Det går inte ihop

Nyligen kom beskedet att Sverige är det land i EU där den ekonomiska tillväxten ökar minst. Just nu är den till och med negativ. Jag tar emot beskedet med en känsla av lättnad. Jo, jag inser att minskad tillväxt är ett tecken på hårdare tider och att det kommer innebära mindre pengar i omlopp och alltså mindre konsumtion och potentiellt mindre välfärd. Men jag undrar ändå varför vi är så få som ser det som ett sundhetstecken.

Länge har det funnits ekonomer som hävdat att när samhället blir mer avancerat så kommer vi se en ”frikoppling” (decoupling) av ekonomin. Det vill säga att ekonomin kommer växa utan koppling till nyttjande av resurser som energi, jord, skog, malm, sand, betong och allt annat vi bygger och tillverkar saker av. I verkligheten är en ekonomi absolut frikopplad från resursanvändning lika sällsynt som en enhörning. En tillväxt i ekonomin tycks förbli synonym med ökad resursförbrukning och ökat slitage på våra ekosystem.

Att denna koppling mellan tillväxt och resursförbrukning finns är troligen väl känt för de flesta med inblick i makroekonomi och troligen välkänt också för många journalister. Ändå har jag inte hört eller sett någon reporter, ledarskribent eller krönikör som låtit annat än bekymrad över att vi nu har sjunkande tillväxt i Sverige.

Jag är uppenbarligen helt i otakt med min omvärld och får inte ihop det. Kunskapen om det akuta i klimathot och försvinnande biologisk mångfald verkar väl spridd. Allt fler pratar om det i bekymrade ordalag. Men när spontant minskad resursförbrukning uppstår så framställs det enbart som ett problem.

Samma sak gäller sjunkande befolkningstal. När jordens  befolkning nyligen steg till över åtta miljarder rapporterade visserligen flera medier om det som problematiskt. Att vi på global nivå är fler än vad som är långsiktigt hållbart verkar många kunna instämma i, även om det alltid finns optimister som vill tala om att vi kan bli ännu fler om vi bara går över till vegetarisk eller genmodifierad kost eller ännu mer intensivt brukande av jord och skog.

Men när befolkningsmängden i flera enskilda länder nu faktiskt börjar minska framställs det i huvudsak som ett problem. Japan, Kina, Georgien och Litauen är några av dem som ser minskande befolkning, och många, många andra länder spås se samma utveckling redan före år 2050. Hur ska det gå för dem?! Hur ska de lyckas vända denna ”negativa” trend?!

Vi måste alltså bli färre människor totalt på jorden, men ska helst inte bli färre i något enskilt land. Vi ska slita mindre på jordens resurser, men absolut ha ökad tillväxt och ökande befolkning. Det går inte ihop! Två värdesystem krockar: ekonomins och ekologins.

För enskilda länder kan en minskande befolkning självklart leda till problem. Allt färre arbetsföra ska ta hand om och försörja en allt äldre befolkning. Och visst kan en sjunkande tillväxt få negativa konsekvenser på kort sikt. Men de sammanvägda riskerna sjunker rimligen med ökade chanser till en natur som får återhämta sig. Och för det krävs såväl befolkningsminskning som sjunkande resursförbrukning per person.

Skräcken för en minskande ekonomi måste bort och en bra början vore om journalister slutade rapportera om en krympande ekonomi som att ”Sverige är sämst i klassen” (SR 13 februari). Att tävla i tillväxt är lika korkat som att tävla i att äta ihjäl sig. Någon vinner visserligen men priset lär bli högt för alla som deltar.

De problem som uppstår med minskande befolkning och sjunkande tillväxt hanterar vi inte med styrmedel som syftar till att få fart på nativitet och konsumtion utan med andra värderingar och annan syn på ekonomiska resurser, ekonomisk rättvisa och vilka arbeten som är värdefulla att utföra. Vi behöver en planerad och organiserad ekonomisk nedväxt och förändrade attityder till och incitament för att skaffa många barn och till att konsumera. Inte minst är det en fördelningsfråga.

Många människor i min nära omgivning har, trots höjd ränta och dyrare mat och energi, gott om pengar att resa och konsumera för. Det åks på resor till Alperna, planeras flygresor till Thailand och köps nya kök och elektronikprylar, allt på en gång. Många har fortfarande råd med livets överflöd, medan andra går på knäna och får ta lån för att betala elräkningen. Överkonsumtion i ena änden av det ekonomiska spektrat, armod i det andra. Så kan vi faktiskt inte ha det. Vettig fördelningspolitik måste till.

Vi behöver acceptera att ett hållbart samhälle kräver krympande ekonomi och på sikt färre människor och börja undersöka hur vi kan göra förändringar som leder dit på ett klokt sätt. Inom ramarna för det ekologiskt hållbara får vi sedan göra vad vi kan för att alla på jorden ska kunna leva goda och meningsfulla liv.

Eva-Lotta Hultén

(Ledaren publicerades första gången i Miljömagasinet, papperstidningen Nr 8 den 3:e Mars).