Striden om naturresurserna hårdnar
Striden om naturresurserna hårdnar
Samtidigt som
omfattningen av cyklonen Idais härjningar i Moçambique börjar stå klart
anordnar Jordens vänner seminariet ”Rätten till sina naturresurser” på Forum
syd vid Danvikstull i Stockholm. Som om cyklonen inte vore nog hårdnar kampen
om landets naturresurser alltmer.
– Efterfrågan på stora arealer för
gruvdrift, storskaliga jordbruksföretag, plantager, megadammar och andra
kapitalintensiva projekt ökar ständigt, säger Sofie Persson som modererar seminariet.
Det är inte lagar som saknas.
Moçambiques motsvarighet till miljöbalken stipulerar ett starkt grundskydd för
jord och mark. Lagen, förklarar Daniel Ribeiro, biolog och grundare av
miljöorganisationen Justiça Ambiental, är faktiskt en av Afrikas mest
progressiva. Problemet är bara hur den efterlevs.
Utländska intressen, eller rovdrift snarare, efter sand
och cement, mark och mineraler hotar landets miljö. Bolag som brittiska metall-
och mineralbolaget Xtract Resources, som utvinner alltifrån guld och koppar
till olja, gas och skiffer; brasilianska gruvbolaget Vale, vars dammar brustit
två gånger på senare tid i Brasilien, vilket MM skrivit om; och kinesiska
jordbruksföretaget Wanbao African Agriculture, ett av 23 projekt i Afrika,
initialt finansierat av kinesiska handelsdepartementet under deras
biståndsprogram, tar liten eller ingen hänsyn till mark, miljö och människor.
– Varje gång vi segrar i en juridisk
instans så ändrar de lagen något så att vi inte kan göra om det, säger Ribeiro.
Alltsedan självständigheten 1975 – efter
självständighetskriget 1964-74 – har Moçambique styrts av Frelimo (Frente de
Libertação de Moçambique, Befrielsefronten) som ledde kampen mot de
portugisiska kolonisatörerna. Denna helgonstatus har lett till en lojalitet gentemot
partiet som varit svår att rucka på. Allt partiet sagt, beslutat och verkställt
har varit som lag.
Men, berättar Ribeiro, yngre
generationer som inte genomlevt kolonialism och självständighetskamp hyser inte
samma lojalitet. Snarare så är de lojala gentemot naturen och framtiden och kan
mycket väl vara den sociala tröskeleffekt som krävs för att Moçambiques
dramatiska natur överhuvudtaget ska finnas kvar inom en överskådlig framtid.
Ribeiro berättar vidare att Justiça
Ambiental lärt sig mycket av Ecuadors miljölag som likt urfolken tillskriver
naturen och jorden, Pachamama, inneboende rättigheter likvärdiga en juridisk
kropp som en person, ett bolag eller en stat. Som första land i världen antog
Ecuador grundlagen år 2008.
Jämte Ribeiro har Jordens vänner
bjudit in Oscar Falconi Uquillas, agronom och projektkoordinator vid
organisationen Altropico, som grundades 1992 för att tillgodose urfolkens
intressen. Uquillas visar upp en karta över provinsen Carchi i norra Ecuador,
på gränsen till Colombia, där Anderna och Amazonas möts och där större delen av
Altropicos verksamhet äger rum. Det är ett tätt lapptäcke över olika
bolagsintressen, urfolksområden och en mängd dammar som inte bara alstrar
energi utan även förstör kringliggande vattendrag och miljöer.
– Inom området finns ett 40-tal byar
som är beroende av smältvattnet från Andernas glaciärer för odling och
matlagning. Oroväckande är att regeringen börjat utfärda exploateringstillstånd
till gruvindustrin utan att först konsultera urfolken, vilket är obligatoriskt
enligt vår grundlag.
Till saken hör dock att många byäldsten börjat
tulla på enheten och solidariteten mellan olika urfolk för att i stället
förhandla med och sälja ut naturtillgångarna till bolagen. Resonemanget går som
så att om vi inte kan stoppa exploateringen med laga kraft så kan vi lika gärna
själva tjäna på det. En inte helt orimlig analys.
– I nuläget har 39 nya
exploateringstillstånd beviljats som inte respekterar autonomiteten och
suveräniteten hos urfolken, till och med inne i naturreservaten, berättar
Uquillas.
Altropico arbetar med ett statligt
program, Socio Bosque, tänkt som ett ekonomiskt incitament för markägare att
bevara skogen. En familj eller samfällighet får pengar för att skydda jorden
från exploatering. Ecuadors politiska landskap påminner något om Moçambiques.
Sedan 2006 är Rafael Correas parti Alianza PAIS statsbärande. Fastän Correa
ersatts av Lenín Moreno spås politiken fortsätta på samma spår.
Tillsammans med Castros Kuba, Lulas
Brasilien, Chavez Venezuela och framför allt Evo Morales i grannlandet Bolivia
drog Alianza PAIS upp riktlinjerna för en rättvisare fördelningspolitik,
uramerikaners hävdvunna rättigheter och en radikal klimatpolitik som ledde till
begrepp som Buen vivir (harmoni, balans, samklang) och Pachamama (moder jord på
quechua).
Ribeiro flikar in och berättar om en
lärdom från moçambikiska samhället Xai-Xai där kinesiska Wanbao förvärvade
20000 hektar för att odla ris. När den kollektiva jordbrukarorganisationen
Tsakane – tillsammans med Justiça Ambiental – väl vunnit striden om marken var
skadan redan skedd. Exploateringen hade lett till en utrotning eller massflykt
av ugglor och ormar vilket gav en explosionsartad utökning av gnagare som åt
upp hela skörden för folket när de äntligen kunde så igen.
Efter att de alltmer frekventa
naturkatastroferna, som enligt all forskning förväntas öka i takt med ett
varmare klimat, härjat färdigt är frågan hur mycket natur det kommer finnas
kvar att exploatera. Moçambique och Ecuador är exempel på länder med en
relativt orörd och omväxlande natur som hotas av utrotning, trots
förhållandevis progressiva regeringar. Hur ser det då ut på andra ställen?
Text och foto:
Rikard Rehnbergh