Köttnormen måste brytas – klimatet kan inte vänta

Köttnormen måste brytas – klimatet kan inte vänta

Det vankas jultider. Köttbullar ska rullas, revbensspjäll ska marineras och julskinkan ska saltas. Under samma månad sker det stora klimatmötet i Katowice, Polen. Det är allvar nu. Vid två graders uppvärmning riskerar mängder av människor att dö. Ändå lyckas verkligheten inte hinna ikapp de svenska hemmen. När är det dags att gå från tanke till handling?

Jag växte upp i en köttkultur, precis som många andra, där man åt skinka på frukostmackan, falukorv i skolan och en redig biff på fredagskvällarna – och med handen på hjärtat så älskade jag verkligen kött. Det var egentligen genom en slump som jag började uppmärksamma hur det jag åt faktiskt belastade klimatet och då bestämde jag mig för en förändring. På något vis kände jag mig lurad. Jag hade i 15 år ätit kött tre gånger om dagen utan något som helst ifrågasättande. Kött är normen och samhället framför det utan att skämmas, bland annat genom skolmaten.

Jag vägrar tro att alla människor är ignoranta. Men jag kan ofta bli frustrerad när jag möts av gapande munnar. Är det märkligt att vi har den största humanitära krisen framför oss, när knappt någon är medveten om sin klimatpåverkan? I artikeln ”Köttet är värsta klimatboven” skriver svt.se att ett kilo nötkött motsvarar att köra en normal bil cirka 12-15 mil. Under 2016 förbrukade svenskarna enligt Jordbruksverket 87,7 kilo kött per person. Det är som att köra en tredjedel runt jordklotet.

Min resa började med en nedskärning. Men ju mer sällan tallriken pryddes av animalier, desto mer började jag ifrågasätta köttnormen. Allt rörde sig om mitt egos smaklökar och etiken var helt frånvarande. Den 16: e mars åt jag min sista köttbit. Aldrig mer skulle djur och människor behöva lida till följd av min egoism.

Maktstrukturerna är nämligen genomsyrande. Välståndsländer bär skulden till den tyngsta klimatbelastningen, som grundar sig i vår absurda konsumtionsnivå. Men där klimatförändringarna faktiskt drabbar människor allra hårdast bor fattiga. Om alla levde som i Bangladesh skulle vi behöva 0,4 jordklot. Och trots att människorna där är de som släpper ut allra minst växthusgaser är det de som betalar priset för klimatförändringarna. Efter en översvämning år 2004 låg två tredjedelar av Bangladesh landyta under vatten (enligt Sveriges Radio). I takt med att vattennivån stiger kommer miljontals människor framöver att tvingas på flykt.

Sedan ljuger jag om jag säger att klimatet var den enda anledningen bakom mitt livsval. Djuretiken är likväl en viktig beståndsdel. Vi människor har en förmåga att inte reflektera över våra vanor och märkliga kultur. Samtidigt som vi värnar om våra katter och hundar slaktades 107 miljoner djur i Sverige år 2017 (enligt Djurrättsalliansen).

Döda djur kommer inte att leva igen och klimatförändringarna kommer inte vänta. Det är dags att gå ifrån tanke till handling.

Ellen Marin
Ny krönikör i Miljömagasinet

Ellen Marin

Ellen Marin går första året på Westerlundska gymnasiet i Enköping. På fritiden rider hon och tävlar med sin egna häst och är gärna med vänner, familj eller pojkvän. Klimatet blev ett givet intresse under sista året på grundskolan. Hon vill öka medvetenheten om olika samhällsgruppers utsatthet, speciellt kvinnors. Drömmen är att bli journalist. 

Share this...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter