ProSavana – hur Moçambiques civilsamhälle vann kampen mot den globala sojaindustrin

Nacala-korridoren, norra Moçambique. Ett decentraliserat lokalsamhälle med låg utbildningsgrad möter multinationella företag och investerare som lovar guld och gröna skogar – en vanligt förekommande berättelse i vår alltmer globaliserade värld – traditionella mindre samhällen får ge vika inför de globala marknadskrafternas obönhörliga logik. Men inte den här gången, i Nacalakorridoren besegrade David Goliat.

ProSavana är berättelsen om hur Afrikas största jordbruksprojekt kom av sig innan det ens hann börja. Det som skulle göra Moçambique till en global spelare på sojamarknaden och stärka landets ursvaga ekonomi kollapsade i stället i ett haveri av dåligt underbyggda beslut, hemlighetsmakeri, misstro och besvikelser.

Historien om ett av kontinentens största jordbruksprojekt – eller landrov, beroende på perspektiv – börjar inte i Afrika eller Moçambique. I stället för den oss till regionen Mato Grosso i 1970-talets Brasilien. Landets dåvarande militärdiktatur lyckades transformera den enorma och näringsfattiga cerradon (även känt som Brasiliens savann) till att bli en av världens stora brödkorgar. I dag sträcker sig milvis med sojafält över området som förser världens växande djurindustri med proteinrikt foder. Mato Grosso står i dag för en tredjedel av Brasiliens sojaproduktion – ungefär 30 miljoner ton per år.

Nu skulle sojarevolutionen i Mato Grosso återupprepas på andra sidan Atlanten, närmare bestämt i Nacalakorridoren i norra Moçambique. Regionen ligger i samma breddgrad som cerradon och det sades att det fanns miljontals hektar oanvänd mark där.

Idén till ProSavana föddes under G8-mötet i L’Aquila 2009 i privata möten mellan Japans dåvarande premiärminister Taro Aso och Brasiliens president Lula da Silva. Planen var tydlig: Med hjälp av japansk och brasiliansk expertis skulle Nacalakorridorens enorma gräsmarker underkastas den globala sojamarknaden. Att just Japan var inblandat berodde på att landets ingenjörer hade spelat en oumbärlig roll under Mato Grossos omvandling 30 år tidigare. När ProSavana först presenterades var tanken att projektet skulle innefatta hela 35 miljoner hektar – ett område lika stort som Finland (!).

Det rådde landrusningsfeber i Afrika vid den tiden. Den globala matkrisen 2008 hade lett till kraftigt höjda priser på spannmål och andra grödor, vilket i sin tur lockade utländska investerare och spekulanter i jakt på en bra deal. De sökte ny mark och fann den i Afrika söder om Sahara. Sedan dess har hundratals miljoner hektar mark köpts upp i länder som Etiopien, Kongo, Senegal och Sudan varefter den togs i bruk för den nya blomstrande exportmarknaden.

Moçambique var inget undantag. Vid en internationell konferens i Riyadh 2010 erbjöd landets jordbruksminister José Pacheco mark för endast en dollar per hektar.

– Vi tror på gemensam utveckling. Vi måste jobba tillsammans för att skapa en ny grön revolution, sade han.

I en brasiliansk tidning berättade flera entreprenörer ivrigt om potentialen i det stora landet i södra Afrika.

– Moçambique är ett Mato Grosso mitt i Afrika, med fria marker, få miljömässiga hinder och mycket lägre fraktkostnader till Kina, sade Carlos Augustin, vd för Mato Grossos bomullsproducenter. Men det skulle snart visa sig att det inte riktigt var så enkelt.

Projektet verkade ha allt; brasiliansk och japansk expertis, en stor hamn mot Indiska Oceanen och Kina, en hungrande asiatisk marknad samt enorma ytor med till synes outnyttjad och glesbefolkad jordbruksmark redo att planteras med soja. Det var ett modernt partnerskap mellan länder i det Globala Syd som skulle skapa nya marknader, öka produktiviteten och lyfta människor ur fattigdom; Ambitionerna var minst sagt storslagna. Men det fanns ett problem – ingen verkade ha koll på hur det verkligen förhöll sig i Nacalakorridoren.

Det visade sig nämligen att regionen inte alls var så glesbefolkad som man tidigare hävdat, tvärtom. Marken här är bördig, till skillnad från den i Mato Grosso, vilket gjort Nacalakorridoren till landets mest tätbefolkade landsbygdsregion. Moçambique har dessutom ett av Afrikas starkaste rättssystem kopplat till äganderätt och jordbruksmark, så möjligheten att tvångsförflytta eller på andra sätt avlägsna människor var minst sagt begränsad.

Företrädarna för ProSavana menade att projektet var nödvändigt för landets matsäkerhet. Merparten av landets bönder använder sig av traditionella metoder som inte ger lika hög avkastning som det konventionella jordbruket i väst. Enligt Antonio Limbau, en moçambikansk tjänsteman med ansvar för ProSavana, måste lantbrukare gå över till konstgödsel och hybridfrön så att ”samma markyta ger mat till fler människor”.

