Välkommen till Natoland

Valentin Sevéus.

”I brist på fredspolitik”. Den rubriken satte redaktionen över min krönika i Miljömagasinet den 29 april (nr 17). Jag ställde frågan hur det kunde bli så här illa, storkrig mitt i Europa. Mitt svar då som nu: Länder som Ryssland, USA, Kina och Sverige bedriver inte ett strategiskt arbete för en framtid med fred för alla. Således ingen politik som svarar mot flertalet medborgares behov och vilja.

Den ryska statsledningens anfallskrig är den uppenbara orsaken till att Finland och Sverige nu går med i Nato. Det är högst mänskligt att regeringarna, liksom flertalet partiledningar, reagerar som de gör. Hänsynslösheten gentemot både människor i Ukraina och den ryska oppositionen skrämmer. Vi har att göra med en ”galning” säger ledaren för ett av de två svenska riksdagspartier som vågat säga nej till Nato-medlemskap.

 

Det är inte många som efter överfallet på Ukraina den 26 februari 2022 sett något alternativ till ”Ja eller Nej till Nato”. Några hoppas nu på att Finland och Sverige på något sätt ska kunna förändra Nato. Det är hög tid att diskutera vad vi vill i Nato, skriver Daniel Swedin i tidningen Arbetet 15 maj. Samma dag meddelar Erik Helmersson i DN att fredsrörelsen fortfarande är viktig: ”En annan värld är ännu möjlig”. Stefan Löfven ska 1 juni bli ordförande för Sipri, och jag undrar vad detta kan leda till. Vilka råd kommer han få från olika håll om vad Sipri och andra konfliktforskande institutioner kan ge till Nato – och Ryssland?

I Tammerfors är Tarja Väyrynen chef för en av de nordiska institutioner för freds- och konfliktforskning som jag hade hoppats höra mer från i debattflödet i dessa dagar. Hos dessa finns nu ett halvt århundrades samlade erfarenheter av tänkande om hur krig ska kunna förebyggas. Tarja forskar om feministisk fredspolitik, publicerar sig i internationella tidskrifter på engelska.

Maud Eduards är pensionerad statsvetarprofessor i Stockholm. Hon och 14 kvinnliga kollegor skriver i Aftonbladet 11 maj att ”demokratisk debatt kan inte bara handla om för eller emot en enskild åtgärd”. Andra alternativ, som tillskapandet av nya internationella fora, måste också diskuteras. Heléne Fritzon är en av de före detta S-ministrar som tycks ha samma idé som Eduards om att det gäller att försöka tänka i nya banor.

Klimatkris, pandemier, krig och kärnvapen, det är några av de stora hoten mot liv och livskvalitet. När det gäller klimatkrisen har vi vant oss vid att rapporter från 1988 bildade IPCC, FN:s klimatpanel, spelar stor roll för kunskapsutveckling och politikprocesser. WHO, Världshälsoorganisationen, förväntar vi oss ska ha koll på hotande epidemier och pandemier. När det gäller dessa organ utgår vi från att experter formulerar råd om vad som bör göras.

Men när det gäller invasionen av Ukraina 2022 kan man undra vilka slags människor som gav råd till den ryska presidentadministrationen att företa en människofientlig ”specialoperation” för att döda och förstöra. Fanns några beteende-, social-, kultur- eller andra sakkunniga inblandade? Jag hörde utrikesministern Lavrov i tv-sänt samtal säga att han som chef för utrikesdepartementet förordade diplomati. Men tyvärr gav han efter när presidenten ville annorlunda.

 

Vilka experter ska kunna ge regeringarna i de nordiska huvudstäderna meningsfulla fredsfrämjande råd i det nya Nato? Kommer Finlands och Sveriges inträde att kunna göra någon skillnad? Kommer nya rena galenskaper som de USA-ledda Irak-, Afghanistan- och Libyen-katastroferna att kunna undvikas? Kommer Väyrynen och Eduards och andra forskare kräva, ges eller gripa möjligheter att påverka?

Magdalena Andersson gav sig raskt ut för att synas i militära sammanhang i stridsmundering. Det förvånade några. En annan åtgärd kunde ha varit att inbjuda en hygglig andel av Nordens freds- och konfliktforskare till rådgivning och överläggning. Men det fanns kanske inte tid till något sådant, eller ingen idé i Regeringskansliet om värdet av ett sådant initiativ.

Jag antar att Fredrik Sonck på Hufvudstadsbladet är inne på rimliga tankegångar när han tycks efterlysa mer fantasi i politiska beslutsprocesser: Kanske Putins stora svaghet är han saknar fantasi? (4 mars). Med Maud Eduards och Heléne Fritzons ordval tycks fantasi handla om att se alternativ, tänka vidare, föra dialoger, uppställa hypoteser, ta del av erfarenheter som redan finns, överväga inrättandet av nya institutioner och sammanföra kreativa människor för att få fram nya förslag.

