En inhuman flyktingpolitik

Danska Folketinget röstade nyligen igenom ett lagförslag som gör det juridiskt möjligt att skicka asylsökande till ett mottagningscenter i ett annat land. Och det är då inget land i närheten av Danmark som är aktuellt, utan det är i länder i Afrika danskarna siktar på att placera de asylsökande. Rwanda förs det tydligen förhandlingar med, men även länder som Egypten anges som tänkbart. Ett land som styrs av en diktator och som i upprepade fall är känt för grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

Roger Bydler.

Tanken är att om en asylsökande kommer till Danmark så flygs personen till det land som mottagningscentrumet ligger i, till exempel Rwanda, varefter prövning om asylskäl föreligger ska göras där. Anses inte asylskäl föreligga får personen återvända till det land hen kommer ifrån. Finns asylskäl får den asylsökande inte komma till Danmark, utan ska stanna i landet där mottagningscentrumet ligger.

Ett av argumenten som fördes fram i folketingsdebatten var att stoppa människosmugglarna och att människor på flykt till Europa drunknar i Medelhavet. En något märklig logik då det är när flyktingar kommer till Danmarks gräns de flygs iväg till Rwanda, eller det land som det nu blir.

Men tanken är att människor ska helt enkelt inte söka asyl i Danmark. S-regeringens talesperson i migrationsfrågor, Rasmus Stokland, citeras i DN: ”Om du ansöker om asyl i Danmark så vet du att du kommer att skickas tillbaka till ett land utanför Europa, och därför hoppas vi att folk slutar att söka asyl i Danmark”.

Det är bara en dryg månad sedan Danmark visade hur landet ser på människors rätt att stanna i landet även om de kommer från länder där mänskliga rättigheter satts ur spel. I slutet av april fick minst 380 flyktingar från Syrien, många av dem barn, beskedet av den danska utlänningsmyndigheten att de måste lämna landet och återvända till Syrien. Detta trots att flyktingarna enligt Amnesty International riskerar att utsättas för fängslanden och tortyr om de tvingas återvända.

Att just Danmark nu agerar på detta sätt är speciellt anmärkningsvärt, då det faktiskt var det första land som ratificerade 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning. Det skedde den 4 december 1952. I den konventionen slås fast att ansvaret delas mellan världens länder för att ge människor på flykt en fristad. Nu är man alltså på väg att bryta mot den principen.

Reaktionerna från de politiska partierna i Sverige har varit delade. Några har uttalat starka fördömanden av tanken att skicka asylsökanden till ett land långt från Danmark. Men enligt Aftonbladet vill Sverigedemokraterna införa ett liknande system i Sverige. ”Det är ett mycket välkommet förslag”, säger Jimmie Åkesson. Och även Moderaterna är positiva till den danska asylpolitiken. Partiets migrationspolitiska talesperson Maria Malmer Stenegard säger enligt Aftonbladet att M delar Danmarks ”problembeskrivning och brister i dagens asylsystem”.

Utvecklingen inom EU är minst sagt trist vad gäller synen på flyktingars rättigheter och viljan att hjälpa människor i nöd. Begreppet ”Fästning Europa” får allt tydligare form i beslut och handling. Stora summor betalas till länder som Turkiet, Libyen och Marocko för att länderna ska hindra flyktingar från att komma till Europa. Kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter, OHCHR, skriver i rapporten Lethal disregard att EU:s system för migration har misslyckats och att det ”misslyckas med att placera mänskliga rättigheter som en central punkt”. Rapporten konstaterar att dödsfallen på Medelhavet skulle gå att undvika – men att EU:s politik i stället för att skydda människor dödar dem. Långt fler än de 20 000, som brukar uppges som den officiella siffran, har drunknat i Medelhavet de senaste åren. Hittills i år, 31 maj, har 743 människor drunknat i Medelhavet, inklusive många barn. Motsvarande siffror 2020 var 1 426 personer, för 2019 var det 1 885, 2018 var det 2 299, 2017 var det 3 139, 2016 rekordmånga sedan räkningen startade, hela 5 143 människor.

En förskräcklig utveckling, och trots att det är så många som dör blir det knappast en notis i media längre. Bakom alla dessa tal är det enskilda människoöden, med föräldrar som väntar på besked att deras barn har kommit till Europa, med syskon som vill förenas med sin bror eller syster. Oftast får de inte ens veta vad som har hänt deras nära och kära. De blir aldrig identifierade.

Människors lika värde, de mänskliga rättigheterna och allmänt omtanken om våra medmänniskor är grundläggande för ett mänskligt demokratiskt samhälle. Kampen för att stå upp för dessa värden måste drivas vidare av alla goda krafter.