Narkotika kan missbrukas även i vården
För 3 år sedan förändrades då 21-årige Niclas liv genom en trafikolycka. Inte så allvarligt, men han fick tilltagande smärta i ryggen och inget verkade hjälpa. Det blev början till en kamp som pågår än i dag. I maj 2020 skrev Niclas pappa till Uppdrag granskning (UG):”Vår son har blivit narkoman av vårdens ofattbara oförmåga.”
UG sände den 18 november ett reportage om nu snart 24-årige Niclas. Han köper inte sina droger på gatan. Det får han utskrivit av sin läkare. Detta trots att riskerna med preparat som är starkt beroendeframkallande är kända. Hur kan medicinerna, som ska hjälpa Niclas att bli frisk, göra honom sjukare?
Att behandla långvarig smärta är svårt. Läkaren på vårdcentralen var först inte villig att skriva ut starka smärtstillande mediciner. Men i maj 2018 fick Niclas sin första dos av starkt morfinliknande läkemedel. Men vårdcentralens läkare skickade på grund av Niclas ryggsmärtor också remisser till flera olika röntgenundersökningar – som inte visade någonting. Och redan efter ett halvår ville läkaren på vårdcentralen trappa ner medicineringen. Remiss skickades till beroendemottagningen, som inte tog emot Niclas. Månaderna efter olyckan fick Niclas ångest och tankar på att ta sitt liv och sökte vid olika tillfällen vård på psykakuten. De tycke inte han behövde läggas in och bedömde att Niclas främst var där för att få mer smärtstillande. Av journalen framkom dock att han visade klara tecken på missbruk.
Niclas och föräldrarna sökte då i stället hjälp på en privat klinik. Läkaren där, en erfaren psykiatriker, skrev ut lugnande mediciner och sömntabletter. Från och med då gick Niclas på två olika narkotikaklassade mediciner– nu från två olika läkare – en offentlig och nu också en privat.
Det blev som en ond cirkel. De båda läkarna har vetat om varandra, men haft olika syn på medicineringen. Läkaren på vårdcentralen försökte få in Niclas i smärtspecialistvården, men där blev det nej eftersom han gick på så mycket mediciner.
Niclas bor hos sin mamma. Hon känner sig pressad, stressad, har störd nattsömn och är helt slut. Pappan som bor på annan ort åker ofta för att träffa sonen. Han har tillfälligt tagit över tillsynen av Niclas så mamman kan återhämta sig.
UG försökte ställa frågor till såväl den behandlande läkaren som två högt uppsatta chefer i regionen. Men ingen av dem ville – trots fullmakt – uttala sig, mer än generellt.
Biträdande regionchefläkaren sa att det här är ett av vårdens stora problem. Vi har en mångfacetterad och väldigt specialistfokuserad vård – men – nackdelen kan vara att det blir alltmer uppdelad vård. UG:s reporter frågade var ansvaret ligger. Biträdande regionchefläkaren svarade: Det ligger hos vårdcentralsläkaren som skrev ut de första medicinerna.
Det var i den akuta fasen med smärta och ångest som läkaren skrev ut starka medicer. Men redan efter ett halvår ville läkaren trappa ner. Då försattes Niclas i en svår situation. Och ingen av de inblandade enheterna i den uppdelade vården ville ta emot honom. Frågan är: Varför har inte regionen lyckats lösa det här?
Från psykiatrin ser man att Niclas framför allt har problem med beroende och smärta och föreslår en beroendemottagning eller smärtenhet. Men på beroendemottagningen har man avslagit läkarens remiss. Och på smärtenheten bedömer man att han i första hand har problem med ångest. Dessutom kan man inte påbörja behandling medan han går på de lugnande medicinerna. Familjen upplevde att alla dörrar var stängda. Kvar blev Niclas och hans medicinering.
Apoteken är skyldiga att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om de misstänker felaktigheter i receptförskrivningen. När UG gick igenom anmälningarna de två senaste åren upptäckes stora brister. Läkare som misstänks för ren kriminalitet eller läkare som förskriver till kända missbrukare. Några har fått sin legitimation indragen. Andra fortsätter.
Orosanmälningar har inkommit till socialtjänsten om hans beroende från såväl vården som föräldrarna. Men även Niclas läkare på vårdcentralen skickade in en orosanmälan och ville att socialtjänsten utredde om Niclas var i behov av tvångsvård. Socialtjänsten kan vid sådana tillfällen samla de berörda läkarna och göra en plan för behandling. Det kan också sluta med en utredning som leder till tvångsvård för missbruk. Men utredningen av Niclas har visat att han inte behöver tvångsvård. Nu återstår att se hur det går för Niclas.
Specialiseringen har drivits så långt att vården delats upp i separata mottagningar för exempelvis ångest, depression, ätstörning och psykos. Mycket bra kunskap samlad. Men för den som har flera problem blir det många inblandade – och därför ibland svårt att få den hjälp man behöver och på rätt nivå.
Det behövs en mer sammanhållen struktur med realistiska mål och insatser inom missbruksvården. Delaktighet och inflytande för personal, patienter, brukare och anhöriga är viktigt.
