EU är inte synlig i krisen

Europa har blivit centrum för coronakrisen. Men EU spelar knappast någon roll i krishanteringen. Krisen visar att de viktigaste politiska, finansiella, juridiska och kulturella resurserna för statligt handlande fortfarande ligger hos nationalstaterna.

Det fanns 149 186 bekräftade coronainfektioner och 8 265 dödsfall i EU när denna artikel avslutades på kvällen den 22 mars, och det värsta är ännu framför oss. Det är redan klart att siffrorna kommer att bli mycket högre till slut – också mycket högre än i Kina, som nu verkar ha sjukdomen under kontroll.

Nu slår den illa dolda självtillräckligheten tillbaka, som den kinesiska epidemin och krishanteringen bemöttes av i väst. ”Detta är inte möjligt hos oss!” – så lät den kollektiva irrfarelsen hos de härskande eliterna och deras media. Det var först när helvetet bröt loss i Lombardiet som tsunamin träffade oss. Men värdefull tid var redan bortkastad. Du bygger en ark innan floden kommer.

Medan EU-kommissionens PR-maskin fortfarande var upptagna med att skjuta in sig på Boris Johnson för Brexit-förhandlingarna bröt ett feberartad hektiskt agerande ut i medlemsländerna. Gränserna stängdes ensidigt. Åtgärder beslutades tagna ur krishanteringens arsenal som bryter mot det offentliga livet, ekonomin och individuella friheter, som det inte har gjorts sedan kriget. Samtidigt tillkännagavs enorma stödpaket, och den franska presidenten utnyttjade möjligheten att utan att tappa ansiktet stryka sin nyliberala pensionsreform, som hade lett till spektakulärt motstånd i veckor.

Efter den islamistiska terrorismen och kraschen för finanskapitalismen 2008 har en mörk sida av globaliseringen brutit igenom med all sin kraft. EU, som alltid har varit en av dess mest angelägna anhängare och pådrivare, kommer sannolikt att vara en av förlorarna i den nya krisen. Återigen är det uppenbart att dess strukturer, dess instrument och dess beslutsförfaranden är en konstruktion för goda tider som inte längre kan klara de stora utmaningarna i vår tid – än mindre en extraordinär kris som denna pandemi.

Som förväntat klagar anhängare av ”Mer Europa!” bittert över att Bryssel ställs åt sidan i hanteringen av coronakrisen. Med ”När det blir tufft är nationell själviskhet i Europa fortfarande starkare än någon internationell appell för solidaritet ”uttrycker Martina Meister i dagstidningen Die Welt den 20 mars dessa anhängares tankar.

Bortsett från antagandet att EU är Europa, är det grundläggande misstaget som upprepas i så många europeiska politiska debatter den att EU är en stat som USA, Kina, Indien, Ryssland och har motsvarande handlingsalternativ.

Men man kan inte upprepa det tillräckligt ofta: EU är inte en stat utan en struktur sui generis, en unik konstruktion. I termer av statsteori är det varken fisk eller kött, bestående av två grundläggande komponenter: å ena sidan en allians av nationalstater – vilket inte är något speciellt och även finns på andra platser – och å andra sidan överstatliga komponenter, till exempel den inre marknaden eller så kallade politikområden, som jordbruk eller handel.

Denna kombination leder till en komplex hybridkonstruktion. Ursprungligen skulle detta bara vara en övergångsfas, i slutet av den fanns en riktig territoriell stat, Europas Förenta staterna. Det är nu uppenbart att det inte blir så. Integrationen har fastnat och i dag dominerar motsatta tendenser. Britterna bröt sig ur och de inre motsättningarna fördjupades: mellan öst och väst, norr och söder, Frankrike och Tyskland, euro och icke euro-medlemmar, stora och små, för och mot migration, nettobetalare och mottagare. Interna spänningar och centrifugalkrafter ökar. I denna situation bryter nu den nya krisen ut.

Dessutom är hälsopolitiken inte gemensam, det vill säga den faller inte under EU: s överstatliga befogenheter, utan är medlemsstaternas ansvar. Vilket inte utesluter det faktum att Bryssel använder andra spakar för att indirekt påverka nationella hälsosystem, till exempel genom konkurrenslagstiftning. Tidigare har detta upprepade gånger skapat press för att privatisera tjänster i gemensamma välfärden och därmed också göra hälsa till en vara.

Naturligtvis är varken EU eller kapitalismen ansvariga för utvecklingen av viruset. Men oförmågan hos ett hälsosystem att hantera en pandemi har mycket att göra med den nyliberala kapitalismen, som EU är en stor anhängare av.

Krisen är nationalstatens timme. Den visar att de viktigaste ekonomiska, juridiska, politiska och kulturella resurserna fortfarande är koncentrerade i dess händer. Tesen att globaliseringen har gjort nationalstaten föråldrad har återigen avvisats av verkligheten.

