Moralen får vänta trots klimatkris
Litteratur:
Klimat och moral – nio tankar om hettan
Magnus Linton (red.)
Natur & Kultur
Vad kan ett gäng filosofiskt skolade samhällsvetare tillföra miljödebatten? Magnus Linton har samlat (framför allt) medarbetare på Institutet för Framtidsstudier i en antologi kallad Klimat och moral. Nio tankar om hettan.
Miljö- och framtidsfrågor var ju en gång mest orosmoln, ofta framförda av ”domedagsprofeter” och inte mer påträngande än att man kunde ta lätt på dem i vardagspolitiken. Värderingsfrågorna fanns med men hade en annan karaktär för några decennier sedan. ”Stewardship” var viktigt – tanken att vi förvaltar ett arv som måste vårdas. Bondens ära och heder låg i att han kunde lämna över gården i minst lika bra skick som när han tog över.
En annan fråga gällde kommande generationers valfrihet. Den var viktig men vi måste ändå ge dem chansen att uppleva det vi själva håller högt – till exempel naturupplevelser. Det är ett slags ansvarstagande paternalism (”pappa vet bäst!”) som bland annat Mark Sagoff gav uttryck för. Det fanns också mer hedonistiska tankar: Är framtida generationer lika viktiga som vi? Om de blir rikare än vi så kan de lättare handskas med miljöproblemen. William Nordhaus – senare ifrågasatt ekonomipristagare när utdelarna ville demonstrera sitt miljöintresse – och många andra ekonomer drog på svaret. Med en lämplig diskonteringsränta kunde man ta lättare på kommande generationers anspråk. Brundtlandkommissionen försökte definiera hållbarhet och behov, men det fick en oförpliktande formulering som gav sken av att det fanns en hållbar tillväxt.
Nu är vi mitt i en ekologisk kris. Växthuseffekten är ingen framtidsfråga; minst 80 procent av jordklotet och haven är redan påverkade. Tillväxten har fått löpa fritt. Och den är fortfarande en förhärskande ideologi. Några sakuppgifter i boken belyser det. Som att flygbolagen planerar för dubbelt så många plan till år 2030 (och de som beställs nu väntas flyga minst 30 år). Eller den ofattbara ökningen av kycklingindustrin: tio gånger fler sedan 1960-talet. 18 miljarder kycklingar/år i Asien som väntas bli 200 miljarder, tio gånger fler igen om bara 30 år. Därför kommer ingen undan att ta ställning, varken politiker eller företag. Visst uthärdar några motståndsfickor; en del varnar för att klimatångesten är värre och att vi ska gå långsamt fram med åtgärder, men på det stora hela accepterar alla att vi lever i en kristid.
Men som flera författare i boken påpekar finns inget unisont ”vi” att utgå ifrån. Tvärtom bryts åsikter och intressen allt hårdare när klimatkrisen blir mer akut. Dagsaktuella läckor inför klimatmötet i Glasgow berättar om hur olje- och gasländerna lobbat för mildare skrivningar i IPCC-rapporten. Liksom färska rapporter om hur de stora fossil-
länderna planerar för ökade uttag snarare än minskade – helt på tvärs med Parisavtalet 2015.
Växande ekonomiska klyftor i alla länder har också seglat upp i politiken och införlivats med klimatkraven. Flera författare påpekar att en omställning måste vara socialt rättvis och jämlik. Moral spelar också stor roll i den här boken, men jag ska lyfta tre frågor som känns särskilt angelägna: svårigheten att komma till skott, tidsaspekten och frågan om att skaffa barn.
Jenny Anderson och Erik Westholm menar att problemet för en omställning i dag är att politiker tuggar föresatser och mål samtidigt som deras förutsättningar är usla: De saknar medel att styra över produktion/konsumtion, de har mäktiga intressen emot sig och de har inte heller folks gillande – människor vill inte avstå från sina bekvämligheter. Vi som räknar oss som insatta, vi vet att det behövs grundläggande förändringar i samhället, livsstil och vardag. Därför blir omställningen ett ”elitprojekt som inte kan hämta näring från missnöjda gruppers krav på rättvisare och mer jämlika levnadsvillkor”. Det lyckas inte uppbåda samma engagemang som klasskampen mellan fattiga arbetare och kapitalägare. Starka intressen vill fortsätta ”dagens ohållbara produktions- och konsumtionsmönster” och de lovar också – indirekt – jobb och försörjning för människor. Undra på att omställningsprojektet har svårt att lyfta.
