Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet

I den samtida debatten i det västerländska samhället är dock rättvisa för kommande generationer en icke-fråga. Däremot finns det rörelser som vill bekämpa orättvisor i form av feministisk kamp, antirasistisk kamp och kamp för sexuellt likaberättigande. Medvetenheten om sådana
Billy Larsson.
Foto: privat

Klimatkatastrofens psykologi

och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet
Solidaritetsrörelsen som fattas

I den samtida debatten i det västerländska samhället är dock rättvisa för kommande generationer en icke-fråga. Däremot finns det rörelser som vill bekämpa orättvisor i form av feministisk kamp, antirasistisk kamp och kamp för sexuellt likaberättigande. Medvetenheten om sådana aspekter kan ställas i kontrast till frånvaron av intresse för kommande generationers livsvillkor. Så nog är det en solidaritetsrörelse som fattas. Samtidigt finns ett engagemang i klimatfrågan som partipolitiken inte lyckats fånga upp. Kanske kan det engagemanget kanaliseras genom en folklig förankring av solidariska värderingar som leder till granskning av det som sker i samhället utifrån tankar om rättvisa mellan generationerna, och därmed få partierna att börja se klimatfrågan på ett rimligare sätt än de gör nu.

Vad som kännetecknar klimatförstörelsen

Utifrån dessa försök att ringa in vad som kännetecknar klimatförstörelsen som problem kan den sammanfattas på följande vis.

Det rör sig om en kris eftersom det finns en påbörjad försämring, där risken är stor för förvärrade framtida konsekvenser, om inte kraftfulla åtgärder vidtas. Krisen beror delvis på bristande motivation för att vidta åtgärder som faktiskt går att genomföra. Krisen är också en begynnande katastrof som riskerar att utvecklas till en megakatastrof. Katastrofen går dock i så långsamt tempo att vi saknar påtaglig motivation för att vidta kraftfulla åtgärder. I stället är insikterna om hotets allvar teoretiskt förmedlande vilket gör att det rör sig om en förutsägbar överraskning. Fullt ut kommer vi därför inte att förstå vad klimatförstörelsen innebär förrän den förutsagda överraskningen tydligt realiseras. Tragiskt nog är det då antagligen för sent att sätta in åtgärder som gör att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till under 2 grader nås.

Sammantaget gör detta att av de problem som människan själv gett upphov till är klimatförstörelsen förmodligen det mest svårlösta problemet – det rör sig om ett synnerligen lösningsresistent problem. I ett hot om kärnvapenkrig finns alltid ett egenintresse inblandat, som fungerar avskräckande. Klimatförstörelsen däremot utmärks av att vara en orättvisa främst mot kommande generationer, vilket gör problemet mer svårhanterat än kända problem som Fångarnas dilemma och Allmänningens tragedi. Därför finns en risk för ansvarsförskjutning till framtidens människor, och därmed förvärrade klimatkonsekvenser.

Den gröna rörelsens uppgift

Utifrån det förda resonemanget om värderingar går det också att knyta an till det tidigare konstaterandet att en grön politisk rörelse ännu inte har lyckats bli stor och framgångsrik. Ytterst skulle man kunna beskriva miljörörelsens mål som att skapa ett hållbart samhälle i meningen att inte överutnyttja Jordens resurser på kommande generationers bekostnad. Samtidigt innebär den målbild som styr samhällets inriktning i dag att ett gott samhälle uppstår genom att alla som kan lönearbetar, valfriheten är hög, det finns ekonomisk tillväxt och människor får ökad materiell levnadsstandard. Men det är tveksamt om miljöfrågor kan få en central plats utan att konkurrera ut några av de mål som redan finns för samhällets utveckling. Likafullt har inte någon grön politisk rörelse vågat ta sig an utmaningen att arbeta för en värderingsförskjutning trots att en hel del talar för att värnandet om kommande generationers livsvillkor behöver få en lika självklar förankring i samhället som till exempel män och kvinnors lika värde för att en fungerande miljöpolitik ska bli möjlig.

