Arktis: Risk för kall konflikt

– Kinas Belt and Road Initiative, tredje och sista delen

Vilka geo- och säkerhetspolitiska konsekvenser finns när Kina nu på allvar utmanar USA:s dominans i världen – möjligen i framtiden också militärt men framförallt ekonomiskt, tekniskt och handelsmässigt?

Snart är Kinas ekonomi större än USA:s och insikten om att maktbalansen håller på att förskjutas från Väst till Asien/Afrika börjar så sakteliga spridas och få fäste hos gemene man.

Diskussionen om den fortsatta utvecklingen förs intensivt inom akademien och bland så kallade tankesmedjor världen över: Kan och vill USA anpassa sig eller blir det ökande asymmetriska konflikter och i förlängningen också proxykrig melan USA och Kina och mellan USA och Ryssland?

Konfliktområden i dag: Syd- och ostkinesiska sjön. USA har med sina allierade herravälde där i dag men Kina gör nu anspråk på inflytande. Kinas målsättning militärt är att kunna freda sig mot USA i närområdet och har de senaste 20 år moderniserat sin militär.

Konfliktområde i morgon: Arktis. Nordostpassagen längs Rysslands kust öppnar upp en ny, snabbare transportled mellan Asien/Kina. Rysslands militära mål är redan nått: Kontroll över Nordostpassgen som går inom den ryska ekonomiska zonen där Ryssland har kontroll.

USA verkar ha bestämt sig. De som under president Trump förespåkade globalt samarbete och multilateralism förlorade. Nationalisterna vann och Trump inledde sitt handelskrig mot Kina och målet är att underminera Kinas ambitioner att bli en global ledarnation.

Det pågående handelskriget är en del i den maktkampen. USA:s
strategi ser ut att vara ”containment” eller instängning, ”decoupling”, att man kopplar loss Kina från det ekonomiska systemet, isolerar landet, som man framgångsrikt gjorde med Sovjetunionen.

Om det blir USA:s väg så är frågan om det kommer att lyckas. Tiden är en annan och Kina är inlemmat i det internationella reglelverket. Kinas ambitioner består av en väv där den ekonomiska politiken är en del av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken. Kina satsar på sin ”mjuka makt” via jättelika investeringar i infrastruktur i utvecklingsländerna i Asien och Afrika via Belt and Road Initiative (BRI). Och framför allt: Kina planerar långsiktigt.

EU och Sverige har vaknat upp ur sin sin törnrosasömn och vacklar. Sverige har stora brister i sin kunskap om det moderna Kina, det vill säga vad som hänt i landet sedan 1980-talet och vad som pågår och förväntas. Hur kineserna tänker.

När förra infrastrukturminister Annas Johansson till exempel deltog på det allra första Belt and Roadkonferensen i Peking 2017 visade hon, enligt Kinaexperter som deltog och som jag talat med, en förbluffande nonchalans och oförmåga att sätta sig in vad BRI innebär. Sedan 2017 har Sverige också medvetet bojkottat de efterföljande stora BRI-konferenserna och inte ens svarat på de inbjudningar man fått till konferenser i Sverige.

Nåväl, Utrikesdepartementet (UD) i Sverige sitter i dag och funderar på en Kina-strategi och hur man ska bygga upp en egen ”think-tank” för ökad kunskap om Kina. Strategin blir offentlig inom kort och det skulle förvåna mig mycket om man kommer fram till något radikalt. Sannolikt följer man den linje som EU nyligen stakat ut: Vacklande, kritisk och avvaktande utåt men samarbetsinriktad inåt. Det senare av ekonomiska skäl.

Kina använder sin begynnande ”hårda makt” genom en kraftfull militär uppbyggnad för att skydda sitt närområde, sin infrastruktur och de nya transportlederna som BRI resulterar i och inte minst, sin nationella suveränitet, vilket innebär att man inte ger upp anspråken på Taiwan.

Det uttalade målet är att år 2049 – då Folkrepubliken Kina firar sitt 100-årsjubileum – vara en global ledarnation.

Kampen handlar alltså i förlängningen om två politiska och ekonomiska system, som kan beskrivas så här:

Kina: Statsstyrd socialistisk marknadsekonomi.

USA: Liberal kapitalistisk demokrati.

Kina omnämns i dag mestadels i negativa termer i media. En del av förklaringen hänger sannolikt ihop med att landet inte agerat som vi är vana vid. I dag när Kina öppet säger att man är beredd försvara frihandeln och att man år 2049 har målet att vara den ledande globala makten – så baxnar vi.

Ja, Kina tar i dag mer plats i världen, snabbare än någon trott var möjligt. Öppenheten började på 1980-talet under Deng Xiaoping och tog fart under 1990-talet. Resultatet har tagit världen med häpnad: 700-800 miljoner har lämnat fattigdomen. Man har tagit och fått plats i WTO och andra internationella organ och man följer internationella regelverk. Kina är aktiv i FN-systemet, man patrullerar Adenviken mot pirater och har en stor kontingent FN-soldater på plats i Afrika och man värnar om en multipolär värld.

Relationen Ryssland-Kina är komplicerad och länderna är fortfarande lite avvaktande till varandra. Man delar en lång landgräns och har haft många gränskontroverser historiskt och senast under 1960-talet. Kineserna har heller inte glömt att Storbritannien och Frankrike invaderade och med vapenmakt tillskansade sig monopol på Kina-handeln under 1800-talet. Misstron mot USA och Väst är stor.

Efter Maos kommunistiska revolution 1949 närmade sig Kina och Sovjet varandra periodvis, men misstron bestod, Kina ville gå sin egen kommunistiska väg.

