Rapport från Spanien

Gick in i brödbutiken och köpte bröd. På frågan om jag hade jämna pengar svarade jag att jag bara hade kronor (coronas), inte euro. Insåg inte förrän för sent hur fel det blev när de stackars brödförsäljarma stelnade till bakom sina ansiktsmasker.

Städerna är folktomma, spöklika, och folk ömsom hysteriska ömsom irriterade.
(Foto: santiago lopez-pastor / CC BY-SA)

Spanien har infört nödläge sedan en dryg vecka. I det innefattas att alla barer, restauranger med mera är stängda. Det som i skrivande stund är öppet är livsmedelsaffärer (för människor och djur), tobaksaffärer, apotek och bensinstationer. Man får inte vistas utomhus hur som helst. Om man gör det ska man vara på väg till affären eller till det jobb som inte kan göras hemifrån, på väg hem till sin huvudsakliga hemvist (inte sommarställe alltså), man ska vara själv eller hålla minst 1 meters avstånd till andra. En i varje bil. De senaste dagarna får man åka två om man tillhör samma hushåll. Militär och polis patrullerar gatorna och dryga böter utdelas om du till exempel cyklar utan giltig anledning. Städerna är folktomma, spöklika, och folk ömsom hysteriska ömsom irriterade. Nu släpps bara spanska medborgare, eller de som är skrivna i landet, in. Under en dag kan flera nya åtgärder beslutas så det som gällde för fem minuter sedan gör det inte längre. Rätt eller fel? För mycket eller för lite? När coronakrisen lagt sig lär vi få facit.

Men oavsett så visar den här senaste pandemin återigen hur oerhört sårbara våra samhällen är och hur dålig beredskap vi har för att klara människors säkerhet i våra länder. I Sverige har målen för vår säkerhet, sedan det kalla kriget upphörde, handlat alltmer om människors säkerhet. Målen för svensk säkerhet är (enligt den nationella säkerhetsstrategin från 2017) ”att värna befolkningens liv och hälsa, liksom samhällets funktionalitet, samt förmågan att upprätthålla grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter”. Ändå nämns hälsohot bara kortfattat i slutet av strategin och där sägs att vi ska ha god beredskap.

Men varför lägger vi då ansvaret för beredskapen på regionerna? Som före detta landstingspolitiker vet jag hur svårt det var att få budgeten att gå ihop bara för den ordinarie sjukvården, de stora neddragningar som gjorts i sjukvården under årens lopp och hur kostnader skjutit i höjden, bland annat med ny och bättre utrustning, men också på grund av hyrläkarsystemet. Om det primära målet för vår säkerhet är människors liv och hälsa borde det väl vara ett statligt huvudansvar att se till att beredskapen mot hälsohot är tillräcklig i hela landet i stället för att klaga på att regionerna bara har en till två veckors beredskap? Har de fått statliga extra öronmärkta resurser och inte uppfyllt sitt ansvar?

I det svenska totalförsvaret ingick en gång i tiden en god militär sjukvårdskapacitet. Då deltog vi i fredsbevarande insatser runtom i världen, i huvudsak med fältsjukhus och sjukvårdspersonal. När vi lade om försvaret försvann de, kunde vi läsa i DN häromdagen. Det fanns 50 fältsjukhus och 600 respiratorer som hade varit väldigt bra att ha i dag, både i Sverige och för att stötta upp i andra drabbade länder.

Att försvaret bantade var rätt och naturligt när hotbilden förändrades, men man kan fråga sig hur det resonerades när nya prioriteringar skulle göras. Hur kom det sig att vi i praktiken fortsatte att prioritera det territoriella försvaret med inköp och produktion av nya vapensystem för att försvara oss mot ett icke särskilt reellt hot (som ett angrepp från Ryssland får man anta) i stället för att använda resurserna för att klara oss mot andra och mer reella hot som till exempel pandemier? Det är lätt att vara efterklok, men nog hade det varit bra om vi nu hade haft fler fältsjukhus/respiratorer att ta till vid behov.

Just nu lider jag med alla de som sitter inne i sina lägenheter i minst två veckor runtom i Spanien. Själv bor jag tillsammans med fem andra i ett jättehus på landet med cirka en mil till närmsta lilla samhälle. Ta hand om er och jag hoppas att ni fortsatt slipper karantänen i Sverige. Den går folk minst sagt på nerverna.


Bodil Valero (MP) har suttit som ledamot i EU-parlamentet 2014–2019). Hon var riksdagsledamot 2006–2014 och är utbildad jurist. Hon har politiskt arbetat med bland annat demokratifrågor, fredsfrågor, flyktingars och migranters rättigheter och för lagliga vägar in i EU.