John Broome är lika tydlig. ”Vi” är inte beredda att göra några uppoffringar för kommande generationers bästa. Inget talar för att politikerna kommer att driva en omställning om den går emot folks intressen. Moraliska argument biter inte på de flesta regeringarna. Därför sätter han upp ett ”nolluppoffringsvillkor”. Det sticker i ögonen därför att det cementerar klyftorna i samhället – det kan inte hjälpas säger han, ”den svedan får vi ta”. Rent praktiskt föreslår han att staten ska låna medel för framtidsinvesteringar för ett bättre klimat och samtidigt hålla människor och företag i dag skadeslösa. Statsskulden växer, men den får framtida generationer betala, de som har nytta av investeringarna. Stater är ju i allmänhet mycket kreditvärdiga. Dock inte alla, och här flaggar Broome för en Världsklimatbank, vilket kräver ett moraliskt grundat stöd, så han klarar sig inte helt utan moraliska argument.
En fråga som särskilt Karim Jebari lyfter är tidsfaktorn i klimatkrisen. Det är bråttom att sänka koldioxidutsläppen därför att de redan nu åstadkommer så stor skada. Klimatkrisen är ju också en fattigdomskris. Vi i norr och väst har råd med luftkonditionering när hettan sätter in, och vallar mot översvämningar. I syd är man mycket mer utsatt och dessutom mer beroende av jordbruket och tillgången på vatten.
På många håll kan man vänta olidliga temperaturer så att det över huvud taget inte går arbeta utomhus. Växtligheten och djuren hinner inte heller anpassa sig till snabba förändringar. Elefanter har ingen luftkonditionering. Jag är lite förvånad att han inte tar upp hur upphettningen, i sin tur, sannolikt kommer att spilla över på norr och väst i form av ytterst ovälkomna klimatflyktingar.
Nu kan man behöva välja kortsiktiga åtgärder före långsiktiga: Om huset brinner får man vänta med att laga det läckande taket. Kolcirkeln – skog-förbränning-återbindning – är för långsam för att den ska bromsa uppvärmningen i tid. Därför måste biobränslen förkastas. Liksom idisslande djur. Det har pågått en viss ”greenwashing” av kor, med hänvisning till att de äter från mark som ändå inte skulle kunna odlas för människor. Metan bryts ner snabbare än koldioxid, men idisslarnas skadeverkningar är, menar han, alltför stora i dagens läge, jämfört med till exempel kyckling. Sot är också en underskattad risk.
Jebari väjer inte heller för att ”geoengineering” kan bli ofrånkomlig. Det är en kuslig läsning eftersom han samtidigt varnar starkt för att det kan få skrämmande följder.
Gabriella, 20 år, förklarade i Expressen för några år sedan att hon väljer bort att ha barn för klimatets skull. Det väckte en flodvåg av kommentarer på Facebook. Här är det en filosof, Timothy Campbell, som vrider och vänder på frågan om det är rätt att sätta barn till dagens värld. Han har två huvudargument emot, det ena – även Gabriellas? – att varje barn skulle öka resursförbrukningen på jorden. Men han tar också barnets perspektiv: Hur skulle dess liv gestalta sig på en härjad planet? Vad om barnet föds i den rika eller fattiga delen av världen? Det hela blir till något slags välfärdskalkyl. Men han växlar också sida genom att föra in Ester Boserup och den famöse ekonomen Julian Simon som hävdade att ju fler människor på jorden, desto större sannolikhet att någon av dem löser våra försörjningsproblem.
Jag förstår Gabriellas desperation, men delar inte hennes slutsats. Och Campbells perspektiv kan synas lite snävt. Det vi tänker på när vi vill ”rädda jorden” är ju inte planetens framtid utan människors framtid, levnadsvillkoren för kommande släkten. Men om man väljer bort barn så blir det ju ingen framtid. Och ”Utan tanken att vi som lever nu faktiskt har ansvar för kommande generationer blir det mesta vi gör meningslöst” som Andersson/Westholm skriver.
Den här boken kan ses som en lägesrapport: Klimatkrisen – som borde kallas resurskrisen – har fört oss till en förtroendekris. Fakta är kända, men mod och kraft att agera fattas fortfarande. Ljuset riktas mot politiken. Magnus Lintons introduktion är inte helt lättläst men den mynnar ut i en önskan om hopp, ”inte … som andlig tröst för förnekare – utan hopp som i språng”. Det är en from förhoppning som jag gärna instämmer i.
