Tvärvetenskapliga tankar

Tvärvetenskapliga tankar

Nyligen läste jag ett debattinlägg om klimatpolitik av en nationalekonom. Skribenten menade att det är helt verkningslöst ur klimatsynpunkt att anställda inom en organisation går samman för att minska sitt fl ygresande. Skribenten menade att eff ektiv klimatpolitik är att skärpa EU: s utsläppshandel samt att införa bred och högre koldioxidskatt. En relevant slutsats utifrån ekonomiska teorier om eff ekt per krona.

Men för några veckor sedan läste jag FN:s klimatpanels senaste specialrapport om skillnaderna mellan 1,5 och 2 graders global höjning av medeltemperaturen. Rapporten innehåller även naturvetenskapliga beräkningar över hur mycket koldioxid som vi globalt kan släppa ut innan de ackumulerade utsläppen i atmosfären obönhörligen leder till 1,5 graders global uppvärmning jämfört med förindustriell tid.

Fyra alternativa utsläppskurvor presenterades som världen framöver måste färdas längs med för att begränsa uppvärmningen i enlighet med Parisavtalets mål på 1,5 grader. Samtliga fyra kurvor innebär att vi globalt, alla tillsammans, måste minska utsläppen oerhört mycket extremt fort.

Alternativen innehöll i varierande grad en användning av negativa utsläpp från ungefär 2040 och framåt. Naturvetarna har här beskrivit hur många gigaton koldioxid som måste fångas upp och lagras i berggrunden för att kompensera – om vi minskar utsläppen något långsammare. Ett av scenarierna innebär att vi cirka 2080-2100 och framåt ska odla skog eller annan biomassa, elda upp, fånga in koldioxiden vid skorstenen och stoppa ner den i håligheter i berggrunden (förenklat beskrivet) motsvarade 20 gigaton koldioxid varje år.

Siff ror kan ju vara svåra att få grepp om. Men 20 gigaton är alltså ungefär lika mycket koldoxid som hela jordens hav och växtlighet binder genom sin fotosyntes i dag. Alltså naturvetaren presenterar en lösning som är fysiskt teoretisk möjlig där vi människor ska odla fram dubblering av jordens fotosyntes.

Denna mer naturvetenskapliga rapport noterade att det fanns stor risk att odling av stora mängder energigrödor och liknande endast för att skapa negativa utsläpp skulle konkurrera med användning av mark för att odla livsmedel. Här fi nns frågor som ekonomer skulle ha ställt sig om äganderätt till marken eller som statsvetare skulle ha ställt sig om hur politiskt genomförbart detta är på en nationell nivå, samt vilka internationella avtal som skulle behövas för att säkerställa tillgången till denna mark för negativa utsläpp.

På senare tid har det diskuterats varför vi människor har så svårt att ta till oss detta med klimatförändringen. Vi vet att den sker och ungefär vad vi ska göra. Ändå går det så långsamt, så långsamt och vi fortsätter med våra fossilenergirelaterade aktiviteter som om inget hade hänt.

Beteendevetare och psykologer har kommit fram till att vi människor har fl era olika psykologiska mekanismer som gör att detta med klimatfrågan blir så svårt. Vi har genom evolutionen lärt oss att hantera direkta hot och faror, sådant som vi uppfattar kan drabba oss nu. Vi har mycket svårare att uppbringa

“Vi upplever klimathotet som mindre allvarligt om vi uppfattar att ingen verkar göra något åt det”
engagemang för sådant som kan drabba oss längre bort i tid. Rökare har exempelvis svårt att sluta röka om argumentet endast är att de kanske om 40 år kan drabbas av cancer. Men samma rökare ser sig om när hen ska gå över vägen.

Vi har också svårt att engagera oss i risker långt bort geografi skt. Vi reagerar inte särskilt mycket på att människor på andra sidan jorden riskerar att svälta eller att isbjörnars habitat försvinner, medan risken att källare i min stad kan översvämmas uppbringar större reaktion. Vi upplever även klimathotet som mindre allvarligt om vi uppfattar att ingen verkar göra något åt det. Om inte den politiska världen slår på stora trumman och inför kraftiga reformer, ja då kan det väl inte vara så farligt?

Statsvetarna, som jag själv tillhör, analyserar relationen mellan politiska partier och väljare i demokratier (och icke-demokratier). Här blir beteendevetarnas slutsatser intressanta. Politikerna vill slå på stora trumman om frågor som de upplever att väljarna ser som de viktigaste frågorna just nu. Är jämställdhet det som väljarna pratar om på kaff erasterna, då tävlar partierna om att presentera bäst jämställdhetspolitik. Är integration det som väljarna uppfattar som den mest akuta frågan, då slår partierna upp sin integrationspolitik stort.

Här fi nns en uppenbar risk för självspelande pianon, som det så vackert kallas. Alla partier har i grunden sin egen världsbild och ideologi, vilka ligger till grund för partiets existensberättigande. Varje parti har en egen bild av vad som krävs för att få det bästa samhället. I många fall kan de vilja göra reformer inom områden som inte syns i den mediala debatten.

Om partierna endast skriver och pratar om en fråga som ingen annan diskuterar får de ingen synlighet alls. Eftersom synlighet är viktigt för att väljarna ska bygga upp ett förtroende för dem och potentiellt rösta på dem så behöver politikerna diskutera det som är aktuellt. Eftersom människor ser och hör vad politikerna diskuterar så börjar de själva diskutera dessa frågor, och det självspelande pianot riskerar dra igång.

Lägger man samman dessa analyser, utan att förändra något, kan vi inte hejda klimatförändringen. Det är min bedömning. Och vi alla – nationalekonomen, naturvetaren, beteendevetaren, statsvetaren – kommer drabbas av konsekvenserna av en global uppvärmning som skenar bortom mänsklig kontroll.

Men slår vi våra kloka hjärnor ihop då kan vi lösa detta.

Om vi utgår från naturvetenskapens beräkningar av hur mycket växthusgaser vi maximalt kan släppa ut, om vi engagerar människor i klimatfrågan utifrån beteendevetarnas kunskap om vad som triggar oss, om partierna utifrån detta presenterar lösningar som är naturvetenskapligt tillräckliga och samtidigt attraktiva lösningar för sina väljare och kombinerar detta med nationalekonomernas makroekonomiska förslag på styrmedel – då skulle samtliga partier kunna presentera sin plan för hur vi ska klara att hålla den globala uppvärmningen till max 1,5 grader och vi skulle samtidigt få fl er företag och privatpersoner att arbeta för det målet.

Det krävs både åtgärder uppifrån och underifrån. När anställda vid en organisation går samman för att minska sitt fl ygresande – ger detta mod till politikerna att lägga fram sina klimatstrategier.
Elin Söderberg
Statsvetare, sakkunnig i energi och klimatförändring
Foto: Oskar Karlin/Creative Commons
Demonstration i Stockholm mot global uppvärmning,
views
5
Share this...