Samarbete och envetenhet

I Stockholm gjorde vi i Miljöpartiet upp med Alliansen. Både i kommun och landsting. Men trots en exceptionell förhandlingsframgång där vi i kommunen fick igenom 80 procent av vårt valmanifest, tillåter inte den gröna rörelsen riktigt de som kämpat för detta att känna att det är en framgång. Detta eftersom det var den “hemska” Alliansen vi gjorde upp med. Jag tycker att det är att ta i. För vi gör ju helt enkelt som miljörörelsen och den gröna rörelsen brukar – fast i politiken.

En av tankarna med Miljöpartiet var att vi skulle vara ett sakpolitiskt parti. Via det ekologiska perspektivets överordning blev fördelningspolitiken underordnad; vi skulle samarbeta med alla partier som respekterade grundläggande mänskliga rättigheter. Blockpolitikens “ägande” försvårade detta länge, men nu börjar blocken brytas upp, och då återgår det gröna i vår ägo.

Jag skulle faktiskt vilja säga att Miljöpartiet aldrig lyckats komma till sin rätt som nu. Detta är första gången vi på hög nivå, i den största staden där budgetarna inte är långt efter de på riksnivå, lyckas driva igenom en hel hög med politik på det här sättet. Dessutom i “stora” frågor, och direkt efter en väldigt effektiv insats på riksnivå med 197 av 231 genomförda vallöften enligt DN. Och trots ett väldigt dåligt väljarstöd.

Några säger då att “Vad är egentligen Miljöpartiets ideologi”? Man framställer oss som svekfulla och opportunistiska. Men det är ju ett sätt att döma partiet efter andras skalor. Det är ju att säga att fördelningspolitik går före den ekologiska hållbarheten. Vilket är exakt alla andra partiers inriktning. För mot vad är annars sveket?

Andra säger nu också: “Vi kan inte vara ett enfrågeparti”. Det håller jag med om. Men att använda just ett samarbete med Alliansen som grund för det är att säga att det bara finns rödblå perspektiv även på alla andra frågor än miljö och klimat. Vi blir inte ett enfrågeparti bara för att vi gör upp med Alliansen. Vi blev inte det när vi gjorde upp med de rödrosa heller.

För det finns grön bostadspolitik, ekonomisk politik, energipolitik, invandringspolitik, jordbrukspolitik, kulturpolitik, socialpolitik, utbildningspolitik, utrikes-, säkerhets-, försvars- och fredspolitik. Att vi vägrar inordna oss på höger-väns-terskalan gör alltså inte oss till ett enfrågeparti. Det som i så fall gör det är att vi, trots att vi nu har funnits i snart 40 år, ännu inte har slutat plocka politiska idéer från de röda eller blå riktningarna.

Nu är jag lite orättvis, vi gör väldigt mycket egen och genuint grön politik. Men jag menar ändå att vi har mycket politikutveckling framför oss. Min förväntan är att Miljöpartiets arvoderade representanter viger mycket tid åt aktiv samverkan med medlemmarna och att vi kan skapa massor av grön politik.

Men det ironiska är att väldigt många i de gröna rörelserna, som inte velat associera sig med oss eftersom de då inte kan påverka alla partier, nu muttrar när vi visar samma oberoende. Men hur tänker man annars att Miljöpartiet skall kunna göra samma sak? Då menar jag att man faktiskt måste göra upp inom sig själv om man verkligen tror på den gröna vägen över den röda eller den blå. För man kan inte bara principiellt vara obunden på den rödblå skalan. Man måste också vara det i praktiken och visa det i handling. Annars är man verkligen opportunistisk och svekfull.

Det är klart att vi måste vara på vår vakt här i Stockholm med Alliansen. Och det är vi. Men våra förra partners kallar oss nu svikare. Om någon av dem hade fått igenom 80 procent av sina valmanifest i något samarbete, hade någon i sina sinnens fulla bruk anklagat dem för att vara svikare?

Det visar snarare på hur lågt våra centrala frågor prioriteras av dem. Och kampanjerna efter valet visade på hur lite man respekterar vår interndemokrati. Man måste förstå att den förra mandatperioden inte bara varit en dans på rödgrönrosa rosor.

Men här får vi igenom en massa grön politik. Som vi lovade. Och när vi lovade: NU.