Nato – varför denna brådska?

Att avskaffa vår militära alliansfrihet, som sammanfaller med mer än två sekler av fred, är ett stort steg. Ett steg som kan få konsekvenser på liv och död, bokstavligt talat, för framtida generationer. Den typen av avgörande politiska beslut lämpar sig synnerligen illa för att stressas fram. Demokratin är till sitt väsen långsam då kunskapsinhämtning, tankeutbyte och reflexion helt enkelt tar tid.

 

Rysslands brutala angrepp på Ukraina förändrar förvisso omvärldsläget, och ofrånkomligen måste vi vara beredda att ompröva delar av vår hittillsvarande säkerhetspolitik. Men måste det ske i ett tempo som försvårar såväl gedigen kunskapsinhämtning om det nya läget som en fullödig säkerhetspolitisk analys utifrån dessa nya fakta samt nära nog omöjliggör genuint demokratiska beslutsprocesser?

Efter en kort så kallad säkerhetspolitisk dialog inom det socialdemokratiska partiet, där medlemmarna får möjlighet att delta på tre digitala möten med ledande partiföreträdare, kommer partistyrelsen att senast den 24 maj fatta beslut om Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. ”Skendemokrati” kallar Aftonbladets kulturredaktör Karin Pettersson, med ett långt förflutet som aktiv socialdemokrat, detta höghastighetsförfarande (AB 2/5).

 

Statsministern varnade så sent som i mars för att ingen vet vilka följder en drastisk kursändring av vår säkerhetspolitik skulle kunna få om den genomförs mitt under en allvarlig internationell kris. Varför överges plötsligt denna genomtänkta hållning? Har den ryska krigsmakten snabbt erövrat hela Ukraina och nu börjat rikta sina blickar mot oss i Norden?

Nej, som vi alla vet, har raka motsatsen inträffat. Den ryska slagbjörnen framstår rent militärt snarare som en papperstiger och har efter misslyckade försök att omringa och inta Kiev tvingats retirera från hela huvudstadsområdet. Ohyggliga övergrepp mot civilbefolkningen har förvisso begåtts, men detta är knappast tecken på militär disciplin och styrka, snarare på kaos och upplöst befälsföring. Den ryska krigsmakten har drabbats av stora förluster i såväl manskap som materiel. Den väldiga mängden förstörda stridsfordon beräknas motsvara minst tre års krigsmaterielproduktion.

 

Ingen säkerhetspolitisk expert gör bedömningen att något akut ryskt invasionshot föreligger mot Sverige. I stället för att handla i blind panik borde vi därför ha en grundlig och folkligt förankrad debatt om vår plats i världen och hur vi bäst bidrar till att dämpa spänningarna i Östersjöområdet. Att bli frontstat i en USA-ledd kärnvapenallians och riskera att bli måltavla för ryska kärnvapen är inte självklart det bästa framtidsalternativet. I synnerhet när vi inte vet om Putins kompis Donald Trump – eller någon annan icke-demokrat – snart återinträder i Vita huset. Nyligen varnade 120 ansedda amerikanska statsvetare för att USA redan 2030 kanske inte längre kommer att kunna räknas som en fullvärdig demokrati.

 

Nu när EU:s ekonomiska gigant, Tyskland, rustar upp kanske utsikterna ökar för den ”strategiska autonomi” som Frankrikes president Macron efterlyser, alltså ett EU som kommer ut ur Washingtons långa skugga och stegvis utvecklar ett eget försvar. 70-årige Putin sitter naturligtvis inte för evigt, utan kommer oundvikligen att relativt snart behöva lämna över makten till någon yngre förmåga. Då är det viktigt att EU tydligt signalerar till den nya makthavarkretsen i Kreml att Gorbatjovs vision om ett gemensamt europeiskt hus inte övergetts.

Vid sidan om sanktionernas piska måste även några väl valda morötter, som kan plockas fram ifall Kreml ändrar kurs, ingå i västs förhållningssätt gentemot Ryssland, annars är risken överhängande att Europas största land slutgiltigt trycks upp i famnen på Kina.

 

Det var ett avgörande misstag att UD för ett antal år sedan avvecklade sin enhet för långsiktig omvärldsanalys och gjorde sig beroende av analyser från Nato-institutioner som tankesmedjan Atlantic Council och centret för strategisk kommunikation i Riga (STRATCOM). USA/Nato har, utan att vi själva riktigt insett det, lyckats genomföra en enastående framgångsrik påverkansoperation på svensk samhällsdebatt och fått oss att börja betrakta världen med amerikanska glasögon. Det är högt på tiden att vi tar av oss dessa glasögon. Låt oss därför folkomrösta om Nato.