Akademien och kvinnorna – mer än bara litteratur

Egentligen skulle den här texten ha publicerats på Internationella kvinnodagen. Till den 8 mars hade fem kvinnor fått lämna – frivilligt eller ofrivilligt – sina stolar i Svenska Akademien (SA). ”Snille och smak” blev Dille och brak. Samtliga lämnade, samtliga gav ut verk i fjol och i förfjol. Jämte dessa böcker är det intressant att se hur SA benämnde deras utträden i sina pressmeddelanden.
Kerstin Ekman – Sara Stridsberg – Katarina Frostenson – Sara Danius.
Foto: Boberger – Vogler – Fæ- Frankie Foughantin / Creative Commons

Akademien och kvinnorna – mer än bara litteratur

Egentligen skulle den här texten ha publicerats på Internationella kvinnodagen. Till den 8 mars hade fem kvinnor fått lämna – frivilligt eller ofrivilligt – sina stolar i Svenska Akademien (SA). ”Snille och smak” blev Dille och brak. Samtliga lämnade, samtliga gav ut verk i fjol och i förfjol. Jämte dessa böcker är det intressant att se hur SA benämnde deras utträden i sina pressmeddelanden.

Som tredje kvinnliga ledamot – efter sekelskiftarna Selma Lagerlöf och Elin Wägner – var Kerstin Ekman en pionjär. Även i det att hon med högburet huvud vägrade delta i akademins arbete efter Rushdieaffären för 20 år sedan. I maj 2018 blev hon äntligen entledigad från SA och stol nummer 15: ”Nu ’beviljar’ de mig plötsligt utträde. De har inte rätt att bevilja mig det som var ett faktum redan 1989. Men denna desperata lilla skara som misskött akademien försöker fortfarande tala ett slags maktspråk”, sade Ekman i en kommentar till Dagens Nyheter som drog i gång hela debatten med Matilda Gustavssons artikel (21/11-17).

I den personliga långessän Gubbas hage blandar Ekman praktisk trädgårds- och skogskunskap med vitterhet och forskningsrön. Gubbar och guider på hennes väg att återskapa ett stycke natur är – förutom livskamraten Börje – Vergilius och Horatius, Whitman och Thoreau. Bredvid läsefrukterna delar hon med sig av erfarenheterna från husen och hemman i Jämtland och Roslagen samt en mängd fotografier för att illustrera arbetet.

Om tiden i Jämtlands fjälltrakter skrev hon i brandfacklan Herrarna i skogen (2007) som behandlades utförligt i min artikelserie om skogen 2012, om hur männen och myndigheterna förstör jordens allmänning: skogen, naturen, biologin. Den nya essäsamlingen beskriver hur hon söker återskapa den biologiska mångfalden på en plätt ängsmark medan paret bygger sig ett hem på tomten i norra Roslagen. Snart visar sig samma kapitalister här som där; samma kalhyggen, rovdrift på skog och brist på förståelse för biodiversitet. ”Jag vet att maskinerna har makten”, konstaterar hon lika lakoniskt som uppgivet. Avverkningsmaskinerna mejar inte bara ned skogen utan även de stigar som djuren trampat upp under århundraden: ”vi har asfalterat över både det vilda och det förflutna”, menar Ekman.

Behovet av att både återta och återskapa en bit jungfrulig mark blir Ekmans handfasta bidrag till klimatkampen. Därutöver är hon en bättre ciceron än ovan herrar, en som kan sin svenska kulturgeografi, natur- och litteraturhistoria: Namnen på växterna och dess användningsområden i samma mån som hur de har omtalats av poeter, prosaister och akademiker genom årtusenden.

Med Ekman lämnade även prosaisten och dramatikern Sara Stridsberg sin stol (nummer 13) i solidaritet med behandlingen av ständige sekreteraren Sara Danius. I Kärlekens Antarktis delger  hon oss ännu ett gripande och magknipande kvinnoöde. Det rör sig närmast om juridiska redogörelser för mäns fysiska såväl som psykiska våld mot flickor och kvinnor i Stridsbergs romaner och dramer.

En idog tidningsläsare minns hur da Costa-fallet och styckmordsrättegången gick som följetong i mitten av 1980-talet. Främst i kvällspressen. Kring hennes grymma öde formerar Stridsberg en lyrisk roman som blir en allmängiltig översikt av mäns våld mot kvinnor. Med forensisk skärpa redogör hon för lustmordets morbida drag: underlivet och tungan avlägsnas för att aldrig återfinnas, huvudet skiljs från kroppen och dumpas i en grop. Mänsklig vivisektion. Våldtäkt, skändning, styckning och allmänhetens syn på de som lever i marginalen, originalen, de som är beroende. De inkluderas liksom inte i samhället.

Kärlekens Antarktis är kall, saklig, steril som is. Till Sally Bauers, Valerie Solanas, Los och Jackies namn läggs nu Kristinas. En god introduktion till författarskapet ligger nu på Svt-play: Stridsbergland.

Kristina är redan död när berättelsen tar sin början. ”Jag var den sortens nyheter som drog en cirkel av ljus kring läsaren, inom denna cirkel fanns värmen och gemenskapen, där var man trygg. Utanför cirkeln fanns vi som var skuggorna.” Hennes allvetande röst tilltalar och tvingar oss att lyssna. Hon berättar om sin sargade barndom, relationen till modern; om den man hon blev kär i, fick barn med, som såklart ”omhändertogs” av myndigheterna; om sorgen och längtan efter dem alla; om avtändningsförsök, sociala tillkortakommanden.

När hon träffar torsken med böjning för det sadomasochistiska och snuffiga, Jägaren, är hennes saga all. Efterspelet är nästan lika hjärtskärande som döden: skändad, styckad och packad i resväskor – av ingen saknad. Tidpunkten kunde knappast varit bättre: Om Stridsberg hann redigera den täta texten är okänt men journalisten Kim Walls dråpliga slut året före genljuder i Catrine da Costas. Kristina är bägge två, liksom alla andra skändade och styckade kvinnor. Peter Madsen är Jägaren. Obducenten likaså. Döden är en man (1999) som titeln lyder på Per Lindebergs reportagebok om styckmordsrättegången. Män som tar sig rätten att förnedra, föröva, beröva, skända, stycka. Löpsedlarna följer varje steg i utredning & mål. Då som nu. Och läsaren följer efter med skräckblandad avsky och samtidig fascination.

”Svenska Akademien vill meddela att Lotta Lotass, Klas Östergren och Sara Stridsberg har ansökt om och med omedelbar verkan beviljats utträde ur Svenska Akademien. Detta sker med hänsyn till rådande rättspraxis och med stöd i det förtydligande av Svenska Akademiens stadgar som HMK beslutade den 2 maj 2018. Även Kerstin Ekman beviljas härmed utträde” (SA 7/5-18).

Inte ett ord om att Ekman var ledamot i elva år, den tredje kvinnan någonsin eller ledamot av De Nio sedan 1993. Inte ens ett tack för trogen tjänst.

Strax dessföre har lyrikern och dramatikern Alma Katarina Frostenson Arnault tvingats lämna stol nummer 18 (12/4). Där kör det också fast. Lika envetet som Ekman vägrade delta i akademins arbete vägrar Frostenson lämna detsamma. Det ska dröja till januari i år innan hon avgår efter en pekuniär och penibel förlikning. Hon är fortfarande gift med Jean-Claude Arnault, som fick  två och ett halvt års fängelse för våldtäkt. Denne franske motsvarighet till Axel von Fersen, som i likhet med den senare kom att kallas för ”vivör” (Horace Engdahls ordval i en intervju).

I maj utkommer diktsamlingen Sju grenar, uppdelad i sju delar, mera jord- och naturnära än någon av Frostensons tio tidigare samlingar. Fastän hon gärna faller tillbaka på mytens och sagans skogsomvärvda värld så handlar det här om verkliga träd och växter. Sju grenar, sju kretsar, sju steg mot katastrofen. Liksom hos Stridsberg, men till skillnad från Ekman, är skogen en farlig plats i Frostensons universum.

Hon har beskyllts – eller berömts, beroende på vilken sida om det lyriska skranket du står – för att vara en hermetiker; mystisk och tillknäppt, rentav försluten; och hennes dikter för att vara dolda på innebörd uppenbara för ingen annan än henne själv. Orättvist. I förra samlingen Sånger och formler (2015) började Frostenson förenkla och renskala språket, öppna upp dikten mot läsaren. Även vad gäller Sju grenar är det svårt men av intresse att veta om författaren hann redigera materialet. I Frostensons fall före skandalen kring maken och akademien. I början står en strof som tyder på ett efteråt: ”någon gick fram på gatan i går nära mitt ansikte och sa helvete in i det. Jag valde att inte svara.”

I Frostensons dikter rinner en murkig underström av våld och skändning. Fascinationen för skändade kroppar, flått skinn, svedd hy och knäckta ben påminner om krimlittvågen, styckmordsrättegångslöpen och  Bergmans Jungfrukällan. Vid parallelläsningen av Ekman, Stridsberg och Frostenson framträder en övertydlig beröringspunkt: mäns våld mot natur (djur) och/eller kultur (kvinnor).

”Svenska Akademien har gjort gällande att Katarina Frostenson är ansvarig för sekretessbrott genom närstående. Frostenson har förnekat sekretessbrott. Katarina Frostenson har å sin sida gjort gällande att Svenska Akademien har haft förpliktelser mot henne och åsidosatt dessa förpliktelser. Svenska Akademien förnekar detta. […] Svenska Akademien och Katarina Frostenson har därför träffat en överenskommelse som innebär att Frostenson erhåller en ersättning uppgående till 12875 kronor per månad samt stöd för fortsatt boende i den lägenhet som hon hyr av Svenska Akademien” (SA 18/1-19).

Samma dag som Frostenson lämnar essäisten, professorn och tidigare ständiga sekreteraren Sara Danius stol nummer 7 under minst sagt uppmärksammade former. Kvinnor – och några män, flera hen – går ur huse till Stortorget för att stödja Danius i ”knytblusupproret”. Bakgrunden är att nämnde Engdahl kallat Danius den ”sämsta sekreteraren sedan 1786” för att hon stått upp för sina medsystrar.

Om litteraturpriset 2016 glunkades det en hel del i den kulturella ankdammen. Det är ingen hemlighet att Danius helst åsåg Dylan som pristagare. I den lilla stridsskriften Om Bob Dylan (behändig som en fickalmanacka) redogör hon för bakgrunden till och tankegångarna inför priset.

Underfundigt inleder hon med medicinpristagaren Yoshinori Ohsumis forskning: ”Ett system behövs som tar bort det gamla och skapar de nya byggstenarna, och det är autofagi. Mycket enkelt: Cellen äter upp sig själv. Den återvinner det förbrukade biologiska materialet och använder det för att bygga nytt.”

Varken en Nobelpristagare eller akademiledamot krävs för att fatta att hon syftar på SA:s såväl som hennes eget eftermäle. Fastän orden är vägda på våg, som den akademiker hon är, talar hon i egen sak: Hon ser Dylan som en arvtagare till Homeros och Shakespeare, Blake och Rimbaud. Och tanken var just att modernisera priset, tänka i andra banor och bygga nytt.

Dessvärre får vi inte följa med in i mötesrummet i Börssalen för att höra de olika ledamöternas resonemang. Men vi vet att konflikten, sedermera skandalen – då de aderton delades upp i tre läger: för, mot eller likgiltig för Dylans pris, Danius sekreterarskap och Arnaults roll – har sin rot där.

”Svenska Akademien har bedömt att det funnits sakliga skäl att avsluta Sara Danius sekreterarskap i förtid. Detta har lett till affektladdad polemik och sammanblandning av olika frågor. Svenska Akademien ber Sara Danius om ursäkt för sin del i detta. Frågor om uppsägningstid eller avgångsvederlag var inte reglerade i något avtal mellan parterna.” (SA 26/2-19).

Så följer sista stycket som räddar SA:s anseende: ”’De som tar vara på det goda i allting är förnuftiga och lyckliga’, lyder en av drottning Kristinas maximer. Det är i den andan Akademien minns Sara Danius sekreterargärning, de impulser till nytänkande som den innebar och den starka personliga närvaro genom vilken Sara Danius har förhöjt intresset för Akademiens verksamhet.”

 SA är emellertid så mycket mer än ett årligt pris, en trätostyrelse och en föråldrad institution. Till er som inte gått in på sajten svenska.se: Gör det! Där ståtar Svenska Akademiens ordlista (SAOL), Svenska Akademiens ordbok (SAOB) och Svensk ordbok (SO) sida vid sida; svenska språket samlat på en hemsida; högt och lågt, gammalt och nytt, tungt och lätt huller om buller.

Egentligen skulle den här texten handla om fem kvinnor: essäisten, lyrikern och doktorn Lotta Lotass (stol nummer 1) valdes in i SA den 6 mars 2009. Från och med 2015 deltog hon inte mer i akademiarbetet. Enligt egen utsago berodde det på vissa ledamöters missnöje med hennes personliga egenskaper och sociala bildning. Hon ger numera själv ut sina böcker.

Kerstin Ekman satte i gång debatten om den ledbrutna akademin med anor lika anakronistiska som stadgar (av år 1786). Uppbackad av Lotta Lotass, Klas Östergren, Peter Englund, Kjell Espmark och Sara Stridsberg stöpte Sara Danius om den i grunden. Det var mer än välbehövligt, och livsnödvändigt. Även Katarina Frostenson kan sägas ha bidragit till denna omdaning i tiden utan att ha varit medveten om det. Att Akademien över huvud överlevt, att liket lever är som så ofta kvinnornas förtjänst.

Rikard Rehnbergh

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter