Presidentval i Frankrike

Valter Mutt
(Foto: Hannah Sva)

Nu på söndag, den 10 april, äger första omgången av det franska presidentvalet rum. Ett dussintal kandidater från yttersta högern till yttersta vänstern gör då upp om vilka två som går vidare till slutomgången den 24 april. Ursprungligen deltog ytterligare ett 30-tal kandidater, men under valrörelsens gång har dessa eliminerats i partiernas primärval eller så har de misslyckats med att samla erforderliga 500 namnunderskrifter till stöd för sin kandidatur, underskrifter som enligt konstitutionen måste härröra från borgmästare eller andra folkvalda politiker.

 

Opinionsmätningarna pekar på att sittande president Emmanuel Macron precis som 2017 kommer att få möta högerpopulisten Marine Le Pen i slutomgången. Under den gångna mandatperioden har Macron åkt berg- och dalbana i popularitetskurvorna. Vald med hela 66 procents väljarstöd blev han under de gula västarnas folkliga uppror mot dyrtid och orättvis fördelningspolitik en påtagligt impopulär president, för att sedan komma igen och nu med stor sannolikhet återväljas.

 

Vad har då monsieur Macron åstadkommit under sina fem år i Elyséepalatset? Kritikerna menar att han förklädd till mittenpolitiker i själva verket fört en utpräglat nyliberal politik och pekar på sådant som avskaffad förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt, sänkt skatt på kapitalinkomster och utförsäljning av statlig egendom, samtidigt som det skurits ner i välfärdssystemen. Vissa ser detta som återbetalning till de kapitalstarka sponsorer som hjälpte Macron att på rekordkort tid bygga upp sitt nya parti.

Andra menar att presidenten – trots sina tillkortakommanden – visat prov på skapande statskonst såsom sammankallandet av ett klimatkonvent, vars 150 ledamöter utsågs genom lottdragning bland landets invånare och vars rekommendationer till beslutsfattarna överraskade många genom sin radikalism. På det utrikespolitiska området har Macron lyft visionen om EU som en självständig aktör i världspolitiken. Denna så kallade strategiska autonomi kan Europa bara uppnå, menar Macron, om ett försvarspolitiskt samarbete vid sidan av det USA-dominerade Nato byggs upp.

 

På tredje plats i opinionsmätningarna ligger vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, som leder La France insoumise (Det okuvliga Frankrike) och som tack vare en stark slutspurt bedöms ha vissa utsikter att nå slutomgången. Den rödgröna planhalvans dilemma har varit det stora antalet kandidater, däribland socialisternas Anne Hidalgo och de grönas Yannick Jadot, som båda går sensationellt dåligt.

Mélenchon är en lysande talare och verkar i en vänsternationalistisk tradition där Frankrike framställs som bärare av eviga värden som jämlikhet, frihet och broderskap. Hans valmöten avslutas inte längre med Internationalen utan med Marseljäsen. Under senare år har Mélenchon rört sig åt det gröna hållet och hans valtal handlar numera i hög grad om klimatförändringarna och dess konsekvenser för den biologiska mångfalden och våra livsbetingelser, att halva mänskligheten snart kan komma att hotas av vattenbrist är något han ofta återkommer till. Vi måste, menar Mélenchon, överge dagens ”produktivistiska” ekonomiska modell där vi hela tiden producerar och konsumerar mer än året innan och i stället bygga ett samhälle där upplevelser, personliga relationer och andra meningsskapande sammanhang står i förgrunden. I valmanifestet för La France insoumise återfinns sådant som införande av ekocidlagstiftning, 32-timmars arbetsvecka, omdirigering av jordbrukssubventionerna till ekologisk odling, Nato-utträde och nolltaxa i kollektivtrafiken.

 

Putin har ofrånkomligen kommit att spela en roll i valrörelsen, då nästan samtliga kandidater i det förflutna uttryckt viss respekt för den ryske ledaren och nu får stå till svars för detta. Historien spelar här en inte obetydlig roll. Frankrike och Ryssland var ju när allt kommer omkring allierade under två världskrig och den ryska insatsen för att befria Frankrike från den nazistiska ockupationen är inte glömd. Men naturligtvis är det ingen som försvarar det barbari som Putin nu släppt lös i Ukraina. Mest att förklaraa har Marine Le Pen, som tidigare gärna lyfte fram sina hjärtliga relationer till despoten i Kreml.

Social Media Auto Publish Powered By : XYZScripts.com