KlimatMiljöOpinionPolitik

Klimatet kan inte vänta– en eftervalsanalys

Klimatet kan inte vänta

– en eftervalsanalys

Det har nu snart gått tre månader sedan valet och det politiska efterspelet är (kanske) på väg mot sin upplösning. Centerpartiet har i alla fall visat vad det går för genom den långa kravlista som presenterades och som innehöll en stor mängd högerpolitik men inte ett ord om vare sig migration eller klimat.

Det är hög tid för en eftervalsanalys. Likt många andra har jag försökt förstå varför det gick så dåligt för oss i Miljöpartiet och vad vi borde göra nu. Det blir ett ganska långt inlägg.

Först och främst vet jag att många i partiet har jobbat enormt hårt för att påverka den föregående regeringens politik åt rätt håll. Den nuvarande upplagan av Socialdemokraterna är en maktapparat som är mer intresserad av att behålla makten med alla till buds stående medel än att förändra världen och Sverige till det bättre. Att få igenom så mycket grön politik som Miljöpartiet lyckats med är utifrån vår storlek en smärre bragd.

Trots det är min bedömning att regeringssamverkan skedde till ett för högt pris. Under tiden i regeringen har vi fått ge oss i flera helt avgörande frågor, exempelvis Vattenfalls brunkol, migrationen och närmanden till Nato. Vissa eftergifter var oundvikliga. Andra var det inte. Det huvudsakliga problemet jag upplevt ”utifrån” som EU-parlamentariker är att våra förträdare många gånger tvingats saluföra och försvara politik som varit regeringens, men inte nödvändigtvis partiets.

Behovet av att framstå som regeringsduglig innebar således att vi stundtals varit bättre på att försvara och värna regeringen än partiet. Sitter man i en koalitionsregering med en nästan fem gånger större partner är det självklart att man behöver göra eftergifter. Detta förstår alla. Men ärlighet lönar sig. Och det finns andra och bättre sätt att förklara ett nederlag än att kalla det för skit.

En faktor som inte kan förbigås är att partiets krishantering inte höll måttet. Varken när det gällde att undvika kriser eller att hantera dem. Och även om vi lärt oss av detta och partiet redan gör ett bättre jobb så är det dyrköpta misstag som vi fortfarande betalar för.

Än värre än kriser och sakpolitiskt nederlag är dock att Miljöpartiets röst som en kraftfull opinionsbildare för en progressiv och visionär politik tystnat. I syfte att bli mer allmänt accepterade och ta väljare från olika håll har vi försökt positionera oss i mitten. Saken är den att inga plånboksväljare röstar på oss ändå – de har redan en drös partier att välja bland.

Det är min kortfattade analys om varför det gick som det gick. Statistik kan dock ge en kompletterande bild. Därför har jag även gjort en djupdykning i SVT:s vallokalsundersökning – och det är ingen rolig läsning.

Vi lyckas bara behålla 36 procent av de väljare som röstade på oss i det senaste valet (2014). Det är lägst av alla riksdagspartier. Till största del går våra tidigare väljare till Socialdemokraterna (27 procent), medan 13 procent går till Vänsterpartiet och 9 procent till Centerpartiet. Vi drabbas alltså, precis som i valet 2014, framför allt av en väljarflykt ”vänsterut”.

Vad värre är röstar bara 7 procent av förstagångsväljarna på oss. Det är den lägsta siffran sedan mätningarna startade 1991 (då vi åkte ur) och mer än en halvering sedan förra valet (15 procent). Även bland nästa åldersgrupp, 22-30, gör vi ett jättetapp, från 13 procent i valet 2014 till 5 procent i årets val. För ett parti som försöker rädda planeten till kommande generationer är siffran en käftsmäll. Vi tappar även bland exempelvis studenter (från 15 till 8 procent) och jordbrukare (från 4 till 0 procent).

Lika tråkigt är att förtroendet för vår politik bland väljarna fått sig en rejäl törn. Bara 28 procent tycker att vi har bäst miljöpolitik, att jämföra med 42 procent år 2014. Bara 3 procent tycker att vi har bäst politik när det gäller flyktingar/integration, en halvering mot valet innan. Fler av de andra partiernas väljare vill dock ha med oss i regering. Störst ökning syns bland centerpartisterna, där endast 14 procent ville ha med oss 2014, att jämföra med 37 procent 2018.

Ytterligare en intressant aspekt är att 78 procent av vårt partis väljare definierar sig som vänster, den högsta noteringen någonsin. Så samtidigt som vi tappar en stor del väljare just vänsterut är nästan fyra av fem miljöpartistiska väljare ”vänster”. En paradox partiet behöver fundera på.

Frågan är vad gör vi nu? Om Sverige ska kunna få en regering som gör tillräckligt mycket åt klimatförändringarna medan det fortfarande finns tid så behöver vi ett starkt grönt parti, gärna uppåt 15-20 procent. I Tyskland ligger De gröna på över 20 procent i opinionsmätningarna, och vi hade mer än 15 procent i senaste EU-valet.

Det finns en potential. Så hur når vi dit? Till att börja med behöver vi också ha det strategiska modet att tänka långsiktigt. Valresultatet på 4,4 procent innebär att vi har en väldigt låg fallhöjd till nästa val. Om vi sätter oss i en regering där det gröna avtrycket blir väldigt svagt och vi samtidigt tvingas försvara högerpolitik från Centern och Liberalerna är det stor risk att vi åker ur riksdagen i nästa val.

Sverige behöver ett starkt miljöparti, och vi får inte vara rädda för att överväga opposition, eller ett budgetsamarbete, som liknande det vi satt i 2002-2006 ger oss frihet att opinionsbilda samtidigt som vi kan påverka politiken.

Vi behöver visa väljarna att grön politik är mycket bredare än miljöfrågan. När man ser ut i Europa så är det tydligt att de gröna partier som är framgångsrika också har en tydlig agenda för social rättvisa och demokrati. Miljöpartiet är inte ett enfrågeparti och det behöver vi få väljarna att förstå.

Framför allt tror jag att vi måste vara ärliga. Det är inte ett miljöpartis uppgift att sprida myter om hur bra Sveriges och världens utgångsläge är att bemöta den här klimatkrisen. Sanningen är att läget är katastrofalt. Världens länder är inte i närheten av att begränsa uppvärmningen till redan farliga 1,5 grader, utan tillväxthetsar mot tre, fyra graders uppvärmning med stor risk att den globala uppvärmningen blir självgående. Vi talar inte bara om massutrotning av djur och växter – vi talar om risken för miljarder människors död.

Ingen gör tillräckligt. Varken Sveriges eller EU:s utsläpp minskar. De ökar. Det enda Sverige och EU gjort hittills är att bromsa takten i vilken vi försämrar läget. Att tro att det sker utan ansträngning och uppoff ringar är bara att glömma. Någon behöver säga det. Och någon behöver ge förslag på hur vi gör det.

Jag tror att det är helt avgörande att Miljöpartiet står för något. Att vi väcker känslor. Att vi vågar tala sanning om situationens allvar. Alla kommer inte att gilla oss, men det är okej. Om hela Sverige har oss som näst bästa parti får vi ändå inte en enda röst.

Miljöpartiet behövs mer än någonsin. Det är upp till oss nu att förklara varför. Klimatet kan inte vänta.

Max Andersson (MP)
EU-parlamentariker
Foto: Miljöpartiet
Max Andersson är EU-parlamentariker för Miljöpartiet
Bengt Ljunggren

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com