Republikanerna och Liberalerna kan skjuta sig själva i foten

Åke Askensten

Republikanerna i USA och Liberalerna i Sverige har olika problem – men ändå likartade. Likheten finns i att båda  är splittrade och riskerar förödande valnederlag. Men anledningarna är olika.

Låt oss börja med Republikerna. Det stora bekymret stavas Trump. Han kan köra partiet i botten om inte partiledningen sköter sina kort väl. Det sistnämnda är lättare sagt än gjort eftersom situationen är synnerligen komplicerad.

Det som nu är den stora frågan är hur riksrättegången mot Trump ska hanteras av senaten som är den avgörande politiska domstolen. Fälld eller inte fälld?  Svaret hänger i luften ett tag till.

Mitch McConnoll, Republikanernas ledare i senaten, har varit en av Trumps stora stöttepelare. Men en pelare som börjat skaka. McConnoll har antytt att hans senatorer ska känna sig fria att rösta som de vill. Senatorerna kan genom riksrättegången eller genom en annan process se till att Trump inte får kandidera till presidentposten igen. 

Men det betyder inte att Trump är borta. Han har redan markerat att han kan starta ett nytt parti – och arbetsnamnet uppges vara det nationalistiskt klingande Patriots. I så fall kan Trump agera vallokomotiv redan i mellanårsvalen 2022 och försöka få in sitt folk både i representanthuset och senaten. Han har redan en kampanjkassa och den växer.

Om det inträffar så betyder det att högerblocket i USA:s politik splittras. Det ger i så fall fördel för Demokraterna som får  stora chanser att hålla både Vita huset och kongressen.

Det ser inte bra ut för Republikanerna. Möjligen – men bara möjligen – skulle de kunna våga ta till sig Trump om han frias i senaten. Det är dock en impopulär variant hos många ledande Republikaner som ser Trump som en elefant i det rebulikanska rummet.

I sammanfattning: Republikanerna riskerar att skjuta sig i foten vilken väg de än går.

Samma kan sägas om de svenska Liberalerna, som ligger allra sämst till av de tre partier som hotas av fyraprocentsspärren. De har olika alternativ till den nuvarande rollen som stödparti till regeringen genom januariavalet. En möjlighet kan vara att bryta upp från S, MP  och C och söka sig högerut till Moderaterna, Kristdemokraterna – och i förlängningen Sverigedemokraterna. En annan modell kan vara att försöka få med sig Centerpartiet och återskapa alliansen. Variant nummer 3 är att gå till val utan att binda sig till något block – det kan bli kompromisslösningen som skapar minst splittring.

Egentligen finns det inga optimala vägar framåt för Liberalerna. Vad de än gör så kommer den interna splittringen att vara kvar och det är inte alls bra för ett politiskt parti. Nyamko Sabuni började spela ett högt spel när hon ställde ultimatum till Stefan Löfven: Stryk Miljöpartiets tilläggssatser i migrationsdokumentet  eller vi lämnar januariavtalet.

Det uttalandet andades desperation. Sakligt sett var frågan ganska liten i förhållande till konsekvenserna i form av regeringskris och kanske extraval. Det kunde däremot glädja Sverigedemokraterna.

En ny partiledare förväntas vara en enande kraft. Men det har Sabuni inte varit och det har väljarna noterat. De vill inte rösta på ett parti som är rörigt och inte kan hålla sams.

Det är för övrigt märkligt när ett parti som i många mätningar legat under 3 procent tar risken av ett extraval. Om Liberalerna håller fast vid den linjen så åker de förmodligen ur riksdagen. Räddningen skulle möjligen, men bara möjligen, vara stödröster från personer som normalt skulle ha valt andra partier. Men hur sannolikt är den räddningsplankan? 

En intressant fråga är hur rädd den socialdemokratiska ledningen är för ett nyval. Försöker de undvika det genom stryka tilläggen i migrationsdokumentet? Och vad gör i så fall Miljöpartiet?

Frågorna är många, insatserna höga och utgången är oviss både i Sverige och USA. Hur som helst lär ingen kunna klaga på spänningen i politiken framöver. Men risken finns att upplösningen blir förödande för en del.