Republikanernas skenande chauvinism
Republikanernas skenande chauvinism
Under tiden i USA
Alltså, det här med Republikanernas skenande chauvinism. Nej, inte misogyni. Inte mans-chauvinism som vi använt så mycket att vi glömt förledet, utan den gamla betydelsen: osunt överdriven partiskhet för sitt land, det tredje läget på skalan Patriotism – Nationalism – Chauvinism.
En sportanalogi: En Bajen-patriot vill inte att anfallet ska filma sig till straffspark eftersom kärleken till laget förenas med önskan om att Bajen ska vara ett ”bra” lag på alla tänkbara sätt. För en Bajen-nationalist blir frågan aldrig aktuell, eftersom anfallet inte kan ha fuskat under några omständigheter. En Bajen-chauvinist däremot vill att anfallet ska fuska maximalt, gärna klippa till försvaret i nacken också, för allting som Bajen gör är rätt; bara motståndarnas eventuella fusk är omoraliskt och stötande (fast ärligt talat är allting motståndarna gör omoraliskt och stötande i vilket fall).
Problemet med republikanerna är nu vare sig mans-chauvinism eller USA-chauvinism (även om det finns nog så stötande inslag av bådadera), utan parti-chauvinism. Varje person, handling eller ståndpunkt är förträfflig – om den är republikansk. Men demokraternas företrädare, agerande och ståndpunkter är undantagslöst stötande och omoraliska. Det gäller även valfusk. Hur blev det så?
Historiskt har alla amerikanska vänstergirar (New Deal, Great Society, Medborgarrättsrörelsen) mötts av populistiska folkrörelser, entusiastiskt påpiskade och ridna av högerns politiska ledarskap. Det ursinniga motståndet mot Obama är alltså normalt, men den här gången är något annorlunda. Den här gången tog populismen makten över partiet. De politiker som tänkte rida till makten på gräsrötternas raseri finner sig i stället jagade av en ylande mobb. I deras munnar rycker och sliter ett stort kantigt primärvalsbett, och tyglarna hålls av ett tweetande pumpamonster.
Kristna fundamentalister som byggt sin plattform på sträng privatmoral är tvungna att försvara pedofiler och äktenskapsförbrytare. Budgethökar argumenterar för gigantiska underskott. Gammaldags liberaler som brunnit för en tuktad och beskuren nattväktarstat röstar plötsligt mot politiskt ansvar och för obegränsad exekutiv makt. Livslånga frihandelsprofeter hummar och mumlar i skägget om varför presidentens tullar och handelskrig ändå är goda ting. Ingen enda av dem argumenterar i god tro, ingen framför några verkliga argument för att försvara de faktiska ståndpunkterna. Allt är lögn, bortförklaringar, svepskäl och motangrepp. Men hur skulle de kunna göra annorlunda, deras positioner är alltigenom falska.
Det värsta är inte den rullande intellektuella och moraliska förnedringscirkusen. Det värsta är att lojalitetskraven kortsluter allt intellektuellt samtal. Att höra motståndarens argument är svaghet; att kompromissa – förräderi! Inte ens basala fakta om verkligheten godkänns. Beslut tas inte efter någon rationell process, utan på grund av vem som skriker högst eller fuskar effektivast. Det genererar sämre beslut. Både för nationen och republikanska partiet nalkas en efterräkning, allt dyrare ju längre det pågår.
Och utvecklingen går bara fortare med Trump som körsven.