Den lögnaktiga skatan är chanslös

Teater

Performance Lecture:
Om Sanning
Dramaten & Nobel Prize Museum
Lilla Scenen
I rollerna: Åsa Wigforss, Kicki Bramberg och Razmus Nyström
Regi: Carolina Frände

I 80 minuter uppträder Akademiledamoten och filosofiprofessorn Åsa Wigforss tillsammans med skådespelarna Kicki Bramberg och Razmus Nyström. Förutom lögn och sanning funderar jag kring Wigforss roll. Amatörskådespelare kanske, men så klart en van talare och mer skådespelare än de flesta. Kanske borde filosofiska frågor framföras på det här sättet. Det är pedagogiskt och underhållande på samma gång.

När denna forskare beskriver lögn och desinformation som ett demokratiskt problem som hotar samhällets grundvalar är allvaret i situationen uppenbar. Varför har lögner och desinformation en så stor attraktionskraft?

Kanske för att de endast finns på en knapptrycknings avstånd på internet dygnet runt utan att vi behöver lämna bekvämlighetszonen eller anstränga oss för att lära oss någonting om världen runt omkring oss. Desinformation i massformat uppdagades dock redan när tryckta medier debuterade, upplyste denna professor från scenen, liksom att rädsla och okunskap gödslar desinformation.

Under det svenska valets slutmånader förra året spreds fejkade nyheter på svenska plattformar och sociala medier på ett sätt som saknade motstycke i Europa. Det är inte bara Brexit eller det amerikanska valet som ger upphov till desinformation. Den kan skapa ett kunskapsmotstånd med allvarliga konsekvenser som när amerikaner anser vaccination vara skadlig för barnen. Eller att jorden är platt. Åsa Wigforss står inte tomhänt inför denna mästarklass i dumhet utan vet hur kunskapsmotstånd och faktaresistens hanteras.

Wigforss resonerar att ”kunskap spelar roll, har ett värde” och ”att man inte kan göra mycket utan kunskap” till publiken som efter en snabb förfrågan visar sig bestå av akademiker. Vidare ”kunskap kräver sanning”. Vad är då sant och vad är falskt, en ständigt aktuell filosofisk fråga. Sanning är i alla fall en objektiv egenskap och kunskap kräver sanning.

Faktaresistens är ett allvarligare tillstånd än kunskapsmotstånd och USA:s president anses inte enbart av kvällens stjärna vara världens största klimatförnekare. Washington Post skrev den 14/10 att han ljugit 13 543 gånger från presidentämbetet. Möjligen är han världens största lögnare också och siffran har växt fram till i dag, kanske med en lögn per dag eller ännu mer. Den folkkära, lögnaktiga skatan har inte en chans mot denna lögnare av storformat.

Filosofiprofessorn framförde att den amerikanska klimatdebatten hade en neutral konsensus kring att mänsklig aktivitet orsakade utsläppen av växthusgaser på 1990-talet och att den sedan blivit en politisk fråga. Var det då som polariseringen mellan klimatförnekare och klimatförsvarare började? Det skulle vara intressant att veta mer och ifall dessa villigt låter sig indelas i republikaner och demokrater. Tycks lite förenklat för mig.

Hur ser de på inuiternas situation? Föroreningarna i Arktis upptäcktes på 1980-talet i samband med en kartläggning av de stora sjöarna i norra Kanada. Arktis som skulle vara kontrollgruppen hade i själva verket 5–10 gånger högre halter av föroreningar än sjöarna, senare spårades PCB och DDT. Gifter och föroreningar fanns i vattendrag, bröstmjölk och dibarnens blod. Inuiternas kamp mot de förorenande företagen i söder började och USA som då var världens största utsläppare av växthusgaser anklagades för att inte göra någonting alls. Företagen förnekade att de skulle ha något att göra med föroreningarna och klimatförändringarna uppe i norr.

De två dansande professorsassistenterna utmanade föreställningen om att intelligenta resonemang endast kan framföras från en starkt belyst talarstol av en kostymklädd, allvarlig mansperson med pannan i djupa veck. Om inte förr så fick deras sketch om rökning publiken att skratta och applådera. De dansade och rörde sig till polacken Krzysztof Komedas musik från Roman Polanskis film Cul de Sac.

Intressant och en av de få gånger som jag uppfattade en klar referens till Europa förutom fyrsaftsläran och det svenska valet. Wigforss beskrev sig i slutet med en massa ord som belyste hennes grupptillhörighet och slutligen som en världsmedborgare. Inte som EU-medborgare. Duger EU bara när den svenska skogen brinner?, undrar jag när lyssnar på musiken till Cul de Sac. En mycket intressant och uppiggande föreställning.

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter