Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid: Det etiska alternativet
Foto: privat
Klimatkatastrofens psykologi
I den samtida debatten i det västerländska samhället är dock rättvisa för kommande generationer en icke-fråga. Däremot finns det rörelser som vill bekämpa orättvisor i form av feministisk kamp, antirasistisk kamp och kamp för sexuellt likaberättigande. Medvetenheten om sådana aspekter kan ställas i kontrast till frånvaron av intresse för kommande generationers livsvillkor. Så nog är det en solidaritetsrörelse som fattas. Samtidigt finns ett engagemang i klimatfrågan som partipolitiken inte lyckats fånga upp. Kanske kan det engagemanget kanaliseras genom en folklig förankring av solidariska värderingar som leder till granskning av det som sker i samhället utifrån tankar om rättvisa mellan generationerna, och därmed få partierna att börja se klimatfrågan på ett rimligare sätt än de gör nu.
Utifrån
dessa försök att ringa in vad som kännetecknar klimatförstörelsen som problem
kan den sammanfattas på följande vis.
Det
rör sig om en kris eftersom det finns en påbörjad försämring, där risken är
stor för förvärrade framtida konsekvenser, om inte kraftfulla åtgärder vidtas.
Krisen beror delvis på bristande motivation för att vidta åtgärder som faktiskt
går att genomföra. Krisen är också en begynnande katastrof som riskerar att
utvecklas till en megakatastrof. Katastrofen går dock i så långsamt tempo att
vi saknar påtaglig motivation för att vidta kraftfulla åtgärder. I stället är
insikterna om hotets allvar teoretiskt förmedlande vilket gör att det rör sig
om en förutsägbar överraskning. Fullt ut kommer vi därför inte att förstå vad
klimatförstörelsen innebär förrän den förutsagda överraskningen tydligt
realiseras. Tragiskt nog är det då antagligen för sent att sätta in åtgärder
som gör att målet om att begränsa den globala uppvärmningen till under 2 grader
nås.
Sammantaget gör detta att av de problem som människan själv gett upphov till är klimatförstörelsen förmodligen det mest svårlösta problemet – det rör sig om ett synnerligen lösningsresistent problem. I ett hot om kärnvapenkrig finns alltid ett egenintresse inblandat, som fungerar avskräckande. Klimatförstörelsen däremot utmärks av att vara en orättvisa främst mot kommande generationer, vilket gör problemet mer svårhanterat än kända problem som Fångarnas dilemma och Allmänningens tragedi. Därför finns en risk för ansvarsförskjutning till framtidens människor, och därmed förvärrade klimatkonsekvenser.
Utifrån
det förda resonemanget om värderingar går det också att knyta an till det
tidigare konstaterandet att en grön politisk rörelse ännu inte har lyckats bli
stor och framgångsrik. Ytterst skulle man kunna beskriva miljörörelsens mål som
att skapa ett hållbart samhälle i meningen att inte överutnyttja Jordens
resurser på kommande generationers bekostnad. Samtidigt innebär den målbild som
styr samhällets inriktning i dag att ett gott samhälle uppstår genom att alla
som kan lönearbetar, valfriheten är hög, det finns ekonomisk tillväxt och
människor får ökad materiell levnadsstandard. Men det är tveksamt om
miljöfrågor kan få en central plats utan att konkurrera ut några av de mål som
redan finns för samhällets utveckling. Likafullt har inte någon grön politisk
rörelse vågat ta sig an utmaningen att arbeta för en värderingsförskjutning
trots att en hel del talar för att värnandet om kommande generationers
livsvillkor behöver få en lika självklar förankring i samhället som till
exempel män och kvinnors lika värde för att en fungerande miljöpolitik ska bli
möjlig.
Slutsatsen blir därför att en grön politisk kraft som vill leda utvecklingen på rätt väg i den antropocena epoken behöver ge sig in i den mödosamma process där frågor om vilka värderingar som ska gälla i samhället stöts och blöts i många sammanhang. Lite tillspetsat kan man säga att en grön rörelse bör ha modet att se sig som ett intresseparti för kommande generationer, för världens alla utsatta människor och för andra kännande varelser – alltså stå upp för den gröna solidariteten. Det innebär inte att en sådan rörelse ska vara oengagerad i hur nu levande människor har det. Tvärtom, något sådant är varken önskvärt eller möjligt. För människor varken kan eller bör bli helt altruistiska, och därför är det varken möjligt eller önskvärt att ett samhälle har som mål att människor helt ska bortse från sitt egenintresse.