Slutsatsen blir därför att en grön politisk kraft som vill leda utvecklingen på rätt väg i den antropocena epoken behöver ge sig in i den mödosamma process där frågor om vilka värderingar som ska gälla i samhället stöts och blöts i många sammanhang. Lite tillspetsat kan man säga att en grön rörelse bör ha modet att se sig som ett intresseparti för kommande generationer, för världens alla utsatta människor och för andra kännande varelser – alltså stå upp för den gröna solidariteten. Det innebär inte att en sådan rörelse ska vara oengagerad i hur nu levande människor har det. Tvärtom, något sådant är varken önskvärt eller möjligt. För människor varken kan eller bör bli helt altruistiska, och därför är det varken möjligt eller önskvärt att ett samhälle har som mål att människor helt ska bortse från sitt egenintresse.

Klimatet som en etisk fråga

Sammanfattningsvis kan skillnaderna mellan att se klimatfrågan som en win-win-fråga och att uppfatta den som en rättvisefråga beskrivas på följande vis.

Det etiska alternativet bygger på ett konfliktperspektiv och ett rättviseperspektiv: Det finns konflikter mellan olika generationers intressen och mellan rika och fattiga nu levande människors intressen. Om presentismen exkluderas – eftersom det är oklart om den ska betraktas som en etisk uppfattning – finns ett flertal drag som skiljer det etiska perspektivet från de två win-win-perspektiven. För det första betonar den etiska uppfattningen de negativa konsekvenserna för de som drabbas av klimatförändringarna, där win-win i hög grad intresserar sig för konsekvenserna för de som behöver minska sina utsläpp. För det andra lyfter det etiska perspektivet fram ansvarsfrågan och anser att det finns en plikt att stoppa klimatförändringarna, en plikt som win-win inte erkänner. För det tredje utmynnar det etiska perspektivet i att ställa krav på någon form av uppoffringar från länder och individer som har höga utsläppsnivåer, där win-win i stället har budskapet att fördelarna med en omställning är det som dominerar. På så vis skiljer sig det etiska perspektivet från win-win-strategin och utgör – tillsammans med den logiska kompletteringen av juridisk uppbackning – i praktiken det enda alternativet till win-win-strategin.

Den moraliska cirkeln behöver utvidgas

För att vara anpassad till vår tid behöver den moraliska cirkeln vara utvidgad på tre sätt: i rummet, tiden och artmässigt. Utvidgningen i rummet innebär att alla levande människor ses som relevanta för moraliska överväganden. Det är en konsekvens av att vi känner till varandras existens, att det finns beroenderelationer mellan alla i dagens värld, och att vi ställs inför gemensamma problem att lösa. Utvidgningen i tiden beror på att vi har kunskap om att de som drabbas värst av de globala miljöproblemen är kommande generationer. Slutligen, den artmässiga utvidgningen till alla kännande varelser är en logisk konsekvens av att det inte går att hitta skillnader mellan människor och andra djur som gör det moraliskt försvarbart att enbart engagera sig mot mänskligt lidande.

Det finns starka skäl som talar för att en sådan utvidgning av den moraliska cirkeln är möjlig. Ett skäl är att den är logisk: Det handlar om att anpassa det mänskliga tänkandet till förändrade livsförutsättningar. Det andra skälet är att mänskligheten befinner sig i en utsatt position präglad av stor villrådighet, och vi vet att i svåra situationer kan gamla ”sanningar” omprövas. Det tredje skälet är att processen inte framstår som en utopi, utan redan har kommit en bit. För vi har redan utvidgat ansvaret bortom den egna nationen.

Respekten för alla kännande varelser verkar däremot variera stort mellan länder och individer. Sentientismen har förhållandevis stark förankring i Sverige, vilket visar sig genom en djurskyddslagstiftning som är bättre än i många länder, men vi behandlar ändå djur onödigt illa av ekonomiska skäl. Huvudutmaningen blir därför att transformera det moraliska tänkandet till att även inkludera kommande generationer av människor. Och lyckas den värderingsförskjutningen överskrids fem psykologiska hinder för förändring som har tagits upp tidigare: kortsiktigheten i vårt tänkande, vår förlustaversion, vanans makt, etablerade normer och vår otidsenliga etik.

För att bli relevant måste den utvidgade moraliska cirkeln även påverka beslutsfattande. Här finns tre arenor för kamp för rimliga livsvillkor för kommande generationer. Den ena är det politiska beslutsfattandet, den andra är att använda icke-våldsaktioner för att förhindra utvinnande av fossila bränslen och försämringar av den biologiska mångfalden, och det tredje är försök att gå den juridiska vägen. På dessa tre sätt kan solidariteten med kommande generationer gestalta sig.

Billy Larsson
Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter