Djurindustrins skönmålningar

Kan ett slakteri liknas vid ett pariserhjul?
(Foto: Diliff / CC BY-SA)

Insändare: Martin Smedjeback

Pariserhjul. Bad. Sömn. Det är med dessa positivt laddade ord som LRF, Lantbrukarnas Riksförbund, väljer att beskriva det värsta i djurindustrin – dödandet på löpande band. Vi hittar orden i skolmaterialet Bonden i skolan som LRF beskriver som ”en unik satsning där elever på ett enkelt och roligt sätt får lära sig var maten på våra tallrikar kommer ifrån.” Materialet är avsett för barn från förskola upp till årskurs 6.

Det enda kring slakt som går att hitta på hemsidan för Bonden i skolan beskriver vad som händer med grisarna på slakteriet: ”Väl framme på slakteriet lastas de av och går in i grupper om tolv till något som liknar ett pariserhjul med en vägg som sakta flyttar sig så att grisen sänks ner i ett koldioxidbad där den somnar in och dör.” Men hur stämmer beskrivningen med verkligheten?

”Den fysiologiska effekten av gasen är tämligen ångestfylld. Den utlöser en reflex som får djuret att hyperventilera och framkallar en stark känsla av kvävning”. Detta skriver Per Jensen, professor i etologi, om gasningen av grisar på svenska slakterier. En djurskyddsforskare berättar om hur det känns att andas in koldioxidgasen: ”Jag tog ett enda andetag och det kändes som att få en elstöt i lungorna. Det gjorde väldigt ont. Jag backade genast ut i den friska luften igen.”

Ska vi förvånas över att djurindustrin ger en så positivt vinklad beskrivning av deras industri som det bara är möjligt? Nej, men jag tycker att det är upprörande att de tillåts servera dessa skönmålningar och lögner till barnen i skolan. Hur skulle vi reagera på om till exempel Coca-cola försökte få in ett skolmaterial om hur härligt det är med läsk eller från Volvo om hur häftigt det är att köra bil? Trots att bönders verksamhet har utvecklats till rena industrier så behandlas de fortfarande nostalgiskt och som om de inte vore företag som alla andra. Det är dags att vi börjar se djurindustrin för vad den är och slutar att svälja industrins skönmålningar.