En falsk klimatdebatt
Foto: sammydavisdog (is.gd/MwnUka) / CC BY (is.gd/2eaEG2)
En falsk klimatdebatt
Men det talar vi inte om. Inte i Sverige i alla fall. MP
har talat om det, men har slutat i takt med att det känns besvärligt. V har
talat om det, men vågar väl inte för liberala medier skulle omedelbart börja
beskylla dom för att vara gamla kommunister. Vänstergröna sossar har lagt ner,
humanekologiska centerpartister har avpolitiserats. Ingen vågar peka på att den
kejsare som verkar radikal i klimatfrågan är naken när det gäller själva motorn
i det konsumtionshjul som driver på klimatförändringarna.
Debatten om klimatet blir till stora delar falsk. Den
heliga gralen i tillväxtsamhället – globaliserad och ökad handel – vidrör man
inte. För den är en överideologi. Precis som arbetslinjen. Överideologier inom
vars gränser riksdagspartier som anser sig vara liberaler, konservativa,
socialister och gröna för sin debatt.
Så ursäkta att jag stör. Ni, kära topp-politiker, är något av hycklare. Oavsett den färg ni
är målade i.
Så ursäkta att jag stör. Så här är det nämligen:
För det första: Ökande klimatutsläpp.
Frihandel förespråkas med motivet att masstillverkning
och specialisering ökar den globala handeln. Är ökad handel ett självändamål i
ett läge där varor korsar världens hav i ett totalt hysteriskt flöde?
Transporter är till nästan hundra procent baserade på
fossila bränslen. Det kan aldrig vara ett mål – åtminstone för gröna – att
skicka fler kex kors och tvärs över haven i stället för att byta recept. Att
fisken som fångas nära oss för att fraktas till Kina för att rensas innan den
fraktas tillbaka till våra butiker tycks vara helt okej i
frihandelsfundamentalisternas värld. Att räkor forslas till Nordafrika för att
rensas innan de kommer tillbaka till oss ses som rationellt ur ett
marknadsperspektiv. Men det kan rimligen inte vara i fas med en trovärdig
klimatpolitik.
För det andra: Frånvaro av sociala, ekologiska och etiska regler.
Frihandel innebär handel utan ens grundläggande sociala
och ekologiska regelverk. Utan sådana stärks säkert den ekonomiska tillväxten,
men till ett socialt och ekologiskt oacceptabelt pris. Jag kan inte – av
principiella skäl – acceptera de argument för frihandel som innebär att vi ska
missbruka andra människor med motivet att det kan medföra att ”de i framtiden
får det bättre”. Hela resonemanget bygger på en sorts maskerad rasism eller
kolonial föreställning.
För det tredje: Slår ut de som vill mest.
Jag anser att det i allra högsta grad är rimligt att ett
land som inför till exempel förbud mot stråförkortningsmedel av miljöskäl också
ska ha rätt att stoppa import av spannmål som har framställts med hjälp av
stråförkortningsmedel. Jag anser att ett land som har djurskyddslagar som
medför att till exempel ägg blir dyrare ska kunna förbjuda import av ägg från
burhöns utan att detta kallas protektionism.
Ett land som vill gå före, ställa högre krav, ställer
sina nationella företag, inte minst inom jordbruket, i en allt svårare
konkurrenssituation. Den som gör rätt, riskerar därmed bli strypt av Adam
Smiths osynliga hand.
För det fjärde: Ökad sårbarhet.
Men, det handlar inte bara om miljö och etik. Frihandel
driver mot att vi får sårbara samhällen som saknar grundläggande
försörjningsförmåga. Sedan skickar politiker, som medvetet ökat sårbarheten, ut
broschyrer till folket om vad man ska göra i en kris.
Varje land, eller flera länder i en mindre region, bör i
stället ha som målsättning att skapa robusta samhällen med låg sårbarhet. Det
är naivt att tro att den globala marknaden medför någon sorts garanti för till
exempel livsmedelsförsörjning. En politisk grundbult är, enligt mig i alla
fall, att bygga självtillit. Det är bara med självtillit man kan möta omvärlden
utan rädsla.
För det femte: Jobben.
Att motivera frihandel med att det blir fler
arbetstillfällen tillhör en gången tid. Vitsen med frihandeln är ju just att
låta stordriftens och centraliseringens fördelar slå igenom. Med hjälp av
rationalisering, robotisering, datoriseringar. Fler varor produceras med allt
färre människor. Inget ont i det – men den som hävdar att frihandel skapar fler
arbete i nutida samhälle ljuger. Om man inte menar att varuomsättningen
samtidigt ska öka. Vilket knappast är något som ligger i linje med vare sig
klimatmål eller andra miljömål. Men säg då det: Vi prioriterar ner klimatmålen
för vi tror på globaliseringen som överideologi.
För det sjätte: Tillväxten kräver större omsättning, inte högra kvalitet.
Ofta sägs att ekonomisk tillväxt är ett mått på
effektivisering – men detta är en myt. En modern mobiltelefon, för att ta ett
till exempel, är billigare än sådana som gjordes innan tillverkningen
effektiviserades. Den som tillverkades då gav större BNP-tillskott än den
moderna. Inget ont i effektivisering, men det ska ändå vara viss ordning på
argumenten.
Vill man upprätthålla ekonomisk tillväxt så måste man
motverka de lägre priser – som blir följden av frihandel utan sociala och
ekologiska regelverk – genom ökande varuomsättning. Något som knappast är i
grönt intresse.
För det sjunde: Kapitalägare blir vinnare.
Frihandel, i en tid när vågen av digitalisering sköljer
över såväl varu- som tjänsteproduktion, innebär att en än större del av
bolagens omsättning tillkommer utan direkt arbete av människor. Vilket medför att
en allt mindre del av värdet på omsättningen kommer arbetande människor
tillgodo medan en allt större del av värdet tenderar att komma kapitalägare
till godo. Klyftorna kommer att öka.
Så, låt oss vara klara med en sak: De som hävdar att
klimat, miljö, djurskydd, mångfald, jämlikhet och etik är grund för deras
politik talar inte sanning. Allt det är nämligen underställt det man anser vara
den heliga gralen. Det gäller uppenbarligen, om man hör den svenska politiska
debatten, alla ledande politiker, oavsett i vilken färg de klätt sig. Förlåt
att jag stör.
Birger Schlaug
Gästkrönikör
Birger Schlaug är sedan 1980-talet en stark profil i samhällsdebatten. Han är författare,
krönikör, föreläsare och debattör, med fokus på bland annat miljö, ekonomi och
klimat. Han var politiker för Miljöpartiet under många år, som riksdagsledamot
1994-2001 och språkrör 1985-88 och 1992-2000.
Birger Schlaugs blogg:
schlaug.blogspot.com
Foto: Riksdagen