Ett hållbart arbetsliv

Nyligen kom en ny rapport från Försäkringskassan som bekräftar att vi i allt högre grad bränner ut oss, inte minst kvinnor och inom kontakt-
yrken. Hur ska vi kunna rädda oss från att förstöra vår jord om vi samtidigt springer rätt in i kaklet?

I rapporten konstateras att sjukfall relaterade till psykisk ohälsa sedan 1990-talet utgör en betydande del av alla pågående sjukfall. Första kvartalet 2020 stod dessa för hisnande 41,3 procent av de pågående sjukfallen. Den stressrelaterade psykiska ohälsan, som utmattningssyndrom, står för en allt större andel av sjukskrivningarna i psykiatrisk diagnos. Kvinnor har 41 procents högre risk att drabbas av stressrelaterad psykisk ohälsa än män.

Om vi tar sjukskrivningar hos förskolepersonal som ett exempel så leder dessa till en ond cirkel eftersom många flyr yrket, antingen frivilligt eller på uppmaning av Försäkringskassan. Kvar blir en arbetsgrupp med färre utbildade och erfarna. Stressade vuxna tar hand om stressade barn. Det är inte för inte som det kryllar av uppror som Förskoleupproret och Hemtjänstupproret som kämpar för sin rätt till en god arbetssituation.

Enligt rapporten kan en stor del av sjukfrånvaron kopplas till arbetsrelaterad stress och att den ökat över tid både i Sverige och i andra ”utvecklade ekonomier”. Ett hållbart arbetsliv minskar inte bara den arbetsrelaterade psykiska ohälsan. Det ökar också möjligheten till återgång i arbete för den som drabbats av andra skäl. Ett hållbart arbetsliv ökar också möjligheten för personer med psykiska eller fysiska funktionsvariationer att hitta sin plats i arbetslivet.

Det sistnämnda leder oss in på en annan typ av stress, nämligen den stress som kommer av att inte ha en självklar plats i det i mitt tycke fyrkantiga sätt vi har att se på oss människor. Ramarna är snäva för vem som är en resurs på arbetsmarknaden och vem som inte är det. Är du effektiv? Är du social? Välkommen! Är du lite långsam och blyg? Tyvärr. Vi har en stor grupp människor som inte kommer in på arbetsmarknaden. Kanske på grund av det uppskruvade tempot som ofta råder där och de fördomar som trots allt finns om människor med psykisk ohälsa och psykisk sjukdom eller som sticker ut på andra sätt i stället för att se det som berikande med en person som kan tillföra andra perspektiv. Alla skulle gynnas av ett arbetsklimat som välkomnade olikheter.

Greta Thunberg smälte inte in i skolan utan blev hemmasittare som så många andra med exempelvis autism. Tänk vad hon har åstadkommit tack vare att hon inte alltid tänker som ”alla andra”. Vad vore världen i dag utan Greta Thunberg? Det tål att tänkas på nu när vi behöver göra ”det omöjliga” som ingen annan gjort. För att kunna lösa problem och nya utmaningar krävs oliktänkande människor som inte bara följer flocken. Vi behöver också bli bättre på att samarbeta och sämre på att konkurrera med varandra.

För några år sedan arbetade jag på en arbetsplats med ett enormt fokus på att mäta handläggarnas jobb och att jämföra deras prestation. Det var viktigare med kvantitet än kvalitet och viktigare att själv få en bra statistik än att hjälpa andra. Vi skulle fylla i rapporter varje dag om vad vi lade tid på som underlag för att se hur snabba vi var. Dessa rapporter fylldes inte alltid i helt sanningsenligt, men det var ett av de mindre problemen på den arbetsplatsen.

Ett annat problem var att det bara anställdes personal med samma bakgrund, ålder etcetera. Många vantrivdes och gick in i väggen. Lite som när länder på vår planet gör glädjekalkyler över sina egna utsläpp och fokuserar på sitt eget lands konkonkurrenskraft i stället för att samarbeta på riktigt för att lösa miljö- och klimatfrågorna.

Det enklaste sättet att bli klimatsmart på är att ha lite pengar att röra sig med. Ändå drar vi ned på det humana och klimatsmarta – att ta hand om dem som inte kan arbeta själva såsom barn och gamla. Är det inte rimligare att lägga pengar på exempelvis skola och naturvård än på privatkonsumtion som mobiltelefoner till barn och weekendresor med flyg? Och att det vi köper ska vara hållbart och inte subventioneras av dem som tillverkar prylarna i form av exempelvis tvångsarbete inom bomullsindustrin. Med mer tid och ork är det mer troligt att vi vårdar det vi har.

Med mycket stress på jobbet finns också mindre tid och ork för politiskt eller annat ideellt engagemang på fritiden efter att hem och eventuella barn tagits om hand. Vi ser att allt färre blir medlemmar eller aktiva i politiska partier. För hård arbetsbelastning skulle därför kunna bli ett hot mot demokratin. Dessutom blir det svårt att orka jobba i så många år som vi förväntas göra.

För mycket arbete gör oss sjuka och för lite arbete kan också göra oss sjuka eftersom vi då känner att vi saknar ett sammanhang. Det finns ett tydligt samband mellan arbetslöshet, sjukskrivning och självmord. Så också mellan mobbing och självmord. Förutom lidande kostar detta i form av sjukersättning och arbetslöshetsersättning. Samhällets kostnader för suicid och självmordsförsök bedömdes 2001 uppgå till cirka 5,5 miljarder kronor enligt en rapport från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). För individer som drabbas kan katastrofen inte räknas i pengar. Därför behöver vi bli fler som delar på jobben och vi behöver bli bättre på att uppskatta olikheter.

Så här står det i en rapport från Naturvårdsverket (2012) apropå att vi i Sverige konsumerar tio gånger mer än vad som är hållbart. ”Vi borde se på arbetet som ett beting att klara en viss arbetsuppgift, en rimlig försörjning och när det är gjort avstå från mer arbete. Vi kan växla ökad effektivitet i kortare arbetstid, som vi gjort under en stor del av 1900-talet. Vi kan ändå leva väl, och välfärden ökar när alla som är tidspressade får mer tid. Samtidigt bidrar det till att rädda miljön.”

Jordens resurser är inte oändliga, inte de mänskliga heller. Nu gäller det att vi hjälps åt för att rädda oss själva och alla andra varelser på vår jord.