Klimatkrisens tre kommunicerande kärl

Vi ser redan idag, med en global temperaturökning på drygt en grad, att konsekvenserna är allvarliga både för människor och natur. Kopplingen mellan att minska utsläppen (mitigation), klimatanpassningsåtgärder (adaptation) och konsekvenserna för människor och natur, visar sig allt tydligare. Minskar vi utsläppen blir behoven av klimatanpassningsåtgärder mindre, människors lidande mindre och klimatets påverkan på naturen inte lika stor. Fortsätter vi att orsaka ökade utsläpp blir i motsvarande grad behoven av klimatanpassningsåtgärder större och konsekvenserna för människor och natur ännu allvarligare.

Vad som står på spel ser vi redan idag. Nu i början av juni har Indien haft temperaturer på över 50 grader, en nivå som helt enkelt innebär att människor inte kan vistas utomhus längre stunder, mycket mindre arbeta utomhus. Vår kropps förmåga att reglera yttre förhållanden klarar inte så höga temperaturer. När vi får ett varmare klimat ändras vädersystemen med ökad nederbördsintensitet och översvämningar som följd, medan det i vissa områden leder till långvarig torka. Vi ser också hur den biologiska mångfalden hotas av klimatförändringen tillsammans med vår användning av gifter och ett ohållbart jord- och skogsbruk. När haven blir varmare bleks korallreven och kommer att dö ut om temperaturhöjningen fortsätter, med de allvarliga konsekvenser det får för livet i haven, havens barnkammare som de brukar kallas.

Behoven av klimatanpassningsåtgärder har redan lett till att stora insatser måste göras för att säkra människors levnadsvillkor och för att infrastrukturen ska fungera. Att säkra tillgången till vatten blir ett allt större problem i många länder, även i vissa områden i sydöstra Sverige. Beredskap krävs för att hantera översvämningar som förstör hus och infrastruktur och för att sätta in såväl personal som utrustning vid skogsbränder. Det senare såg vi exempel på under de omfattande skogsbränder vi drabbades av förra året.

Den rapport FN:s klimatpanel presenterade i november i fjol visar att åtgärder för att minska utsläppen inte längre kan planeras att påbörjas om ett antal år, de måste ge effekt redan nu. För att ha en rimlig chans att klara att den globala uppvärmningen inte ska överstiga 1,5 grader behöver utsläppen minska redan 2020 med en utsläppsbana som går brant nedåt. Fram till 2030 behöver utsläppen ha minskats med uppåt hälften för att senast 2050 vara nere vid netto-noll.

Vi måste då ställa oss frågan hur vi globalt kan klara en sådan dramatisk omställning. Vilka geopolitiska konsekvenser får det när idag länder som har olje- och gasexport som sina huvudsakliga inkomstkällor inte längre tillåts någon sådan export och vilka åtgärder kräver en sådan omställning? Hur ska våra internationella handelsavtal vara utformade för att styra mot ett konsumtionsmönster som är i samklang med ett hållbart samhälle? Det är bara ett par frågeställningar som vi måste ta ställning till.

Åtgärder som leder till minskade utsläpp får alltså direkta positiva konsekvenser för behovet av anpassningsåtgärder liksom för människor och natur, medan fortsatt ökade utsläpp leder till att mer omfattande anpassningsåtgärder behöver sättas in och att människor och natur drabbas hårdare. Den insikten borde leda till att allt fokus läggs på att sätta in alla resurser som krävs för att ställa om till ett hållbart samhälle. Det blir sannolikt mångdubbelt dyrare att vänta med sådana insatser samtidigt som konsekvenser för människor och natur kan bli katastrofala.

Roger Bydler