Man behöver inte gilla nationalstaten. Men man måste se realistiskt på att det hittills inte finns någon form av socialisering av stora kollektiv som har så mycket potential för att forma handlande. Dessutom har det hittills varit den enda formen av socialisering som möjliggör parlamentarisk demokrati och välfärdsstaten. Alltså alla saker som EU inte erbjuder.

I vilket fall som helst är EU: s mål inte på något sätt att övervinna nationalstaten, som många EU-fans från vänsterliberala och vänsterspektrat tror. Det skenbart så högt stående målet att bilda Europas Förenta Stater är inte att övervinna nationalstaten utan att återskapa den i stormaktsformat.

Pandemin i sig ger en påträngande illustration av detta: Medan man å ena sidan klagar över bristen på solidaritet utfärdar kommissionen på områden där den förfogar över makt – som handelspolitiken – ett skarpt exportförbud för respiratorer och annan medicinsk utrustning för att bekämpa sjukdomen. Var ”de andra” hamnar ska nu stå klart – EU first! Därför måste till exempel Serbien, grannland till EU och kandidatland, köpa medicinsk utrustning från Kina.

Det är naturligtvis rätt att nationalstaten också bär risker med sig. Det är en stat och därför alltid kopplad till makt och härskande. Det blir särskilt farligt när regeringsmakten kopplas ihop med tilltro till den egna överlägsenheten och nedvärderingen av andra, det vill säga med nationalismens ideologi. Men detta är inte automatiskt. Inte varje nationalstat har inlett två världskrig och mördat sex miljoner judar.

Även om nationalstaten är den viktigaste faktorn för att övervinna krisen betyder det inte att internationellt samarbete är överflödigt. Tvärtom, det är mer nödvändigt än någonsin. Och inte bara när det gäller coronakrisen, utan också för de globala problemen med klimat och miljö, internationella ekonomiska förbindelser, för att säkra fred och så vidare.

Men för att göra det måste man befria sig från supernationalismens tvångströja och bryta med den nyliberala tvångströjan som EU-fördragen upprätthåller. Frågan är om pandemin kommer att möjliggöra det sedan länge försenade paradigmskiftet i den ekonomiska politiken.

Corona kommer definitivt att leda till en svår lågkonjunktur. De ekonomiska konsekvenserna kommer att fortsätta ha inverkan under lång tid. Det var därför rätt att vissa medlemsländer, inklusive tungviktarna Italien, Frankrike och Tyskland, på egen hand tillkännagett stora räddningspaket. Det är uppenbart att Maastricht-kriterierna kan glömmas för tillfället, liksom den svarta nollan i stabilitetspakten. Kommissionen upphävde sedan officiellt stabilitetspakten. Chansen att zombien sedan återuppstår efter krisen är ganska liten.

Europeiska Centralbanken ECB har också antagit ett nödprogram för euroområdet värt 750 miljarder euro, vilket säkert kommer att höjas inom kort. Vi kommer att se hur centralbanken ställer outtömliga medel tillgängliga på ett mycket oortodoxt sätt. Man behöver inte ens trycka pengarna längre, allt detta görs digitalt i dag. Länderna som står utanför euron har å sin sida börjat använda sin valutasuveränitet för stora räddningspaket.

Det är fortfarande osäkert om ESM (Europeiska stabilitetspakten) också kan mobiliseras för att förhindra statliga konkurser i euroområdet. Dess fördelning av medel är kopplad till villkor för åtstramningar. Å andra sidan ligger fonden utanför EU: s regleringssystem. Det bygger på ett rent mellanstatligt avtal och kan därför lätt ändras.

Statlig interventionism kommer därför att uppleva en aldrig tidigare skådad renässans, medan marknadsfundamentalism är på defensiven. Den spännande frågan är om detta kan vändas tillbaka efter krisen.

Överallt hör man meningar som:”Och efter denna kris – så mycket är klart – kommer världen inte att vara densamma som den var innan.” Det skulle vara trevligt, men kan man vara så säker? Citatet kommer från en intervju ur Der Spiegel den 29 september 2008 med den dåvarande tyska finansministern Peer Steinbrück. Vi vet nu att inte mycket har förändrats. Men kanske kommer det att fungera den här gången, och Bertolt Brechts dikt från 1952 visar sig äntligen bli ett misstag: ”Mänskligt minne för uthärdat lidande är förvånansvärt kort.”

 

Peter Wahl är aktiv i Attac Tyskland och var länge verksamhetsledare för tankesmedjan WEED, World Economy, Ecology and Development. Han har länge varit en av Tysklands få framträdande EU-kritiker.

 

Se även: https://makroskop.eu/2020/03/in-der-krise-ist-die-eu-nicht-sichtbar