Nej, det är inte dyrt att köra bil

Bensinupproret 2.0 har snart samlat en halv miljon människor som vill protestera mot rekordhöga priser på bensin och diesel. Men faktum är att det inte har blivit dyrare att köra bil, sett till körsträcka och ökade löner.
Medellöneindexerat bensinpris 1992-2017. Källa: @9ustafsson, Naturvårdsverket, SPBI och SCB.

Nej, det är inte dyrt att köra bil

Bensinupproret 2.0 har snart samlat en halv miljon människor som vill protestera mot rekordhöga priser på bensin och diesel. Men faktum är att det inte har blivit dyrare att köra bil, sett till körsträcka och ökade löner.

Det mullrar på den svenska landsbygden. På kort tid har priset på fossila drivmedel ökat kraftigt och ligger nu på långt över 16 kronor litern. Nu är det många som har fått nog. En av dessa är Boråsbon Janne Berglund, som för en dryg månad sedan startade Facebook-gruppen Bensinupproret 2.0. Han gjorde det som många internetentrepenörer och pr-folk drömmer om; han skapade något viralt. Gruppen har i skrivande stund 482000 medlemmar och är Sveriges i särklass största Facebook-grupp. Det kan inte beskrivas som något annat än en folkrörelse. Syftet är att påverka politiker att minska skatten på bensin och diesel. Gruppen är i mångt och mycket inspirerad av Frankrikes gula västar och man planerar massdemonstrationer över hela landet.

Bensinupproret har väckt stor uppmärksamhet i media och bland politiker. SD-ledaren Jimmie Åkesson hyllar initiativet på sociala medier och moderaternas skattepolitiska talesperson Niklas Wykman riktar en känga mot Centerpartiet som han menar sviker den svenska landsbygden. När finansminister Magdalena Andersson (S) konfronteras av SVT säger hon att det höga priset beror på den svaga kronan samt utvecklingen i Libyen och Venezuela och inte de svenska bensinskatterna. Nytillträdda språkröret Per Bolund (MP) delar den uppfattningen och säger till SVT:s Agenda att det bästa sättet att undvika den här typen av prischocker är att göra sig oberoende av oljan.

Hur ligger det då till? Det stämmer att den senaste tidens prisändringar beror på omvärldsfaktorer, men samtidigt utgör skatten drygt 60 priset av priset på bensin och diesel. 2017 fick regeringen igenom en automatisk indexering som innebär att skatten på fossila drivmedel höjs med konsumentprisindex plus 2 procentenheter varje år. Detta togs bort i M/KD-budgeten som nu gäller men väntas återkomma redan nästa år. “Höga skatter och rekorddyrt bränsle”, ropar upprorsmakarna, men är det verkligen hela sanningen? Motorerna är långt mer bränslesnåla i dag och lönerna har stigit kontinuerligt. Trots de rekordhöga bensinpriserna är det “billigare än någonsin” att köra bil, enligt SvD Näringsliv. I slutet av 1990-talet spenderade medelsvensken drygt 4 procent av sin årslön på att köra bil jämfört med 2,3 procent 2016.

En klimatengagerad twittrare vid namn Anders Gustafsson har skapat ett diagram som tydligt visar detta samband. Siffrorna är baserade på snittpriset för bensin, genomsnittlig bränsleförbrukning i bilflottan samt medellönen i Sverige över tid.Det finns dock en betydande svaghet i dessa siffror: avsaknaden av klass- och glesbygdsperspektiv. För det är inte alla som har hängt med i den strålande löneutvecklingen; Sverige är det industriland där inkomstklyftorna har ökat mest de senaste 30 åren enligt OECD.

Det som är intressant nu är att ett parti som Moderaterna, som konsekvent motsätter sig allt vad utjämnings- och fördelningspolitik heter,  hoppar på tåget för att vinna populistiska poäng hos missnöjda väljare. Nyliberala Tankesmedjan Timbro skriver att bensinupproret “speglar ett förakt mot landsbygden”. Det är en närmast skrattretande uppvisning i opportunism som syftar till att vidare underblåsa nidbilden av Miljöpartiet som ett elitistiskt storstadsparti.

Bilden av bensinskatten som regressiv och klassfientlig är missvisande. En studie från Handelshögskolan i Göteborg visar att effekten av bensinskatter faktiskt är störst för hög- och medelinkomsttagare i fattiga länder och neutral i ett land som Sverige.

Men problemet kvarstår. En tredjedel av svenska folket bor på en landsbygd med stora avstånd och undermålig kollektivtrafik. Hur ska man då utforma en miljöpolitik som kan få brett stöd även i denna grupp? Ett stort problem i dag är politikens otydlighet. Människor känner av effekten av ökade miljöskatter men ser inte vad pengarna går till. När media skriver om bidragsfuskande politiker och annat slöseri med offentliga medel och när glesbygden avfolkas och avvecklas, så växer missnöjet. “Varför ska vi betala för Stockholmselitens lyxbeteenden?”. Tilltron till miljöpolitiken avtar, vilket skadar rörelsen i grunden. Då är det bättre att öronmärka bensinskatterna till sådant som faktiskt underlättar omställningen: kollektivtrafik, bonus-malus, järnväg och laddinfrastruktur. Ett reformerat reseavdrag baserat på avstånd är ett annat sätt att ta hänsyn till de som verkligen är beroende av sin bil. Trängselskatter i storstäderna och differentierad fordonsskatt är ytterligare sätt att minska klyftorna.

Det är inte bara i glesbygden som människor kör bil. I storstäderna finns en väl utbyggd kollektivtrafik och en allt bättre infrastruktur för el- och hybridbilar, men ändå väljer många bilen. Samtidigt skenar biljettpriserna i kollektivtrafiken. I Göteborg har priset för en spårvagnsbiljett ökat i mycket högre grad än priset på bensin och diesel (se bild). I storstäderna är låginkomsttagare ofta beroende av kollektivtrafiken för att ta sig fram, men nu tar alliansstyret bort en subvention vilket kommer leda till ännu högre biljettpriser i staden. Det är inte en politik för varken omställning eller minskade klyftor.

Det är viktigt att ta människors oro på allvar, och se till att omställningen inte slår mot de som redan har det svårt. Samtidigt är läget akut, koldioxidhalten i atmosfären nådde i veckan 415 ppm och utsläppen vägrar minska. Att snart en halv miljon svenskar då väljer att engagera sig för ett drivmedel som är beroende av oljediktaturers nycker, som driver på klimatförändringar och som förpestar vår närmiljö är beklämmande. Tänk om lika många kunde engagera sig för klimatet.

Höjda miljöskatter är ett måste om vi ska lyckas ställa om vår fordonsflotta. Redan i dag är det billigare i längden för den som kör mycket bil att byta till en laddhybrid eller elbil, förutsatt att man klarar av den höga initialkostnaden. Stadigt ökande miljöskatter får dessutom framför allt en effekt på stora aktörer inom näringslivet. För att de ska vilja byta ut sina fordon eller hitta sätt att minska sina transporter krävs det ekonomiska incitament som driver dem i den riktningen. Samtidigt ska de som saknar företagens ekonomiska muskler bli kompenserade och hjälpta längs vägen.

Klimatförändringar och luftföroreningar kostar resurser och människoliv. Det är egentligen inte mer än rätt att den som förorenar också är med och betalar.

Michael Abdi Onsäter

Michael Abdi Onsäter
miljövetare.
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter