Det här ska vi göra för att minska ungdomsvåldet

Polisen utreder inte barn under 15 år. Det är socialtjänsten i kommunen som tar hand om detta. Barnen är inte straffmyndiga. Men det kan vara allvarliga våldsbrott. 4 – 6 stycken, oftast pojkar men det blir också fler flickor, hoppar på ensamma pojkar och flickor. Om det var en vuxen som drabbades skulle vi aldrig acceptera det.

Att det ökar, att de är så unga. Vi blir häpna över att det var så mycket allvarligt våld, sparkar, slag, rån och förnedringar.

Våldet bara fortsätter och fortsätter. Det blir milda konsekvenser för förövarna, men framför allt faller dessa unga brottslingar igenom socialtjänstens grovmaskiga nät vilket resulterar i att inget bryter våldsspiralen. Brottsoffren får heller ingen upprättelse. Brottsoffren måste få mer stöd samtidigt som vi måste hantera redan kriminella barn. Det blir också en normförskjutning; vi höjer bara på axlarna och skrollar vidare.

Det gör oss också oroliga för att vi ser att många föräldrar och barn blir utsatta. De vågar inte medverka i utredningar för man är så rädd för repressalier från dessa unga våldsverkare.

Brottsligheten ökar, till eller från skolan, bland barn. Många lärare på gymnasiet vittnar om hot och våld. Förolämpningar och svordomar mot lärare tillhör vardagen. Men rektorer vill inte prata om att de har en skola med mycket hot och våld därför att skolan är en marknad idag. I Rönninge gymnasium uppger i stort sett alla lärare, 12 av 14, att det tillhör vardagen. När Lärarnas riksförbund gjort liknande undersökningar har andelen lärare som svarat att det utsatts för hot eller våld legat uppemot 20 procent. Det finns också stort mörkertal.

Hoten finns också på nätet. Den del av internet som barn och unga vistas i har vuxna bara ett väldigt begränsat tillträde till, med andra ord väldigt lite av vuxenkontroll.

Det är ett samhälle som faller isär på många sätt. Barn och ungdomar som bor i socialt utsatta områden kan ibland bli kriminella men i de flesta fallen blir de inte det. Det finns ingen automatik i att bli kriminell som bosatt i socialt utsatta områden. Däremot kan brister i föräldrarollen och brister i omvårdnaden bidra till en ökad risk för att söka sig till kriminella kretsar. Redan på MVC, BVC och förskolan ser personalen vilka barn som eventuellt kan befaras ligga i riskzonen för att utveckla ett gränslöst och sensationssökande beteende. Orosanmälningar görs i bästa fall, till socialtjänsten. Personalen som anmäler vet aldrig om socialtjänsten väljer att öppna upp en utredning eller lägga ner densamma. Sekretessen möjliggör inte detta menar socialtjänsten. Det är så fel det kan bli. Sekretesslagstiftningen är tydlig. Om ett rekvisit faller, faller sekretessen. Eller på vanlig svenska, om en förutsättning för att upprätthålla sekretessen inte föreligger, exempelvis om den berörda personen inte lider men, alltså inte far illa, föreligger ingen sekretess. Senast häromdagen Expressen (20 februari 2020) skrev polisen Nadim Ghazale en debattartikel där han adresserar ungdomsvåldet, ”Sluta diskutera etnicitet – det är helt meningslöst” och efterlyser en bättre dialog mellan socialtjänsten och polisen. Han menade att sekretesslagstiftningen behöver ändras för att möjliggöra detta. Men det behövs inte. Det som behövs är att handläggarna på socialtjänsten utbildas i juridik så att de förstår hur sekretesslagstiftningen fungerar, istället för att i tid och otid hävda sekretess. Det är ren och skär inkompetens som orsakar stor skada och minskade chanser för de unga brottslingarna att få hjälp.

Vi behöver sänka toleransgränsen för normbrytande beteenden. Alla i samhället behöver flytta fram positionerna i skolan, på fritidsgårdar, i socialtjänsten och hos föräldrar mycket tidigare. Vuxna behöver föregå med goda exempel, stötta och använda tuff kärlek när det så behövs. Inget barn eller ungdom vill ha en gränslös vuxenvärld. De vill ha gränser och det är vuxna (läs föräldrar) som skall sätta dessa.

Polisen gör en orosanmälan och lämnar över förövarna till socialtjänsten som i värsta fall lämnar över den unga brottslingen till föräldrar som saknar förmåga att ta hand om dem. Föräldrar som själva lider av psykisk ohälsa, beroende och andra typer av handikapp och inte har möjlighet att hjälpa sina barn, utan de snarare stjälper dem. Av orosanmälan sker intet. I en artikel i Aftonbladet den 9 januari 2020 skriver Erik Wiman och Johanna Rapp om detta, ”De blev mördare – trots larmen till socialtjänsten”. Artikelförfattarna skriver att 9 av 10 unga mördare har tidigare haft kontakt med socialtjänsten men ändå fortsatt sitt kriminella liv. Orosanmälan efter orosanmälan till socialtjänsten lämnas utan åtgärd. De som drabbas är brottsoffren och de unga brottslingarna samt familjerna runt omkring.