Men bland befolkningen finns en oro att dessa metoder kommer att föra med miljömässiga och sociala problem. Det blev dessutom alltmer tydligt att ProSavana främst var till för att göra Moçambique till ett exportland, matsäkerheten var sekundär.

Svenska Afrikagrupperna – en solidaritetsorganisation inriktad på situationen i södra Afrika – instämmer i den kritiken.

– ProSavana är ett exempel på ett icke-inkluderande policyprogram som inte tar hänsyn till lokalbefolkningens förutsättningar, behov eller viljor. Projektet skulle innebära ett massivt inflöde av privata investeringar i en agribusinessmodell med ensidigt fokus på storskaliga monokulturer, främst för den externa exportmarknaden, säger Gloria Jimwaga, policy advisor till Afrikagrupperna, till Mat och Klimat.

När nyheten om ProSavana nådde Moçambiques befolkning – flera år efter att planen förhandlats fram under det där G8-mötet – möttes den av starka reaktioner. Det talades om nykolonialism och landrov. Landets människorättsorganisationer enades snabbt under parollen ”Nao ao Prosavana” (Nej till Prosavana) för att besegra jordbruksprojektet.

Jeremias Vunjane är en av frontfigurerna i kampen mot projektet. Han berättar om upplevelsen i en intervju:

– Första gången vi hörde talas om ProSavana var i augusti 2011, då vår jordbruksminister Pacheco intervjuades i en brasiliansk tidning. Det kom som en chock. Regeringen ville sälja våra tillgångar till utländska köpare utan att ha talat med oss först. Det var en ögonöppnare. Vi undersökte saken och fann att syftet med projektet var att öppna upp Moçambique för multinationella jordbruksföretag.

I den brasilianska tidningen beskrevs Moçambique som ”Brasiliens nästa jordbruksfront” och två år senare läckte ett detaljerat plandokument där det framgick tydligt att man försökte locka utländska investeringar om två miljarder dollar för att skapa en ny exportmarknad för afrikansk soja till Asien.

Bristen på transparens spädde på misstänksamheten och kritiken fortsatte att växa. Landets bönder hade dessutom tidigare erfarenheter av brasiliansk inblandning som förvärrade situationen ytterligare.

Det brasiliansk-portugisiska företaget Agromoz lyckades 2012 övertala småbönder i Nakariri att ge upp sina landrättigheter för en billig peng, under 100 dollar, till förmån för företagets planerade sojaplantage. Bönderna här saknade skriv- och läsförmåga och talade endast bristfällig portugisiska. I dag producerar Agromoz soja på 10 000 hektar i området och har med hjälp av inhyrda vakter transformerat byn till ett spöksamhälle.

Gräsrotsrörelsen hade vind i seglen efter dessa avslöjanden. 2014 skrev 23 nationella organisationer under ett brev där de uppmanade regeringarna i Japan, Brasilien och Moçambique att stoppa projektet. Rörelsen blev snabbt global och fann stöd i 43 internationella miljö- och människorättsgrupper framförallt i Brasilien och Japan.

– Protesterna spred sig i hela Moçambique. Vi organiserade kampanjer för att informera och uppmana lokalsamhället att inte tro på regeringens tomma löften. Det var slitsamt, men vi fick fantastiska resultat; för första gången tvingades regeringen lyssna till folket som gjort det glasklart för dem att de inte accepterar en utvecklingsmodell som tvingas på dem uppifrån, sade Vunjane.

Intressenterna bakom ProSavana började dra sig ur en efter en.

– Vi gjorde en grov felbedömning, sade Hiroshi Yokoyama, som var ansvarig för projektets japanska gren.

– Vi trodde att vi skulle kunna återupprepa Mato Grosso-experimentet, men vi insåg efter en tid att områdena skiljer sig åt mer än vi trott.

Brasilianska investerare drog sig även de ur projektet. Sedan Bolsonaro tog makten i landet har det öppnats upp en stor potential för utökad sojaodling på hemmaplan så det är inte troligt att de återvänder inom en snar framtid.

ProSavana är ett exempel på ett icke-inkluderande policyprogram som inte tar hänsyn till lokalbefolkningens förutsättningar, behov eller viljor.

Men enligt företrädarna är projektet inte helt dött. Det finns fortfarande förhoppningar om ett nytt ProSavana, med större fokus på lokalbefolkningen och med mer öppenhet.

– Vi vill ge dem [småbönderna] de rätta förutsättningarna för att producera mer mat och stärka den nationella matsäkerheten, sade Yokoyama.

Den nya projektplanen är fortfarande under utveckling och det är oklart om den över huvud taget kommer att implementeras. Men den förändrade attityden är något som välkomnas av Vunjane och andra involverade i kampen. Det som skulle bli kontinentens största jordbruksprojekt har i dag reducerats till ett litet kontor i jordbruksdepartementets periferi utan datorer eller telefoner, och några mindre testplanteringar utanför staden Ribaue.

– [kampanjen] Nej till ProSavana är en av Moçambiques mest lyckade civilrättsliga kamper och visar att ett samarbete mellan lokala grupper och internationella organisationer kan förändra inriktningen på politiken”, säger Joseph Hanlon, expert på Moçambique på Open University of Milton Keynes, till Al Jazeera.