Demokratiska miljörörelsen har svaret

Billy Larsson, Birger Schlaug och Britta Ring har förtjänstfullt startat en debatt om den delen av miljörörelsen som har ett socialt engagemang. En rörelse som Larsson och Schlaug vill kalla grön och som jag kallar den demokratiska miljörörelsen. En folkrörelse som även kallats miljö- och alternativrörelsen vars nära band med fredsrörelsen bidrog både till starten av Miljömagasinet och Miljöpartiet.

Det är lätt att hålla med Larsson om hans huvudsakliga syn, att miljörörelsen inte bör vara antikapitalistisk eller socialistisk. Den diskussionen fördes på ett tydligt sätt inom miljörörelsen på 1970-talet. Då avvisade inte minst marxister som Björn Eriksson, men också vi andra som stod för en folkrörelsesyn på miljörörelsens roll, en inriktning som då fanns. Den ville starta en röd miljörörelse och bildade Socialistiska miljönätverket, SOMIN, något vi elakt döpte om till Somna in, vilket också skedde 1980. På samma sätt som med facket, hyresgäst-rörelsen och andra folkrörelser skulle man inte behöva tillhöra någon ideologisk riktning var huvudargumentet mot att organisera en särskild socialistisk miljörörelse.

Larsson avfärdar 1970-talet med orden ”att gå tillbaka till någon yvig 1970-talistisk kapitalismkritik ser inte jag som något framsteg”. I stället ska vi avvisa kapitalismkritiken därför att den innebär en kritik av privata äganderätten, att det är andra värderingar som behövs för att ändra på kapitalismens avarter, att facket prioriterar tillväxt framför miljön och därför inte är en samarbetspartner att räkna med på allvar, att en syn på konflikt mellan arbetare och kapital som central innebär att man har svårt att förstå en konflikt mellan dagens och kommande generationer och att man ska ersätta gammalt tänkande med forskningsbaserad kritik av tillväxten.

Det låter nog tilltalade för många av Miljömagasinets läsare. Men är det inte ett ganska osammanhängande publikfrieri? Därtill tankar som uttryckligen skapar skenmotsättningar i förhållande till arbetarklassen och facket, medan delar av medelklassens beundran för sina egna roller som experter sätts i högsätet.

En annan väg att tänka och gå är att förena olika samhällsgruppers intressen. Finns det inte minst i vardagen intressen hos olika samhällsklasser som kan vara grund för att gå i samma riktning?

Ser man till miljörörelsens tänkande på 1970-talet skiljer den sig radikalt på en del punkter mot dagens och särskilt det synsätt Larsson företräder. En är den stora tyngdpunkten som då lades på arbetsmiljöfrågor. Stress och vikten av att det finns facklig makt för att försvara de anställdas psykiska och fysiska miljö sågs som en del av och angeläget för miljörörelsen. Dagens inställsamhet mot att begränsa sig till vad etablerade institutioner som forskning, myndigheter eller som hos vissa delar av miljörörelsen att samarbeta snarare än göra motstånd mot storföretagen fanns knappast i den folkliga miljörörelsen.

I filmer som Äppelkriget gjorde Hasse & Tage att vi skrattade åt Naturvårdsverket, och miljöförstörande företag sågs som skurkar. Plundring, svält, förgiftning var titeln på socialdemokraten Hans Palmstiernas populära bok som satte miljöfrågan tydligt in i ett globalt sammanhang. Miljörörelsen betraktade den verksamhet som västvärlden och dess bolag beskrev i klara ordlag och inte som om det handlade om tillfälliga avarter som kan rättas till om vi vädjar till politikerna att göra något åt saken.

Tillväxtkritiken spelade fram till 1973 en kort roll i svenska miljörörelsen. Det menade miljörörelsens nestor Björn Eriksson, vilket jag håller med honom om. Problemet med att sätta kritik av tillväxten främst är att miljöfrågan därmed blir socialt neutral. Den säger inget om vilka sociala krafter som ska se till att samhället minskar sin miljöbelastning i stället för att öka den. Larsson ger denna slapphet en röst, det är minsann inte facket utan vi som lyssnar på forskningen som ska föra miljörörelsen framåt. Tydligare kan knappast den förvirring uttryckas som kännetecknar de organisationer som stannar vid att göra kritik av tillväxten till det centrala. Miljöpartiet är ett typexempel, men också norska miljörörelsen. Bägge hade tillväxtkritik som huvudideologi, bägge svängde på kort tid till att förorda grön tillväxt. Visst är en kritik av evig tillväxt självklar, vilket några menar ligger inbyggt i kapitalismen, men så fort vi blir konkreta här och nu får vi problem. Tillväxt kan behövas på vissa områden medan det på andra områden behövs minskning.

Finns det inte minst i vardagen intressen hos olika samhällsklasser som kan vara grund för att gå i samma riktning?

Det som behövs mer än kritik av tillväxt är en klar uppfattning om vilka sociala intressen som finns för att omställningen till ett miljörättvist samhälle ska vara möjligt. Björn Eriksson skrev i artikeln Miljövården och den revolutionära strategin 1976 att miljökampen var viktig i sin egen rätt, men att den också ”på ett viktigt sätt kan bidra till revolutionen genom att länka mellanskiktens spontana kamp samman med arbetarklassens”. Eriksson menar att det är på arbetsplatser och i bostadsområden med arbetarklass som avgörande förändringar av samhället kan drivas igenom. Medelklassen saknar styrkan att göra det på egen hand, men har ibland förmågan att binda samman olika kamper och på så sätt i allians med arbetarklassen vinna stora strider.

Den tidens vänster gav han inte mycket för: ”Man kan också uttrycka det så här: Många miljöaktivister har insett eller har på känn att miljökampen är strategiskt viktig, medan vänstern som bäst insett att den kan vara taktiskt sant genom att visa fler människor kapitalismens fula tryne och därmed göra dem till kommunister som ställer upp i arbetarkampen”.

Dagens vänster har utvecklat en än mer till bristningsgränsen motsägelsefull strategi. Likt den vänster på 1970-talet som Eriksson kritiserar fortsätter den utnyttja miljöfrågan taktiskt för att övertyga människor om att deras antikapitalistiska ideologi är den enda rätta samtidigt som man lierar sig med liberaler i klimatfrågan för en än mer inställsam politik som Larsson förordar. Man vill beundras för att man har den enda riktigt radikala ideologin som alla behöver förstå för att miljökrisen ska lösas och samtidigt beundras för att man är så taktiskt kloka att man går emot demokratiska internationella folkrörelsernas kamp mot nyliberal klimatpolitik som handel med utsläppsrätter.

Det Eriksson saknar förståelse för är böndernas centrala roll, en brist han delar med dagens vänster. För många inom vänstern är bönder och även småbrukare en samhällsklass man inte kan lita på eftersom de äger sina produktionsmedel. Denna inskränkthet kan miljörörelsen bortse från. Tvärtom har det visat sig att Via Campesina sedan dess bildande på 1990-talet varit den sammanhållande kraften i det globala folkrörelsesamarbetet. Även i Sverige har detta kommit till uttryck. Vilka nya öppningar det ger för en samlad freds- och miljörörelsen är ett nytt kapitel.