Det är lätt att skrika efter hårdare straff men forskning visar att det inte har någon avskräckande effekt. Så hårdare tag är inte melodin, utan en mer effektiv och kompetent socialtjänst som slutar använda sekretessen som en sköld och istället börjar samverka med polis, skola, MVC, BVC, BUP, skola och förskola. Polisen behöver så klart fortsätta med sina insatser men de behöver hjälp av socialtjänsten som är den myndighet som skall verka för att den unga brottslingen väljer en ny väg.

Det behövs rutiner för att fånga upp mobbning och att det blir konsekvenser omedelbart. Då förstår barn att de gjort fel. Ta reda på vad som hänt. Lär barn empati och hur man uppträder. Värderingar ärver man från föräldrarna.

Socialtjänstens utredningar exempelvis kring en orosanmälan är ofta bristfälliga och undermålig. Anledningen är att handläggarna är socionomer, och socionomer är generalister som har mycket lite kunskap om hur lagstiftningen fungerar. De är inte heller beteendevetare eller psykologer vilket innebär att de i bästa fall har en minimal kunskap om människans psyke och beteende, och detta gör att de inte förstår vad den unga brottslingen egentligen behöver. Den unga brottslingen fortsätter med sitt kriminella liv. Handläggaren vet inte vad som behöver finnas med i utredningen för att rekvisiten skall uppfyllas inför prövning i domstol utifrån tidigare nämnda skäl. Handläggarens utredning lämnas i vissa fall vidare till sociala nämnden i den kommun där den unga brottslingen är folkbokförd. I den sociala nämnden sitter fritidspolitiker som många gånger har väldigt lite kunskap om det de skall fatta beslut kring. De har sitt uppdrag eftersom de är intresserade av att göra en samhällsinsats. Så de är ofta inte kapabla att ifrågasätta den bristfälliga och undermåliga utredningen som handläggaren presenterar. I fall rörande Lag om vård av unga (LVU) lämnar sociala nämnden underlaget vidare till förvaltningsrätten. Där sitter en domare med juridisk kompetens och två nämndemän som dömer tillsammans. De dömer utifrån underlagen och är rekvisiten inte uppfyllda på grund av inkompetens och okunskap hos handläggaren på socialtjänsten, kan i värsta fall unga brottslingar undgå konsekvenser – och behandling – för sitt agerande och beteende. Ofta överklagas domen ifrån förvaltningsrätten till kammarrätten. I kammarrätten sitter tre domare med juristkunskap. De läser underlagen och om rekvisiten inte är uppfyllda kan exempelvis ett LVU inte bli aktuellt. Följden kan bli katastrofal som i fallet med den 3-åriga flickan som flyttade hem till sina biologiska föräldrar som hade ett dokumenterat missbruk och beroende och psykisk sjukdom (Dagens Nyheter, 8 februari 2020, ”3-åringen flyttades från familjehemmet – dog hos mamman”). Hon flyttades från ett familjehem som hon vuxit upp i sedan hon föddes. Hennes trygga bas rycktes undan. Efter drygt ett halvt år hos sina biologiska föräldrar dödades hon av dem. I det här fallet valde kammarrätten att avvisa socialtjänstens (läs sociala nämndens) begäran om att LVU:et skulle fortsätta och menade att flickan skulle flytta hem. Det finns en stark misstanke om att underlaget var bristfälligt och undermåligt – rekvisiten var inte uppfyllda – och då kan inte kammarrätten göra annat än att döma som i fallet med den 3-åriga flickan. Det är alltså inte fel på våra domstolar. De dömer inte fel. Det är fel på underlagen som de fattar beslut utifrån. Handläggarna (läs socionomerna) behöver hjälp av jurister, beteendevetare och psykologer för att underlagen till förvaltningsrätten, kammarrätten eller högsta förvaltningsrätten ska bli fullständiga ur alla synvinklar. Socionomprogrammet behöver därför göras om i sin grund. Det behöver innefatta en ansenlig mängd juridik, beteendevetenskap och psykologi. Utbildningen skall innehålla en gedigen fördjupningsdel i exempelvis barn och ungdom, LSS, äldreomsorg, missbruk, beroende och anhörigproblematik, immigration, ekonomiskt bistånd och slutligen juridik för den studenten som vill spetsa in sig på den delen. I slutet av utbildningen behöver studenten praktisera utifrån vald inriktning och slutligen skall varje socionom ansöka om legitimation. Denna yrkesgrupp som med sin myndighetsutövning har en kraftfull inverkan på den enskilda individens liv, måste kunna granskas och även riskera att bli av med sin legitimation om det visar sig att deras handläggande inte följer lagar och Socialstyrelsens riktlinjer.

Det här ska vi göra för att bidra till att lösa ungdomsvåldet:

• Låt Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) ändras till Socialmyndighetsinspektionen.

En myndighet som kan sätta stopp när verksamheten inte fungerar inom Socialförvaltningen. Liknade den som Skolinspektionen är idag.

• Gör om socionomutbildningen. Gå från generalist till expert. Säkerställ därmed att individen inte far illa på grund av en okunnig myndighetsperson. Låt socionomprogrammet innehålla en stor del juridik och i slutet av utbildningen en fördjupningsdel, och en avslutande praktik.

• Låt socionomyrket bli legitimationsgrundande så att misskötsel kan innebära en indragning av legitimationen.

• Låt det bli ett krav från Socialstyrelsen att kommunens socialförvaltningar skall anställa jurister, beteendevetare och psykologer, för att på så sätt säkerställa en korrekt utredning.

Det största problemet behöver undanröjas och det är att socialtjänsten [ofta] inte förstår att de inte förstår.