Lösa eller låsa konflikter
Lösa eller låsa konflikter
Under
den rubriken skriver Barbro Hedvall i Dagens Nyheter häromdagen (190628). Det
handlar om år 1919. Tyskland är den stora boven för de makter (Storbritannien,
Frankrike och USA) som bestämmer över lydelsen av avtalet som undertecknas i
Versailles. Inte så konstigt efter den dårskap som utgått från tysk mark, men
kontraproduktivt inför framtiden.
På
nästa sida i samma Dagens Nyheter möts vi av påståendet att det är ”Skadligt
att rubba Sveriges strategiska försvarssamarbeten”. Det är försvarsminister
Peter Hultqvist (S) som återigen klargör: ”Att öka den nationella
försvarsförmågan och de internationella försvarssamarbetena är de två
huvudpelarna i den försvarspolitik som steg för steg utmejslats sedan oktober
2014”.
Och
nu befinner vi oss mitt i år 2019, 100 år efter den ”Versaillesfred” som lade
grunden till andra världskriget. Ryssland är nu på 2010-talet den stora boven,
med en statsledning som ska samarbetas mot med militära medel. Men
regeringsmedlemmarna i Moskva är blott en liten del av människorna i världens
till ytan största land. Här finns drygt 140 miljoner som på grund av aversionen
mot dess regering inte kan samverkas med i angelägen stor skala för en gemensam
bättre mänsklig framtid för alla.
Genom
dialog, forskning, projektsamarbeten av många slag, kunskaps- och
erfarenhetsutbyten skulle ett gott ryskt-nordiskt grannskapsförhållande kunna
främjas och ett bättre Europa byggas mellan Lissabon och Ural. Ska verkligen
goda ting för de många lämpligen stoppas genom meningsskiljaktigheter mellan
några få i Stockholm och Moskva, eller på grund av felsteg som beslutats om av
ännu färre makthavare? Om världskrig likaväl som militär upprustning beslutar
några få, men miljoner eller i värsta fall tiotals eller hundratals miljoner
får stå för det personliga lidandet.
Något
tidsperspektiv för hur länge denna svensk-ryska konfliktlåsning ska behöva pågå
anges som vanligt inte av det svenska militära försvarsetablissemanget. Inte
heller klargörs från det hållet om det finns något alternativ i form av
konfliktlösning av något slag. Ryssland förväntas mer eller mindre vara den
eviga fienden. Och detta är också logiskt för den som vill se militärpolitiken
som ett överordnat intresse, som särskilt viktig att satsa på oavsett om det är
produktivt eller ej. Utan en väl etablerad fiendebild finns ju sämre
möjligheter att få brett stöd för fortsatt militär upprustning och med denna
sammanhängande ”försvarssamarbeten”.
Hedvall
skriver insiktsfullt: ”Så här efter ett sekel är konfliktlösning alltjämt ett
diplomatiskt ideal. Inte mer.”
Det
läggs stora resurser på militära försvarsberedningar, men inga resurser alls på
fredspolitiska utredningar med framtids- och helhetsperspektiv. De
konfliktlösningsambitiösa medarbetare som finns inom utrikesdepartementet får
små möjligheter att komma till tals. De specialister på konflikthantering som
förstås finns inom den fredsforskning som vuxit fram sedan några årtionden runt
om i världen kommer i skymundan när en fiendefokuserad militärpolitik blir
överordnad andra intressen.
När
nu samtliga åtta svenska riksdagspartier mer eller mindre förordar ”ett starkt
försvar”, vart ska då den vända sig som vill fokusera på globalt medmänskliga
perspektiv? Magdalena Andersson (S) och
Per Bolund (MP) ger enbart nålpengar till de idealister som samlas i olika
fredsgrupper, och det är ju inte så konstigt eftersom finansdepartementet inte
har stöd av någon fredspolitisk utredning för att bidra ekonomiskt till en
pragmatisk helhetspolitik som skulle ge fredskultur en chans att växa sig
stark. En sådan utredning kunde ha tillsatts 2013 om de fyra miljöpartister som
då motionerade i riksdagen om en utredning om fredsdepartement fått stöd av
sitt parti för denna idé. Men det fick de alltså inte, vare sig då eller vid
kongresserna 2016, 2017 eller 2019.
Det
är naturligtvis inte så att konfliktlåsning är ett överlagt mål för de åtta
riksdagspartierna. Men det blir så med den politik de för. Det blir effekten
för svensk del av den förda stuprörspolitiken. Det militärt inriktade
försvarsdepartementet, som det är mer hederligt att kalla militärdepartementet,
får de stora skatteresurserna och den stora massmediala uppbackningen av till
exempel flertalet av Dagens Nyheters medarbetare. Visionen om fredskultur och
de möjliga vägarna dit diskuteras nog sällan numera i vare sig försvars- eller
utrikesdepartementen, och förmodligen inte heller i kulturdepartementet.
Det
finns inte något spår av fredspolitiskt framtidstänkande i Hultqvists artikel.
Det borde det ha gjort. Vi behöver uppenbarligen ett fredsdepartement för att
ge det fredspolitiska perspektivet en chans. Just detta föreslås i en motion
till S-kvinnors förbundskongress i Malmö i 16-18 augusti 2019. Inom S-kvinnor
finns återigen alternativa tänkesätt till det ensidiga militärtänkande som just
denna grupp gång efter annan lyckligtvis gjort uppror mot sedan 1950-talet och
framåt. S-kvinnor i Skåne vill se en omställning av militär produktion till
civil. Det finns ju många elementära mänskliga behov att tillfredsställa, inte
minst rent vatten till en växande världsbefolkning. Och de vill ha ett
fredsdepartement, kanske med tanke på att utan ett sådant lär vi knappast få
någon omställning från dödsbringande till livsgivande produkter. Vem kan tro
att försvars- eller utrikesdepartementet aktivt skulle börja arbeta för något
som ligger helt vid sidan av vad de traditionsenligt arbetar med?
Vart
är vi på väg? Var kommer vi att befinna oss år 2119? Det kan bland annat bero
på vad Malmökongressen beslutar. Angelägna tankeskiften kan gå fort eller ta
lång tid. Så länge som den svensk-ryska konfliktlåsningen pågår lär vi
fortsätta att använda ett ökande antal svenska skattemiljarder till
kontraproduktivt krigslekande. Om endast ett fåtal miljarder satsades på
konfliktlösning och fredskultur skulle situationen snabbt kunna förbättras,
konfliktlåsning ersättas av konfliktlösning.
Valentin Sevéus
Valentin
Sevéus är en för Miljömagasinets läsare
välkänd författare av en rad fredsböcker. De bygger bland annat på erfarenheter
från fredsprogram för amerikaner och ryssar. 2005-2008 var han ordförande i
Sveriges Fredsråd. Just nu är han aktuell som förläggare av boken S-kvinnor frågar: Krigsretorik eller
fredspolitik?
Foto: privat