Vitesföreläggande till skolan eller eleverna?
Vitesföreläggande till skolan eller eleverna?
Eivor Karlsson
När resurserna uteblir klarar inte alla elever de olika
delmålen i skolan. Men Skollagen är tydlig: Alla skolor är skyldiga att göra de
anpassningar som krävs för att en elev ska kunna klara undervisningen utifrån
sin förmåga.
Skolorna måste bli bättre på att tidigt upptäcka och ta
reda på orsakerna bakom frånvaron på individ-, grupp- och skolnivå och vidta
åtgärder utifrån dessa orsaker. Skolinspektionen bör därför rikta sin
granskning mot berörda skolor, hur de lever upp till skollagen och vad den höga
ogiltiga frånvaron beror på.
Frånvaron kan bero på mobbning, kränkningar, psykisk
ohälsa, trassliga hemförhållanden, diagnoser, inlärningssvårigheter – eller
skolans lärmiljö. Innan detta är kartlagt bör ingen skola få tillämpa sitt
allra hårdaste vapen enligt skollagen – vitesföreläggande mot vårdnadshavare –
för deras barns höga ogiltiga frånvaro.
Ett åtgärdsprogram bör upprättas eller
vid behov aktualiseras och som ska beskriva det särskilda stöd som en elev ska
få – alltså insatser och undervisning. Åtgärderna måste vara konkreta och
utvärderingsbara vilket innebär att det måste framgå på vilket sätt och i
vilken omfattning som eleven ska få stöd.
En pedagogisk kartläggning av elevens eventuella behov av
särskilt stöd och av färskt datum kan vara motiverat. Även en psykologisk
kartläggning av elevens hälsa och av färskt datum bör finnas. Det kan finnas
ångest, självskadebeteende (främst hos flickor) psykosociala problem eller en
oupptäckt diagnos med i bilden. En tidsram ska finnas som anger när utredningen
eller kartläggningen ska genomföras och hur omfattande utredningen ska vara.
Särskilt svårt har elever med (NPF) neuropsykiatriska
diagnoser. Under 2015-2016 blev fenomenet orosanmälningar allt mer
framträdande. Skolan och vårdnadshavaren kom i konflikt när det gällde
otillräckliga resurser till eleven.
En stor del av problemen i skolan handlar om övergripande
politiska beslut. På många håll saknas det pengar – även till det mest
grundläggande.
Det behövs fler specialpedagoger,
barn- och ungdomspsykiatrin, BUP-samarbete, elevhälsa, skolpsykolog, kuratorer,
systematiskt arbete, tidiga insatser – och skolsociala team. I detta team bör
även socialtjänsten ingå.
Hur åstadkommer man detta när köerna till BUP
blir allt längre? När sju av tio skolkuratorer har så hög arbetsbelastning att
de inte hinner med arbetet. När kommuner över hela landet tvingas skära ner på
anslagen till skolan. När rektorerna tvingas att prioritera bland behoven.
Då är inte en ekonomisk piska (vitesföreläggande) rätt
åtgärd till elever och vårdnadshavare. De mest behövande drabbas först. Och där
föräldrarna ibland redan har en svag ekonomi. Det är inte en skola för alla.
Behov av konkreta åtgärder:
·
Skolinspektionen
måste få ökade resurser och vidta snabbare åtgärder för att säkerställa,
granska och följa upp skolor som brister i sina åtgärdsprogram eller stöd till
eleven.
·
Kraftfullare kritik
och vitesföreläggande till skolor som inte uppvisar agerande i form av
konkreta, tydliga och utvärderingsbara åtgärder.
·
Ökat socialt och psykologiskt expertstöd och till exempel skolsociala team,
kring eleven från aktuell kommun och skola.
·
Föräldraansvaret och samarbetet mellan skola och föräldrar är viktigt. Men
vitesföreläggande istället för stöd, är fel väg att gå.
·
Riksdag och regering
ska genom myndigheter och regionala skolorgan ta ett tydligt ansvar för skolan
och elevernas kunskapsutveckling.