Nu har det vänt. USA:s och västmakternas bojkott och sanktioner mot Ryssland efter bland annat landets annektering av Krim förde Ryssland och Kina närmare varann. Det sammanföll också med en insikt i USA att Kina inte hade för avsikt att fullfölja sin privatisering alltför långt, vilket USA och Väst räknat med. Kina förblev en enpartistat med ”statsstyrd marknadsekonomi med kinesiska förtecken” som det ibland heter.

Paradoxalt nog kom Arktiska Rådets möte i Rovaniemi i Finland i maj 2019 att föra Kina och Ryssslnad än närmare varandra. USA:s utrikesminister Pompeo gick där utanför protokollet och höll ett aggressivt tal riktat mot Kina och Ryssland och han vägrade godta Arktiska Rådets deklaration att klimatförändringarna är ett hot mot Arktis miljö.

Talet får ses som en markering av USA och en förebådan om att USA nu insett att Arktis måste prioriteras och beslut har också tagits att rusta upp Thulebasen på Grönland och återta den militära basen på Island (militärt har USA enligt avtal redan i dag tillgång till hela Grönland, apropå president Trumps köperbjudande).

USA har också inlett bygget av den första atomdrivna isbrytaren som klarar Arktis ismassor och stationerat F-22 och F-35 stealth fighters i Alaska. USA har börjat öva i arktisk miljö och återupprättat sjöstridskrafter i Nordatlanten.

Den stora Natoövningen Trident Juncture 2018 i Nordnorge får också ses som en maktdemonstration och markering mot Rysslands upprustning i Arktis och längs Nordostpassagen. Finland och Sverige deltog också i Natoövningen.

För Ryssland har Arktis alltid varit en strategisk tillgång, ekonomiskt och säkerhetsmässigt. Den militära uppbyggnaden i Arktis har de senaste 20 åren varit massiv och följer ryska kusten längs Nordostpassagen. Nya ubåtar, flottbaser, markstridskrafter, radarstationer, hamnar, missilförsvar, specialutrustning för den arktiska hårda miljön (som gasturbindrivna tanks som kan bli operativa på någon minut), Arktis-tränade specialförband i nya baser, med mera.

Ryssland förbehåller sig rätten sätta upp regler för Nordostpassagen som går 400 mil i den ryska ekonomiska zonen längs den ryska kusten. Ryska isbrytare krävs också för passage. Civila och militära fartyg ska ha ryskt tillstånd för att passera, vilket både Kina och USA motsätter sig. Kina vill bland annat ha möjligheten att dra sjökablar för att säkra sina kommunikationer som i dag trängs i sårbara Malackasundet. USA vill att Nordostpassagen ska vara öppen för internationell sjötrafik.

De Syd- och Ostkinesiska haven är viktiga för Kina att kontrollera och man markerar med hangarfartyg och utbyggt kustförsvar, nya flygplan och missilramper. USA är förstås helt överlägset med sina sjöstridskrafter men Kina vill markera och har också befäst öar i de båda haven. Kinas krav på Taiwan står fast och ambitionen är att kunna avstyra eller vinna ett krig mot USA i Kinas närområde.

Landmakten Kina håller alltså på att etablera sig också som en sjömakt. Det handlar om att Kina vill skydda sin sjögräns, varifrån de senaste invasionerna av landet kommit, och sina nya och kommande försörjningsleder som man nu bygger ut i det gigantiska Belt and Road-initiativet tillsammans med partnerländer, däribland Ryssland.

Rysslands ekonomiska motor: Gas, olja och mineraler behöver få avsättning. Oljan från det stora Stockmanfältet som var avsett för USA-marknaden uteblev efter sanktionerna och Ryssland riktade då in sig mot nya marknader i Asien. Eurasien blev ett begrepp.

Kinas primära intressen i Arktis är ekonomiska. Ryssland är mer säkerhetsinriktat vilket Kina ser som riskabelt eftersom man inte vill hamna i korselden mellan USA och Ryssland i Arktis och riskera sina investeringar.

Kina har heller inga ambitioner militärt i andra länder och bryr sig inte om hur de olika länderna styrs. Kina har heller ingen historia av militära konflikter förutom i sitt eget närområde.

Samtidigt fortsätter Kina utvecklas. Fyra decennier av 10-procentiga årliga tillväxtsiffror har dock brutits och man får nöja sig 6-7 procent framöver, enligt prognoser.

Kommunistpartiets ledare Xi Jingpin som också är Kinas president lanserade Belt and Road Initiative 2013. Totalt räknar Kina med att satsa 15000 miljarder svenska kronor på projektet till år 2025.

Det är i Europa avsättningen för Kinas högteknologiska produkter finns. Nya landförbindelser med Europa via vägar och järnvägar är redan i drift och utvecklas alltjämt och om tio år räknar Ryssland och Kina med att trafiken ökar successivt längs Nordostpassgen.

I april 2019 blev det officiellt. Kina och Ryssland enades officiellt om att Nordostpassagen ska ingå i Kinas Belt and Road Initative. Ryssland får ut sin gas och olja till Asien och Kina förkortar sina sjötransporter till Europa med upp till 10-15 dagar.

Samarbetet öppnar upp möjligheterna för Ryssland att utnyttja de hitintills hart när obeboeliga områdena i ryska Fjärran Östern där det nu planeras för ny infrastruktur och byggande av nya städer.

Öppningen av de arktiska resurserna i form av olja, gas och mineraler är också en viktig drivkraft för både Ryssland och Kina. Sjövägen blir kortare och handeln med Europa kan få ny fart.

Så också den globala uppvärmningen – särskilt i Arktis.