Ingeborg Breines i Norge har länge arbetat med begreppet fredskultur. Hon vill se ett norskt fredskulturdepartement. Kaliforniendemokraten Barbara Lee föreslår ett departement för fredsbyggande i Washington, DC. Valter Mutt och Annika Lillemets föreslog 2013 i en riksdagsmotion en utredning om ett svenskt fredsdepartement, en ny transnationellt tänkande institution med fokus på alla människors välfärd. Kanske kommer Vänsterpartiet nu ha intresse att driva den frågan. Mutt och Lillemets aktualiserar idén i Göteborgs-Posten 11 maj. Det behövs inte så väldigt mycket fantasi för att förstå att världen behöver fredsdepartement. Vi har ju facit som visar att det inte räcker med nationalistiskt tänkande försvars- och utrikesdepartement.

 

Min slutsats är alltså att vare sig den ryske eller amerikanske presidenten eller de finländska och svenska statsministrarna i erforderlig omfattning har civila relevanta instrument till sitt förfogande för att förebygga våld, krig och flyktingkatastrofer. Alltså kallar de på sina vapenförsedda militärer i kristider, sådana resurser har de i några fall mycket gott om.

Dock alldeles fel medel, alltså ständigt nya humanitära katastrofer. Till listan Vietnam, Libyen, Afghanistan, Irak kan vi nu lägga Syrien, Tigray och Ukraina. De stora militärindustriella komplexen i öst och väst med välbetalda lobbyister, skygglappsförsedda aktieägare och nationalismprioriterande politiker ser till att vapentillverkarna får de stora skattebidragen, fredsinstituten däremot endast fickpengar. Kommer Stefan Löfven och Sipri i någon mån att kunna ändra på det?

Flera av storpresidenterna och deras närmaste uttrycker sig hotfullt och provokativt. Det är illa i en konfliktfylld och krigsrustad värld med fel medel till förfogande. Om resursfördelningen fred-krig är närmare 1:1000, som Valter Mutt tycks mena, eller ungefär 1:100, ja det spelar ju mindre roll.

 

Alla som bär på åtminstone ett litet fredsperspektiv kan se att världen lider av betydande våldsgalenskap. Jag säger inte att den är total, för där finns ju också de vanliga amerikanerna, ryssarna och svenskarna som önskar trygghet och rimlig välfärd för sig själva och sin omgivning och gör kärleksfulla vardagsval. Jag tänker mig att de gärna egentligen skulle vilja bidra till en bättre resursbalansering fred-krig, särskilt om de fick fler alternativ från partier och medier att fundera på och ta ställning till.

Inte bara militär försvarspolitik, utan också fredspolitik kan utredas. Om Kristersson och Hultqvist med gemensamma ansträngningar lyckas få de svenska skattebetalarna att betala för ett Nato-militariserat Gotland, så beror det inte bara på att massmedier fokuserar på Ukraina, Putin och Nato-kärnvapen. Vad betyder det att de inte vill utreda de fredsfrämjande idéer som Mutt och Lee och ett antal ryska, amerikanska och andra professorer förordar? Eller att det inte finns någon enda tidskrift på svenska som berättar om fredsforskningens resultat? Låt oss hjälpas åt att förstå hela problematiken, om inte annat för att mänsklighetens existens står på spel, alltså behövs fler mångsidiga fredsinstitut. Apropå Gotland så skulle där mitt i Östersjön den psykologiskt inriktade freds- och konfliktforskningen kunna få den plats den så väl behöver för att bättre utröna hur arbetet för europeisk fredskultur skulle kunna gå vidare. Kanske Robert Hall och Micke Seid nu kommer att driva den frågan?

 

Ja, vår tid är endast nu och våra val nu när det gäller resursfördelningen fred-krig avgör för många decennier framåt hur många människor som får leva i trygghet och fred eller tvingas utstå våld, krig och flyktingskap. Världen behöver visionära fredsministrar som med hjälp från långt fler än dagens få fredsinstitut kan bidra till fredsfrämjande resursbalansering. Nya brett stödda och kreativt arbetande sådana institutioner i till exempel Bogota, Aleppo, Mosul, Hiroshima och Visby kanske, kanske gör att vi någon gång kan få permanent fred på jorden i stället för fler krig.

Tyvärr inte i vår livstid, för räkna med att de militärindustriella komplexen i samspel med vissa politiker och redaktörer även i fortsättningen kommer att med kraft motarbeta idéer som utmanar deras perspektiv, ställning och penningvinster. Det var 1798 som socialreformatorn Benjamin Rush i Philadelphia lät publicera sin välkända ”Plan för ett fredsdepartement i Förenta Staterna”. Det tog långt mer än 220 år att lagförbjuda slaveri. Men det gick, tålamod och fortsatta ansträngningar är av värde.

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com