Samisk artivism på vandring

Efter textilkonstnären och årets mottagare av Stig Dagerman-priset Britta Marakatt-Labbas deltagande på biennalen Documenta 2017 har en formlig explosion av samisk konst ägt rum i offentligheten. På Moderna museets utställning Manipulera världen. Aktivera Öyvind Fahlström visades vid sidan av hennes finstilta men storslagna monumentalbroderi ett annat stort verk, även det ”ett vittnesmål”:

– Sommaren 2013 genomfördes det provsprängningar i Kallak. Det var massor av aktivister där, och vi visste att polisen skulle komma. Jag ville skapa ett spår av alla som var där, oavsett vad de hade för åsikt, berättar Katarina Pirak Sikku i utställningskatalogen.

Det uppmärksammade verket Gallók/Kallak 2013 består av en fem meter bred duk som breddes ut på vägen där aktivister förskansat sig. Under gruvaktionen och vid arresteringarna beträddes den av människor, djur och fordon. Duken är präglad av dem. En rå modern pendang till Marakatt-Labbas textilier om samisk historia. Än en vittnesbörd om exploateringen av Sameland, koloniseringen av Sápmi. Kon/genialt av Moderna att inkludera dem i utställningen. De förvaltar Fahlströms politiska, antiimperialistiska och ifrågasättande arv.

Förutom på Moderna museet, Galleri Helle Knudsen och soloutställningen på Lunds konsthall var Marakatt-Labba en stor del av utställningen Áigemátki (Tidsresa). Idylliska konsthallen Edsvik i Sollentuna, en del av Edsbergs slott, visade den äkta varan. Vandringsutställningen är kurerad av Hilde Skancke Pedersen i samråd med Samiska konstnärsförbundet (SDS), vars mål är att öka medvetenheten kring samisk konst och kultur. Áigemátki inkluderar ett 20-tal konstnärer bosatta inom de svenska, norska och finska delarna av riket Sápmi.

Konstverken återspeglar de senaste 100 årens fysiska förhållanden men blickar även in i framtiden. En arg blick: Det första som möter besökaren är Marakatt-Labbas skoningslösa textilier mitt emot Anders Sunnas lika skoningslösa ”Colonialism Inc” där ”folkhemmet” likställs med fascism. Folkhem, jomenvisst, men bara för dem som vi (staten) definierar som (vårt) folk. Sunna är en sanningsägare i Marakatt-Labbas anda: konst sprungen ur hjärtat.

Om dem har Miljömagasinet skrivit förut. En ny bekantskap är däremot Tomas Colbengtson. Hans screentryck på böjt glas ståtar bredvid Sunnas collage: ”De tvångsförflyttade” är gamla fotografier som trängs på en yta om cirka fyra kvadratmeter. Glasrundeln är kringvärvd av en grov kedja och hänglås. Som går det att ta på klaustrofobin när ömsom staten, ömsom gruv- och turistnäringen tränger ut samerna hektar för hektar.

Imponerar gör även Máret Ánne Saras konst som hyllar hantverket, duodji, och den politiska tvisten i lika mån: På Documenta i Kassel 2017 ingick en del av hennes svit Pile o’Sápmi (ungefär: Skriet från skitflödet) som påbörjades 2016 efter en norsk dom om tvångsslakt. Hon belyser gärna kopplingen mellan de norra urfolken: Renarna är för samerna vad bisonoxarna var för uramerikanerna. De utrotades av USA:s militär dels för att svälta ut och dels för att beröva dem deras land, rättigheter och traditioner.

I sviten ingår ”Powerhalsband” som visas på Tensta konsthalls vandringsutställning Låt älven leva. Alta-aktionen var en motreaktion till statens hegemoniska exploatering av Alta-Kautokeinovassdraget i norska Finnmarken. Dammar skulle byggas, älvar översvämmas, miljö förstöras, rennäring hotas. Konsekvenserna för samernas livsföring var inte sekundärt, ej ens tertiärt för staten, varken den norska eller svenska.

Fast Norge tycks ha insett och erkänt sina övergrepp på ett delvis annat sätt än Sverige; Bergsstaten fortsätter att lättvindigt, nära per automatik, utfärda exploateringstillstånd till höger och vänster, till mestadels utländska bolag. Kanske var det den dramatiska samiska hungerstrejken i Oslo 1979 och den efterföljande ockupationen av statsminister Gro Harlem Brundtlands kontor 1981 som fick norska staten att inse allvaret, och det egna ansvaret.

Utställningen är typisk för konsthallen, dess själva signum: konst- och idéhistoria, samhällsengagemang och samtidskonst i kombination. La elva leva är ett resultat av tre års utbyte mellan konstnärer och akademiker. I fjol visades den på Office for Contemporary Art i Oslo som också framtagit den. Arkivmaterial varvas med ett 40-tal verk, varav flera beställningsuppdrag, med kopplingar till aktionen.

Dessa håller överlag inte lika hög klass som de i Áigemátki, vilket kan bero på formen när det konstnärliga inte renodlas utan sammanblandas med historia och journalistik. Det ena tenderar att skymma det andra. Likväl presenterar Tensta ett värdefullt historiskt och journalistiskt källmaterial jämte en samisk konsthistorisk kanon och samtidskonst i älvkampens kölvatten. Bäst är återigen Marakat-Labba och Ánne Sara.

Och kampen fortsätter: Mazéjoavku var ett betydande konstnärskollektiv, i vilket Marakat-Labba ingick, för såväl traditionell duodji som samisk samtidskonst. Systrarna Elle Marja och Mai-Lis Eira föddes in i Masi-gruppen och för i dag kampen mot exploateringen vidare. I Don’t Fuck With Me har de iscensatt händelser ur föräldrarnas historia, såsom ovan hungerstrejk och kontorockupation.

Det bådar gott. Och över allt, som en perpetuell påminnelse, ligger Nils-Aslak Valkeapääs omisskännliga jojk till folket med närkontakt; till de stundtals kärva elementen; till skaparen av en mästerplan, om den finns? Valkeapää hängav sig åt att stärka samisk konst med musik och lyrik. Hans trosvissa, naturliga ton brusar, som en älv, än i öronen när tunnelbanan dundrar in på perrongen och påminner om verkligheten.

Text och foto:

Rikard Rehnbergh