Allt annat än rödgrön coronapolitik

”Det går ett spöke genom Europa”. Sällan har väl Marx & Engels bevingade inledning till Kommunistiska manifestet (1848) varit mer träffande än nu. Och sällan har väl EU:s inre slitningar varit tydligare beroende på hur pass coronadrabbat respektive land är och vilka åtgärder det vidtagit.

Europa slits i fyra väderstreck. Det hittills hårdast drabbade och i brist på turism allt fattigare Sydeuropa mot det i euro sparsamma och i coronafall förskonade Nordeuropa. Det fossilberoende, alltmer isolationistiska och auktoritära Östeuropa mot det öppna och klimatomställande Västeuropa.

Två månader efter den senaste analysen (”Corona – en möjlighet att ställa om”, MM 20 mars) har en hel del vatten runnit under Donaus och Themsens, Sprees och Sienes broar. Alla 27 medlemsländer har annonserat näringslivsstöd. I detta nu divideras det också om storleken på ”räddningspaketet” inom unionen. Flera länder har dock infört lånekrav: öronmärkta, till och med betingade medel till omställning, inte till ”business as usual”.

Emmanuel Macrons nyliberala regering har villkorat sitt stora stödpaket (över 76 miljarder kronor) till världens största flygbolagskoncern Air France-KLM med krav om sänkta koldioxidutsläpp och ett stopp för kortare flygrutter som snabb- och regionaltåg redan trafikerar. Allmännyttan sätts alltså över egennyttan av en president som uttalat tillsvär sig en marknadsliberal ideologi i både teori och praktik.

Något dylikt har inte en så kallad rödgrön regering, om än bakbundet av en blå allians, krävt. Trots att deras relation med SAS liknar Air France-Frankrikes och svenska staten är dess största aktieägare; trots att Sverige ska vara bland de mest klimatprogressiva i Europa med ett – av få i EU – grönt parti i regeringsställning och miljöpartister som vice stats-, klimat- och miljö- samt finansmarknads-, konsument- och biträdande finansminister. Det är inte bara anmärkningsvärt, det är rent av anstötligt. Miljöpartiet kan gott skippa miljön i sitt partinamn och titulera sig Partiet.

Beklämmande är även det nymorgnade och naiva beteende regeringen visat med det frikostigaste näringslivslånet någonsin. Först senare, efter flera reportage i dagspress och public service, kom de självklara kraven på att företag och bolag inte kan dela ut aktievinster, -premier och fallskärmar samtidigt som de ansöker om nödlån. Det är inte bara grundkursen på handelshögskolan, det är också ett visst litet mått av respekt gentemot långivarna: Det svenska folket.

Norge är förvisso inte med i EU men landet premierade redan tidigt företag som innehar obligationer och inte aktier för att få ta del av folkets/statens stödpaket. Klokt. Vilket fick exempelvis lågprisflygbolaget Norweigan att kalla till en extrastämma kvickare än en inrikesresa Oslo–Tromsö och på den omvandla aktier till obligationer.

EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen gick till val med löften om att sätta klimatkrisen överst på dagordningen, att lägga fram EU:s
första klimatlag och göra EU klimatneutralt till år 2050.

– Jag vill att EU blir den första klimatneutrala kontinenten i världen år 2050. För att göra det måste vi ta modiga steg tillsammans, sade hon vid installationen den 1 december 2019 då covid-19 ännu inte fanns på kartan.

Hon har försökt leva upp till löftena. Vid ett flertal tillfällen har hon i EU-parlamentet poängterat att coronapandemin inte får överskugga klimatarbetet. Även EU-kommissionens vice ordförande upprepade i mitten av maj det som nog de flesta tänker, nämligen att EU aldrig har haft ett bättre läge för en grön omstart än nu, och inte lär få det heller:

– Vi kan göra som vi gjorde sist [2008] och vräka in en massa pengar i den gamla ekonomin eller vara smarta och kombinera det med de nödvändiga stegen mot en grön ekonomi, sade Frans Timmermans. Storbritannien är inte längre en del av EU. Irland är det. Skottland vill vara det. Som en kompensation för det till nästa år uppskjutna klimatmötet i Glasgow (COP26) utmanade försteminister Nicola Sturgeon övriga Europa med ett: När pandemin väl är över är det hög tid att införa medborgarlön.

Sturgeon är en i en växande skara politiker som menar att allmän medborgarlön/nationell basinkomst är både billigt och effektivt för att minska landets, unionens och hela världens allt ökande klyftor. Återigen: grundkurs i nationalekonomi. Också påven uttryckte samma tanke i det för i år otraditionella påsktalet.

Iran var först i världen med att implementera basinkomst 2010. Schweiz folkomröstade negativt 2016. Finland har skrinlagt sina långtgående planer. Italien införde i fjol basinkomst som en budgetpost. Beneluxländerna lär följa. Även världens nya föregångarland Nya Zeeland.

Spanien har förekommit Skottland. Finansminister Nadia Calviño lanserade ”ingreso mínimo vital”, som inte omfattar alla medborgare, i en intervju med tv-kanalen La Sexta i april. Det frihetliga regeringspartiet Podemos har tryckt på. Socialförsäkringssystemet, där basinkomsten ingår, ska göras om för att hjälpa de fattiga som blivit än fattigare under coronakarantänen. Parlamentet förväntas anta förslaget den 26 maj. Socialminister José Luis Escrivá ansvarar för implementeringen. Åtgärden beräknas i runda slängar kosta 45 miljarder kronor om året.

Att jämföra med regeringens initiala stödpaket à 300 miljarder kronor, av medborgarnas medel, till företag och bolag som kanske redan gick på knäna på grund av en ökad miljömedvetenhet och omställningsvilja hos det svenska folket. Och mer lär det bli: ”Ladorna är fulla” som finansminister Magdalena Anderssons mantra lyder.

OK. Om det nu finns så mycket flis, varför inte införa en medborgarlön även här? Det skulle säkerligen få opinionssiffrorna att peka uppåt igen. Ovan spanska ministrar tillhör kärntruppen i Pedro Sánchez PSOE-regering, som för tillfället är en av få bärkraftiga socialdemokratiska regeringar i världen.

Det kanske är den enkilda svenska medborgaren och inte Svenskt näringslivs ordförande Leif Östling som i regeringens ansikte ska slunga frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”.