Skildring av gigekonomin
Recension: Cykelbudet
Anders Teglund
Teg Publishing
Anders Teglund är inte bara förläggare, han är pianist också. När coronan kommer blir det plötsligt tji pianokonserter. Det är plågsamt för en musiker att inte få spela, säkert inte bara ekonomiskt. Många är de som vittnat om hur mötet med publiken, förmedlingen av ett verk här och nu, bär på något intensivt meningsskapande. Stora konsertupplevelser tycks dock vara svåra att skapa över Zoom, detta oavsett om man spelar eller betraktar. Än svårare att få någon att betala tillräckligt för att täcka konstnärens omkostnader.
Men för att åtminstone få ihop mer medel till livets nödtorft bestämmer sig Teglund för att börja cykla ut mat åt Foodora. Till en början för att dryga ut kassan, för att han gillar att cykla, för att det är en ny grej att testa. Men så småningom mognar beslutet att skriva en ingående skildring av gigjobbstillvaron inifrån fram. Resultatet av detta heter Cykelbudet och är utgiven på hans eget förlag. Jobbet är hårt kontrollerat genom en buggfylld app som ser till att budet inte dröjer för länge med att svara på beställningar eller leverera dem, och samtidigt som ens inkomst är provisionsbaserad riskerar man genom ett slags rankingsystem (allting klockas) att få ett sämre ”betyg” och därmed färre arbetstimmar. Foodora förser arbetaren med en väska, en jacka och en hjälm i företagets färger, men resten – mobiltelefon, cykel, service på cykel, vinterkläder etcetera – förväntas han eller hon själv stå för. För författaren tar det några veckor innan denna verksamhet ens börjar gå med plus.
Jobbet har dock sina ljusa sidor. Cyklingen piggar upp, ofta skiner ett adrenalinrus fram genom berättelsen. Kanske blir cykelbudets uppgift att förmedla näring ibland ett substitut för konstnärens längtan att förmedla en stor kulturupplevelse, även om all toppstyrning naturligtvis medför ett stort mått av alienering. Han ges också möjlighet att bygga ett slags kortfristig arbetsgemenskap med de andra buden, den kanske viktigaste hälsoaspekten av yrkesarbetet. Många av dessa kollegor är, liksom Teglund, svenska medborgare inom prekära eller kreativa yrken som ser Foodora som ett tillfälligt påhugg, men ännu fler är migranter som helt enkelt inte får några andra jobb och som sliter väldigt hårt för att komma upp i något som liknar en normal månadslön. Frustrerad över detta börjar han att engagera sig i att hjälpa till med den fackliga organiseringen av cykelbuden. Detta projekt präglas både av chatgruppernas spontanitet och de traditionella fackförbundens avtalsbundna fyrkantighet. Hur det slutar? Det har inte slutat än.
Men jag vill inte avslöja för mycket, och därigenom förstöra spänningen för läsaren. Detta är en lättläst och värdefull rapport om en arbetsform som tyvärr verkar ha kommit för att stanna, men också ett tidsdokument om hur livet ser ut i en nutid i gigstruktur. För göteborgska läsare dessutom en miljöskildring som stämmer till eftertanke kring hur de rosaklädda buden som susar förbi oss på gatorna egentligen har det.