Rätten till sitt eget land och klimatet

Såg i dag den prisbelönta västsahariska dokumentärfilmen 3 stulna kameror efter ett tretimmarspass med presentationer från ett gäng ungdomar från de västsahariska flyktinglägren i Algeriet och från ockuperat territorium. Filmen är en skakande skildring av livet i det av Marocko ockuperade Västsahara. Brutal misshandel följd av en icke sinande kamplust. Unga tjejer och killar som torterats och fängslats, men som reser sig och fortsätter att dokumentera för att berättelserna från ockuperat territorium ska nå oss härutanför. En kamp för att bryta Marockos kommunikationsblockad med andra ord.

Men dagen har också bjudit på en skildring av överlevnadsinstinkt från ungdomarna i lägren med bland annat Tateh som bygger hus med plastflaskor i lägren i stället för att slänga dem, återvinning.

Efter filmen följde en presentation av hur det är att leva som kurd i Turkiet, en berättelse om att inte få finnas, inte få tala sitt språk som barn och att nu under Erdogans styre inte våga uttala sig eller agera av rädsla för att någon annan i familjen ska råka illa ut.

Och sist men inte minst Gaza och Trumps planer för vad som ska ske med Palestina framöver. Hur kan någon ens tänka sig att rösta på den mannen? Det övergår mitt förstånd.

När jag skriver det här är jag mitt uppe i ett Erasmus-utbyte med ett 30-tal deltagare från 5 länder med sammanlagt 10 nationaliteter. Bara i den svenska gruppen har vi deltagare med ursprung från Sverige, Malaysia, Palestina, Peru och Västsahara. I övrigt har vi Katalonien, Belgien, Argentina, Italien, Kurdistan och Västsaharier både från lägren och från ockuperat territorium. Temat är fred och vägen dit. Om en vecka ska ”Pirinees Youth Peace Declaration” vara klar med utgångspunkt i de diskussioner som hålls. Men allt höll på att stupa på nekade visum. De senaste veckorna har varit en kamp mot klockan, men vi lyckades i sista stund ersätta de deltagare som inte fick komma med andra som redan har till exempel spanskt medborgarskap eller giltigt visum.

Tanken att ordna eventet har flera år på nacken. Vi skickade in ansökan första gången för drygt ett år sedan. Vi fick avslag efter avslag. När vi plötsligt fick bifall blev vi nekade visum. En tydlig effekt av den hårdnande migrationspolitiken där allt går ut på att stoppa de som eventuellt skulle kunna tänka sig att stanna kvar i EU. Spanien har börjat neka visum vid Erasmusutbyten i allt högre grad.

En annan orsak kan i just det här fallet vara att vårt utbyte råkar sammanfalla dels med 2-årsdagen av den katalanska folkomröstningen om självständighet, vilken har lett till att den spanska polisen här i Katalonien kraftsamlar på grund av eventuella demonstrationer och dels med att man räknar med att domarna för de fängslade politiska ledarna beräknas komma den 12 oktober. Om utfallet blir det som befaras, det vill säga domar på upp till 25 års fängelse för våldsamt upplopp, så är det i princip säkert att det blir massiva demonstrationer.

Men det är inte för att demonstrera för katalansk självständighet vi träffas hemma hos mig och min man för att diskutera. Här diskuterar vi situationen i Västsahara, i Palestina, i norra Kurdistan (Turkiet), i Katalonien och i resten av världen. Här samlas vi för att låta ungdomar från olika länder lära av varandra och få en större förståelse för vad som sker utanför den egna konflikten eller den egna bubblan. Och slutprodukten ska som sagt bli en ungdomarnas fredsdeklaration som ska presenteras i slutet av veckan på ett seminarium i den svenska paviljongen i staden Berga.

Med så skilda men ändå likartade erfarenheter ungdomarna från Palestina (Gaza), Kurdistan och Västsahara har blir det oerhört intressanta diskussioner – inte minst i mötet med ungdomarna från Europa som haft turen att leva i fred, även om vi också börjar se inskränkningar av rättigheter här och en växande högerextremism och fascism.

Vissa tror på icke-våld som metod, andra att ta sig in bland beslutsfattarna. Vissa har slutat tro på en fredlig lösning, på FN, på EU och menar att icke-våld inte leder till någonting. Och det är inte första gången jag hör det från de västsahariska ungdomarna i synnerhet. Det här är något som den äldre generationen i Västsahara har varnat oss i väst för i många år men som världens ledare inte tar på allvar. Vad händer i slutänden när ingen lyssnar?

Det ingen av dem ifrågasätter och många lyfter i diskussionen är brådskan när det gäller klimatet. Det handlar inte om först frihet och rätten till sitt eget land och att vi sedan kan engagera oss i klimatet. Det handlar om både och, som en av deltagarna uttryckte det. Om några dagar är det dags för de gröna belgiska ungdomarna som deltar att prata klimat och Fridays for Future. Den största gemensamma fienden vi har är klimatpåverkan, vare sig vi är västsaharier, kurder, palestinier, spanjorer, malaysier, italienare, latinamerikaner eller svenskar.