Sammanfattningsvis
kan skillnaderna mellan att se klimatfrågan som en win-win-fråga och att
uppfatta den som en rättvisefråga beskrivas på följande vis.
Det etiska alternativet bygger på ett konfliktperspektiv och ett rättviseperspektiv: Det finns konflikter mellan olika generationers intressen och mellan rika och fattiga nu levande människors intressen. Om presentismen exkluderas – eftersom det är oklart om den ska betraktas som en etisk uppfattning – finns ett flertal drag som skiljer det etiska perspektivet från de två win-win-perspektiven. För det första betonar den etiska uppfattningen de negativa konsekvenserna för de som drabbas av klimatförändringarna, där win-win i hög grad intresserar sig för konsekvenserna för de som behöver minska sina utsläpp. För det andra lyfter det etiska perspektivet fram ansvarsfrågan och anser att det finns en plikt att stoppa klimatförändringarna, en plikt som win-win inte erkänner. För det tredje utmynnar det etiska perspektivet i att ställa krav på någon form av uppoffringar från länder och individer som har höga utsläppsnivåer, där win-win i stället har budskapet att fördelarna med en omställning är det som dominerar. På så vis skiljer sig det etiska perspektivet från win-win-strategin och utgör – tillsammans med den logiska kompletteringen av juridisk uppbackning – i praktiken det enda alternativet till win-win-strategin.
För
att vara anpassad till vår tid behöver den moraliska cirkeln vara utvidgad på
tre sätt: i rummet, tiden och artmässigt. Utvidgningen i rummet innebär att
alla levande människor ses som relevanta för moraliska överväganden. Det är en
konsekvens av att vi känner till varandras existens, att det finns
beroenderelationer mellan alla i dagens värld, och att vi ställs inför
gemensamma problem att lösa. Utvidgningen i tiden beror på att vi har kunskap
om att de som drabbas värst av de globala miljöproblemen är kommande
generationer. Slutligen, den artmässiga utvidgningen till alla kännande
varelser är en logisk konsekvens av att det inte går att hitta skillnader
mellan människor och andra djur som gör det moraliskt försvarbart att enbart
engagera sig mot mänskligt lidande.
Det
finns starka skäl som talar för att en sådan utvidgning av den moraliska
cirkeln är möjlig. Ett skäl är att den är logisk: Det handlar om att anpassa
det mänskliga tänkandet till förändrade livsförutsättningar. Det andra skälet
är att mänskligheten befinner sig i en utsatt position präglad av stor
villrådighet, och vi vet att i svåra situationer kan gamla ”sanningar”
omprövas. Det tredje skälet är att processen inte framstår som en utopi, utan
redan har kommit en bit. För vi har redan utvidgat ansvaret bortom den egna
nationen.
Respekten
för alla kännande varelser verkar däremot variera stort mellan länder och
individer. Sentientismen har förhållandevis stark förankring i Sverige, vilket
visar sig genom en djurskyddslagstiftning som är bättre än i många länder, men
vi behandlar ändå djur onödigt illa av ekonomiska skäl. Huvudutmaningen blir
därför att transformera det moraliska tänkandet till att även inkludera
kommande generationer av människor. Och lyckas den värderingsförskjutningen
överskrids fem psykologiska hinder för förändring som har tagits upp tidigare:
kortsiktigheten i vårt tänkande, vår förlustaversion, vanans makt, etablerade
normer och vår otidsenliga etik.
För att bli relevant måste den utvidgade moraliska cirkeln även påverka beslutsfattande. Här finns tre arenor för kamp för rimliga livsvillkor för kommande generationer. Den ena är det politiska beslutsfattandet, den andra är att använda icke-våldsaktioner för att förhindra utvinnande av fossila bränslen och försämringar av den biologiska mångfalden, och det tredje är försök att gå den juridiska vägen. På dessa tre sätt kan solidariteten med kommande generationer gestalta sig.
