Kultur och miljöaktivism
Litteratur: Antropocen Kapitalocen Artificen
Rikard Rehnbergh
Klimataktion
Kulturen och miljöaktivismen är två världar som sällan möts. Själv har jag mött lika många belästa representanter för elfenbenstornet som gröna eldsjälar utan intresse för historia och de sköna konsterna. En dam jag sällskapade med under en period ansåg rentav att Miljömagasinet inte borde ha några kultursidor över huvud taget, detta eftersom det kulturella skulle vara irrelevant och oviktigt i jämförelse med miljöfrågorna.
Därför blir jag på gott humör av en bok som Rikard Rehnbergs Antropocen Kapitalocen Artificen. Den består av tre essäer som skildrar den mänskliga historien ur tre aspekter – civilisationsbyggandets, kapitalismens och högteknologins galopperande framväxt. Boken har således en tendens som spänner sig över hela det politiska och ekologiska fältet, samtidigt som den tar kulturen på allvar. Mycket stort allvar, skulle jag vilja tillägga. Varje essä sägs vara ett drama, och kapitlen däri kallas akter.
Det första kapitlet har rentav tilldelats ett tema, nämligen den faustianska människans uppgång och fall. Här symboliserar Faust, huvudpersonen i medeltidslegenden om vetenskapsmannen som försvär sig till Djävulen för att vinna ökad kunskap, hela mänskligheten och dess ambition att behärska naturen. Rehnberg är ohyggligt bildad och beläst. Referenserna duggar tätt, inte sällan leder de vidare till nya referenser som rätt som det är hamnar i nutiden, även om det just handlat om den tidiga medeltiden. Tyska tänkare som Spengler och Nietzsche möter den finske filosofen von Wright (hans betydligt mer bitskt civilisationskritiske kollega Pentti Linkola förekommer besynnerligt nog inte alls).
Till och med den ungerske litteraturhistorikern György Lukacs, en ikon för 68-generationen och i dag föremål för en skamlig deplattformering i sitt eget hemland, vars bok om Faust undertecknad just läst, dyker upp. Detta är rimligt, eftersom Lukacs litteraturvetenskapliga metod till viss del handlar om att vaska det historiematerialistiska guldet ur den borgerliga litteraturens slagg. Hos honom framstår Goethes verk om Faust som ett stort progressivt drama som kunnat vara ännu radikalare om inte författaren varit så gammal och fången i sin tids antigirondistiska fördomar.
Romarnas behandling av barbarerna avlöses av antikolonialistiska författares (Coetzee med flera) skildringar av bemötandet av Den Andre i skönlitteraturen. Alltsammans tryfferas med ingående etymologiska utläggningar. Kapitlet avslutas med antropologers och klimataktivisters resignation inför människans exploatering och misshushållning med naturresurser och dito -folk, till tonerna av T.S. Eliots dystra The Waste Land.
Den andra essän, Kapitalocen, har snarare kampen för social rättvisa och mot kolonialt förtryck som huvudtema. Här görs nedslag i fyra årtal, 1492, 1524, 1776 och 1848. Det börjar alltså med Columbus, och således märkesåret i kolonialismens historia (redan grekerna bildade ju kolonier här och där i Medelhavsområdet, men eftersom de till skillnad från romarna inte skröt om sådana bedrifter vet vi inte så mycket om hur brutala de var).
Under rubriken 1524 skildras religionskrigen, feodalismen och penningväsendets uppkomst, 1776 står som märkesår för både Förenta Staternas födelse, industrialismens första storhetstid och den borgerliga nationalekonomins doktrin. 1848 är de europeiska revolutionernas tid, som kommer att kulminera i Pariskommunen och marxismens inträde på den historiska scenen.
Den tredje essän, Artificen, behandlar den tekniska utvecklingens för- och nackdelar, samt det konstgjordas herravälde i vår värld. Den är i mina ögon den bästa, i synnerhet de avsnitt som berör informationskontroll och bitcoins. Här lyser författarens engagemang fram starkast, samtidigt som hans kunskaper tydligtvis är som djupast inom dessa fält. Detta leder å andra sidan till en nyansrik framställning av dagens och morgondagens utmaningar.
En av epokens mer namnkunniga figurer, Elon Musk, är inte bara en rollmodell för rövarkapitalism, han bär på samma gång ett demokratiskt patos som yttrar sig i ett intresse för öppen källkod och kryptovalutor. Har man läst Den Tredje Maskinåldern, en bok där två unga Harvardkillar med tindrande ögon lägger ut texten om till exempel vilket awesome företag Google är, och hur häftigt det är med robotar och självkörande bilar, då utgör Artificen en särskilt välgörande – tillika balanserande – läsning.
Detta är en magnifik och spretig bok, som med sitt myller av fakta, namn och detaljer ibland framstår som en antropologins Teori om Allt, det vill säga en motsvarighet till den gäckande teori fysiker sökt i århundraden och som skulle sammanfatta alla hittillsvarande fysikaliska teorier i en enda. Sällan har jag funnit så många högintressanta film- och lästips i en och samma bok. De historiska skeenden som behandlas utförligt är i regel lysande (avsnittet om industrialismens första tid och det folkliga motståndet är bara ett exempel av många).
Det är när längre tidsavsnitt ska sammanfattas som det ibland blir en smula onyanserat, och som vanligt är inom historieskrivning dyker teleologiska tankegångar upp. Tydligast blir det kanske när det gäller renässansepokens religionskrig. För det är väl ändå inte författarens mening att till exempel Martin Luther skulle ha inlett reformationen i syfte att säkra Svenska Kyrkans framtida rikedomar? Emellanåt skadar det inte att begrunda den flitigt citerade Michel Foucaults metod att tillskriva historiens diskontinuiteter större vikt än dess kontinuiteter.
Ibland kan jag tycka att ställningstaganden på personnivå blir inkonsekventa. Spenglers och Nietzsches civilisationskritik citeras i en sådan kontext att det kan framstå som att de skulle ha delat senare citerade författares uppfattning om anarkoprimitivismens förträfflighet. Vad som inte nämns är att båda var ärkereaktionärer, som bara hade förakt till övers för Pariskommunen (till skillnad från Rimbaud, vilken dock, med rätta, kritiseras för att ha ägnat sig åt slavhandel sedan han lagt poesin på hyllan), och det samhälle de velat ha skulle inte ha präglats av något som liknar jämlikhet eller mångfald. Bra tankar samsas med dåliga, på individnivå såväl som i världen i stort.
Med detta sagt är ändå mitt helhetsomdöme att detta är en uppfriskande, omtumlande och lärorik bok, som jag har läst med stort intresse och gärna rekommenderar till andra, inte minst i kraft av dess intellektuella originalitet. Som Teori om Allt är den visserligen inte fulländad, men i den framtid som av det mesta att döma kommer att ligga i ruiner efter en ekologisk eller militär katastrof vill jag gärna tänka mig att denna bok blir funnen, stämmer till eftertanke och kanske förhindrar att åtminstone några av mänsklighetens dårskaper upprepas. Även om detta sannolikt skulle leda till att man i stället hittar på några nya och kanske värre.
