Livet kräver av oss att vi agerar

Vi befinner oss i dag i ett mycket utsatt läge. Runt om i världen drabbas människor, djur och ekologiska system av alltmer extrema väderförhållanden. Vi ser hur översvämningar sveper fram och tar med sig allt i sin väg, hur torka och våldsamma bränder följer i spåren av stigande temperaturer, hur sjöar dunstar bort, hur vattennivåerna i Europas floder sjunker och hur grundvattenmagasinen minskar och försvinner.

 

Låt oss tala klarspråk. Vi befinner oss i en klimat- och miljökris vars effekter vi bara sett början av. Det är en kris som vi inte kan stoppa, men som vi kan lindra på olika sätt om vi tar den på allvar och är beredda att göra allt vi kan för att förhindra ytterligare följdverkningar. Vad vi väljer att göra – eller inte göra – de kommande åren har stor betydelse, inte bara för oss själva utan för allt liv på Jorden.

Mycket handlar i dag om vatten, både i form av skyfall och extrema flöden. Men även om motsatsen, om vattenbrist och svårigheterna att få tag på sötvatten. Vi ser hur polarisarna smälter och hur Himalayas glaciärer drar sig tillbaka, något som på sikt hotar att leda till att hundratals miljoner människor blir utan dricksvatten; vi ser med andra ord hur världen runtomkring oss bli alltmer ogästvänlig.

 

För varje dag som går utan att politiker vågar ställa sig upp och säga sanningen är en förlorad dag.

Varje dag som går innan de politiska partier som ännu inte vågat ta ställning för en kraftfull omställning av samhället gör det, innebär att allt större uppoffringar måste göras framöver.

Varje dag som går utan att regeringar och beslutsfattare vågar sätta ner foten och stå upp för framtida generationer är ett svek av stora mått, inte bara mot våra barn och barnbarn, utan mot själva livet. Det är också något människor i framtiden kommer att döma oss mycket hårt för, inte minst för att vi under lång tid varit medvetna om vad som krävs av oss, och trots detta inte gjort tillräckligt.

Med tanke på att det politiska motståndet fortfarande är så stort är det ändå fantastiskt att så få trots detta har lyckats göra så mycket. Men vi kan också konstatera att vi borde ha gjort mycket mer, vilket innebär att vi med stor sannolikhet kommer att tvingas ta många svåra beslut under de närmsta åren för att på olika sätt kompensera för den kollektiva oförmåga som merparten av riksdagens partier uppvisar.

 

Det är här miljöorganisationerna kommer in som en positiv kraft. Det parlamentariska arbete som de politiska partierna bedriver och det breda utomparlamentariska arbete som bedrivs för att engagera människor och skapa förståelse för en nödvändig samhällsförändring är faktiskt två sidor av samma mynt, delvis med olika uppgifter, men med samma mål. De utomparlamentariska miljöorganisationernas roll är att uppmärksamma, driva på och ställa krav på förändring, politikens uppgift är att genomföra nödvändiga förändringar som i detta fall handlar om att främja livsmiljö, välfärd och social rättvisa och stoppa den plundring av planeten som fortfarande pågår i oförminskad stryka.

 

Det de utomparlamentariska miljöorganisationerna i dag försöker tala om för politiken är att vi måste göra mycket mer för att motverka de kriser vi ser allt fler tecken på. Eftersom det finns tydliga vetenskapliga belägg för detta är det högst rimliga krav. För att inte tappa legitimitet måste politiken svara upp och agera. Politikens uppgift är också att se till att den omställning som krävs blir så rättvis som möjligt. Det är därför vi pratar om klimaträttvisa. Det är därför vi pratar om att alla ska med när vi ställer om.

Politikens uppgift är att inom tydliga demokratiska ramar fungera kompensatoriskt och skapa socialt uthålliga strukturer i en tid av nödvändig förändring. Det är bara så politiken kan upprätthålla sitt förtroende. Men det kräver också att insikten om situationens allvar accepteras av tillräckligt många partier för att det ska bli verkstad. Det tragiska i dag är att se hur merparten av riksdagens partier snarast försöker hitta ursäkt på ursäkt för att inte behöva göra mer, för att inte behöva göra tillräckligt, för att inte behöva göra någonting alls.

 

Det har aldrig varit viktigare att växla upp politiken än nu. I stället för att ge upp måste vi göra vad vi kan för att ge djur, natur och framtida generationer en röst, och vi måste framför allt påbörja en radikal grön omställning som så långt det går ser till att framtiden över huvud taget är möjlig. Det är vårt moraliska ansvar och det måste få högsta prioritet.