Dags för en ny ekonomisk världsordning

Just nu pågår FN:s högnivåmöte Stockholm +50 till åminnelse av FN:s första stora miljökonferens 1972. Världen bortom Europa gör ett tillfälligt gästspel i den svenska ankdammen. För en ankdamm är ju vad vi blivit, därtill alltmer fjärrstyrd från Bryssel och Washington. Kontrasten är iögonfallande mot det Sverige till vilket Olof Palme hälsade välkommen och där skeenden i Vietnam, Sydafrika, Chile och andra utomeuropeiska länder var påtagligt närvarande i det offentliga samtalet.

 

Palme skulle naturligtvis ha känt sig hemma i den starka solidaritet som Sverige denna vår visat mot det brutalt överfallna ukrainska folket, att försvara alla länders rätt till självbestämmande var ju något av hans signum. Men däremot skulle han sannolikt blivit nedstämd av den förkrympta och militariserade utrikesdebatt som numera präglar vårt land och undrat över varför nästan ingen aktiv dialog längre pågår med den icke-västliga världen, där 9 av 10 människor på vår planet bor.

Själv stod Palme i kontinuerlig förbindelse med ledarna för den så kallade alliansfria rörelsen, som samlade den majoritet av utvecklingsländerna som strävade efter att stå fria från stormaktsblocken. Det alliansfria Sverige ställde sig emellanåt på den alliansfria rörelsens sida också sakpolitiskt, såsom i kampen mot apartheidregimen i Sydafrika och i viss mån även vad gällde kraven på en ny ekonomisk världsordning, som FN ägnade en extrainkallad generalförsamling åt 1974.

 

För att på allvar tackla den globala uppvärmningen, liksom den accelererande artdöden, skulle mycket mer av förtroendefullt samarbete behöva äga rum mellan den rika världen och den övriga mänskligheten. Och vi skulle behöva återuppta dialogen om en ny ekonomisk världsordning. För vem kan egentligen försvara att 10 gånger mer kapital strömmar från den fattiga världen till den rika än vad som via biståndet rör sig åt andra hållet? Centralt här är att få till stånd ett bindande regelverk för de multinationella storföretagen så att de tvingas betala skatt där de tjänar pengar i stället för att vinsterna bokförs i skatteparadis. Att Sverige och EU agerar bromskloss i de FN-förhandlingar som sedan 2014 pågår om just ett sådant avtal är beklämmande.

 

Men inte bara regeringar i olika delar av världen behöver intensifiera utbytet av idéer och information, utan också partier och folkrörelser. Internet erbjuder här möjligheter som aldrig tidigare funnits i världshistorien. Om våra politiska partier inte snart ska självdö av brist på medlemmar och idéer så behöver något hända. Och en nytändning kunde vara att ta del av såväl inspirerande exempel på framgångsrika lokalsamhällen i omvärlden som att föra dialog kring hur vi tacklar gemensamma utmaningar. I en globaliserad ekonomi får ofrånkomligen vårt sätt att leva och konsumera konsekvenser i andra delar av världen.

 

Låt oss ta övergången från fossil till förnybar energi, som kräver väldiga mängder litium för produktion av batterier till elbilar. Detta erbjuder ekonomiska möjligheter för litiumrika länder som Bolivia och Chile, men innebär samtidigt betydande risker för miljökatastrofer. Inte utan orsak växer i land efter land i Latinamerika nu fram en ny grön vänster som är kritisk till ”el extractivismo” – forcerad utvinning av naturresurser för export – och i stället förespråkar ”buen vivir”, det goda livet i varsamt umgänge med naturen. Ecuador antog som första land i världen 2008 en konstitution som ger naturen rättigheter, att landets urfolk spelade en aktiv roll i utformningen av den nya författningen anses ha haft stor betydelse. Och just nu sitter en folkvald konstituerande församling i Chile och filar på ett utkast till ny författning, som kommer att underställas en folkomröstning i september. Intressant nog är två tredjedelar av denna jämställda grundlagsförsamling inte partiföreträdare utan kommer från olika folkrörelser och 11 procent av platserna har reservats för landets urfolk, vilket ungefärligen motsvarar deras andel av befolkningen.

I detta nya politiska landskap så förefaller två huvudalternativ vad gäller utvinning av litium – och åtskilliga andra naturresurser – vara möjliga. Antingen utvecklar rika importländer som Sverige tillsammans med de exporterande länderna i globala syd nya skonsammare utvinningstekniker, eller så får länderna i globala nord börja exploatera sina egna fyndigheter.