Bubblor av smärta och feel good
i bubblor av smärta och andra i bubblor av feel good.”
Foto: Jeff Kubina.
Bubblor av smärta och feel good
Jag har upplevt något
fantastiskt. En gång i tiden hade jag ångest inför att gå till tandläkaren. Så
plötsligt, långt senare fick jag en bedövning som var som en dröm. Jag kände
ingenting under ingreppet. Häromdagen var jag hos tandläkaren och fick en
fantastisk bedövning igen. Härligt.
Men nu är frågan: Har
bedövningsindustrin och jag tänker inte bara på injicerad medicin, smugit sig
in och förskönat hela vår svenska tillvaro? Ja inte i massmedia. Där är det
tvärtom. Där beskrivs en verklighet som injicerats med smärta.
Det uppstår en svartvit värld i mitt sinne. I min
skyddade närmiljö bedövas jag av god mat, kamratskap och injektioner mot fysisk
smärta. Utanför min bubbla dödas människor av terrorister eller i
gängskjutningar.
Det som är tydligt är att vi
svenskar lever i olika bubblor, där några befinner sig i bubblor av smärta och
andra i bubblor av feel good. Det som händer är att i bubblorna av
smärta ökar bedövningen genom alkohol och narkotika. Och i bubblorna med feel
good bedövas vi genom inåtvändhet och avståndstagande till andra.
Vi bekämpar narkotika och droger,
men ersätter inte bedövningen med någonting. Vi låter våra kamrater i feel
good-bubblorna leva vidare med sina bedövningar, utan att de ökar solidariteten
med de andras miljöer.
Vill vi ha det så?
Jag vill skaka om människorna i feel
good-bubblorna, inspirera dem till att fundera igenom vad som är viktigt för
hela vårt samhälle, lyfta fram medkänslan som ett medel att skapa en miljö där
alla mår bra och motivera dem att använda omtanke aktivt genom att inbjuda till
gemenskap. Här behövs hela civilsamhällets nätverk som kan ge strukturer till
denna utveckling. Den svenska individualismens extremism måste brytas.
I massmedia beskrivs ofta livet i de
negativa bubblorna. Men utan konstruktiva försök till att ändra livet i
bubblorna. Förändringar delegeras till den lokala polisen. Det behöver inte
vara så. I USA prövar man i lokala samhällen att gå samman och hitta nya
lösningar. CTC står för Communities that care. CTC-arbete innebär att alla i
det lokala samhället går samman och analyserar problem och initierar åtgärder.
De som är aktörer är lärare, sjukhuspersonal, skolpersonal, polis,
idrottsföreningar med flera. Varför kan inte detta ske i Sverige?
Vad ska vi sedan göra med de
positiva bubblorna? Kan vi spränga dem så att människorna i dessa bubblor får
en känslomässig insikt i andras smärtor och gör sig delaktiga i människornas
situation i de andra bubblorna?
Det vi lever med är att fler
och fler människor utanför storstäderna flyttar in från landet och hamnar i små
miljöer utan någon uttalad grannsamverkan. Många hamnar i en feel good-bubbla
där smärtorna lyser med sin frånvaro. Närheten till andra och medkänslan för de
som har det svårt byts ut mot en anonymitet i bostadsmiljön och en gemenskap
med andra som har det bra.
Ofta har jag saknat en
gemensamhetsskapande stadsmiljö, där gatumiljön i sig bjuder in genom tätt
placerade soffor och strukturerade samtalssammanhang. Nu måste jag in på caféer
och restauranger för att föra dialoger, och miljöerna är uppdelade i de som är
feel good-bubblor och de som inte är det. Det känns som att besöka Belfast och
välja en plats för katoliker eller en plats för protestanter.
Till slut flyttar feel
good-bubblorna bort från smärtbubblorna och vi får utanförskapsområden och
innanförskapsområden.
När världen våndas inför det hotade klimatet erbjuder
världens ungdomar inga bedövningssprutor. De vill att den kommande värken
medvetandegörs. Utan bedövning.
När får vi fram
någon som vågar tala om att hon känner panik inför den bristande solidariteten
i vårt samhälle? När vågar någon se över bedövningsindustrin i Sverige?
Thomas Ekbom