som ”moder- nistisk och färgstark”. En möjlig tolkning beaktar en symbolisk framställning av en hängiven gudstro:

”En kvinna står vid Majtallen* och ser på en båt med vita segel ute på älven. Seglen är Kristus vita svepning, hennes fl addrande, vita halsduk symboliserar hennes längtan till Gud samt att hon är Kristi brud. Hon ser ner mot Eds kyrka från den Stora Utsikten där de medellösa patienterna begravs. De moln hon ser har stora likheter med alveoler… hon är således märkt av sin sjukdom. Den gråa vandraren på hästryggen kan vara någon från Nordhem som äntligen är på väg hem. Där vårdades de obotligt sjuka och om det är mörkt och svalt uppe på berget fl ödar hoppets gula ljus nere i Ådalen där Paradiset och Guds härlighet väntar.”

(En tolkning av artikelförfattaren: Majtallen* är en tall där man antagligen än idag fäster sin Förstamajblomma, således en annan känd off erplats).

Den stora målningen Sommar, som hänger i matsalen, av Erik Hallström, kan anses frivol, men möjligen på ett oskyldigt sätt. Triptyken Fjällvidden av Folke Ricklund hänger i Samlingssalen. Porträttet av Helge Dahlstedt i slips och mörk kostym vid en sjuk fl ickas sida målades av Kjell Rosén. Färgsättningen förmedlar både allvar och hopp. Bygdens egen konstnär Helmer Osslunds norrländska landskapsmålningar ingår givetvis i denna unika svenska konstsamling. Dessutom verk av till exempel X-et, Albert Amelin, Olle Gills och Lennart Rohde.

Konstsamlandet har fortsatt efter Dahlstedt med verk av nutida norrlandskonstnärer som Åke Tjällman och hans Österåsengrupp, Laila Wikström och även textilkonstnären Anna ”Kung Oscar II kom på besök den 1 juli 1902 och skrev sitt namn på en stor sten i parken. Idag fi nns förutom hans kungasten även Karl XVI Gustafs samt Kronprinsessan Victorias stenar med respektive namnteckningar.” Hårnålstallen. Molin ingår i samlingen. Den bortgångna sollefteåkonstnären Atti Johanssons verk hänger också på hälsohemmet.

Det anordnas ibland visningar av den förnämliga konstsamlingen. Kulturintresset hålls dessutom vid liv med kurser i bland annat akvarellmålning.

I Sverige dog cirka 10 000 människor i TBC årligen på 1800- talet. TBC-bacillens upptäckt år 1882 innebar ett genombrott. Orsakerna till sjukdomen fanns i den utbredda industrialismen i städerna, i de dåliga boendeförhållandena med trångboddhet och fattigdom. I Sverige prövades metoder som ansågs vara framgångsrika på annat håll i Europa.

De sjuka ordinerades framförallt mycket frisk luft, promenader och närande mat. Det utfördes vidare vissa lungingrepp som kvävgasbehandling och bränning av skadad lungvävnad. Tapopementbehandlingen, en handskakning i upp till tio minuter var nog den märkligaste: ”/…/ett skakande handgrepp som avsågs ha en upplivande verkan på vävnadselementen och nerverna.” (Se osterasen.com/historia-2/).

Patienterna vistades i alla väder i Liggpaviljongerna och vid Österåsen ordinerades fem liggkurer per dag år 1901. Den längsta före eftermiddagskaff et var 1 timme och 45 minuter lång. Det fanns elbelysning så man kunde man läsa eller skriva under tiden. Även inomhus fi ck man vara ordentligt klädd för fönstren skulle helst vara öppna året runt. Vattnet frös i handkannorna när det var kallt och läkarna bar vantar vid ronderna för att inte fastna i de iskalla metallhandtagen. På sanatoriet drack man mjölk före sänggåendet och vården var sträng och disciplinerad. En patient som inte följde direktiven kunde skrivas ut med omedelbar verkan. Det var en egen, självförsörjande värld och besöken dit få på grund av smittskräcken. Det anordnades dock exempelvis bioaftnar som lockade byborna upp till åsen. Festligheter och födelsedagsfi randen hörde till andra ljuspunkter, vidare fackeltåget på Oscar-dagen, Skottårsbalen och maskeradbalerna.

Kemoterapin, läkemedlen, skärmbildsröntgen och vaccineringarna mot TBC ledde till att sjukdomen bekämpades framgångsrikt och efterfrågan på sanatoriekurer minskade. Österåsen blev ett konvalescenthem på 1940-talet. Den var rivningshotad på 1970-talet men räddades och är idag ett framgångsrikt hälsohem.

Än i dag fi nns det kaff e att dricka men ur en automat för 10 kronor koppen. WiFi fungerar utmärkt även i Liggpaviljongen nedanför den Stora Samlingssalen. Idag hörs ljudet av klangskålar, musik och ljusa barnskratt och det doftar nybakat bröd i matsalen. Denna ljusa period i Österåsens historia är 37 år gammal. Förhoppningsvis fortsätter den i många år framöver.