Bubblor av smärta och feel good

Jag har upplevt något fantastiskt. En gång i tiden hade jag ångest inför att gå till tandläkaren. Så plötsligt, långt senare fick jag en bedövning som var som en dröm. Jag kände ingenting under ingreppet. Häromdagen var jag hos tandläkaren och fick en fantastisk bedövning igen. Härligt.
”Det som är tydligt är att vi svenskar lever i olika bubblor, där några befinner sig
i bubblor av smärta och andra i bubblor av feel good.”
Foto: Jeff Kubina.

Bubblor av smärta och feel good

Jag har upplevt något fantastiskt. En gång i tiden hade jag ångest inför att gå till tandläkaren. Så plötsligt, långt senare fick jag en bedövning som var som en dröm. Jag kände ingenting under ingreppet. Häromdagen var jag hos tandläkaren och fick en fantastisk bedövning igen. Härligt.

Men nu är frågan: Har bedövningsindustrin och jag tänker inte bara på injicerad medicin, smugit sig in och förskönat hela vår svenska tillvaro? Ja inte i massmedia. Där är det tvärtom. Där beskrivs en verklighet som injicerats med smärta.

Det uppstår en svartvit värld i mitt sinne. I min skyddade närmiljö bedövas jag av god mat, kamratskap och injektioner mot fysisk smärta. Utanför min bubbla dödas människor av terrorister eller i gängskjutningar.

Det som är tydligt är att vi svenskar lever i olika bubblor, där några befinner sig i bubblor av smärta och andra i bubblor av feel good. Det som händer är att i bubblorna av smärta ökar bedövningen genom alkohol och narkotika. Och i bubblorna med feel good bedövas vi genom inåtvändhet och avståndstagande till andra.

Vi bekämpar narkotika och droger, men ersätter inte bedövningen med någonting. Vi låter våra kamrater i feel good-bubblorna leva vidare med sina bedövningar, utan att de ökar solidariteten med de andras miljöer.

Vill vi ha det så?

Jag vill skaka om människorna i feel good-bubblorna, inspirera dem till att fundera igenom vad som är viktigt för hela vårt samhälle, lyfta fram medkänslan som ett medel att skapa en miljö där alla mår bra och motivera dem att använda omtanke aktivt genom att inbjuda till gemenskap. Här behövs hela civilsamhällets nätverk som kan ge strukturer till denna utveckling. Den svenska individualismens extremism måste brytas.

I massmedia beskrivs ofta livet i de negativa bubblorna. Men utan konstruktiva försök till att ändra livet i bubblorna. Förändringar delegeras till den lokala polisen. Det behöver inte vara så. I USA prövar man i lokala samhällen att gå samman och hitta nya lösningar. CTC står för Communities that care. CTC-arbete innebär att alla i det lokala samhället går samman och analyserar problem och initierar åtgärder. De som är aktörer är lärare, sjukhuspersonal, skolpersonal, polis, idrottsföreningar med flera. Varför kan inte detta ske i Sverige?

Vad ska vi sedan göra med de positiva bubblorna? Kan vi spränga dem så att människorna i dessa bubblor får en känslomässig insikt i andras smärtor och gör sig delaktiga i människornas situation i de andra bubblorna?

Det vi lever med är att fler och fler människor utanför storstäderna flyttar in från landet och hamnar i små miljöer utan någon uttalad grannsamverkan. Många hamnar i en feel good-bubbla där smärtorna lyser med sin frånvaro. Närheten till andra och medkänslan för de som har det svårt byts ut mot en anonymitet i bostadsmiljön och en gemenskap med andra som har det bra.

Ofta har jag saknat en gemensamhetsskapande stadsmiljö, där gatumiljön i sig bjuder in genom tätt placerade soffor och strukturerade samtalssammanhang. Nu måste jag in på caféer och restauranger för att föra dialoger, och miljöerna är uppdelade i de som är feel good-bubblor och de som inte är det. Det känns som att besöka Belfast och välja en plats för katoliker eller en plats för protestanter.

Till slut flyttar feel good-bubblorna bort från smärtbubblorna och vi får utanförskapsområden och innanförskapsområden.

När världen våndas inför det hotade klimatet erbjuder världens ungdomar inga bedövningssprutor. De vill att den kommande värken medvetandegörs. Utan bedövning.

När får vi fram någon som vågar tala om att hon känner panik inför den bristande solidariteten i vårt samhälle? När vågar någon se över bedövningsindustrin i Sverige?

Thomas Ekbom

 

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter