Flykten till högerpopulismen
Flykten till högerpopulismen
I Tillbaka till Reims (Verbal förlag) återvänder Didier Eribon till sin gamla hemstad.
Många har gjort en liknande resa tidigare och det är ett välkänt ämne inom fi lm och litteratur.
Den framgångsrike personen som gör en minnesresa för att få kontakt med sitt ursprung; det ursprung som länge förnekats och de människor som han eller hon inte längre har kontakt med.
Skillnaden mellan Didier Eribon och många minnesresenärer är att han söker sig till Reims inte bara för att få perspektiv på vad som hänt i livet, utan snarare för att förstå vad som har hänt i hans tidigare hembygd. Norra Frankrike med sin höga arbetslöshet, de döda industrimiljöerna och småstäder som överlever delvis tack vare konstgjord andning. Han jagar svaret på varför denna del av Frankrike, en gång socialisternas och kommunisternas högborg, i dag slutit upp bakom Marine Le Pen och högerpopulismen.
Didier Eribon är professor i sociologi. Han var länge en känd journalist på den vänsterliberala franska tidskriften Nouvel Observateur, men blev med åren en välkänd uttolkare av sexualiteten.
I första hand intresserade han sig för den homosexuella jagbildningen, ett ämne som han föreläst om i många sammanhang och i fl era olika länder, inte minst i USA.
Men när han återvänder till Reims är han främst upptagen av ett annat ämne. Klassperspektivet.
Uppväxten i en ganska hård, steril, vit, kunskapsföraktande, invandrarfientlig arbetarmiljö där våld var något man ofta måste räkna med, även i vardagen.
Trots allt han skrivit och off entligt analyserat har han dolt detta under hela sin karriär.
Som vuxen är skammen att vara gay för honom långt mindre än skammen att i en kosmopolitisk akademisk miljö ha utgått från arbetarklassen. Tvärtom är det inom gayvärlden, där dörrarna mellan olika sociala klasser kan vara ganska öppna, som han hjälps fram i sin karriär. Under sitt första längre förhållande presenteras han för människor och tas med in i sammanhang som han skulle haft svårt att hitta på egen hand. Där tas han emot för att han är gay. Och intellektuell. Ung smart bög är en hipp identitet, arbetargrabb är något annat.
Även till sina partners och vänner ger han vaga, svårtydda svar på frågor om barndomshemmet och skoltiden – eller ljuger rent ut. Trots att han regelbundet går på söndagslunch hos sina morföräldrar i Paris döljer han alltid noggrant var de bor och vilka de är. Han konstaterar, många år senare, att om hans vänner fått reda på detta hade det inneburit allvarliga problem.
När han till slut besöker Reims igen har han inte haft kontakt med sina två yngre bröder på 30 år. Han kom inte till sin pappas begravning. Samma pappa som han innerligt avskytt och tar avstamp ifrån – ”sådan vill jag under inga omständigheter vara eller bli” -– när han som begåvad gymnasieelev börjar formulera en ny livsberättelse.
Den gröna rörelsen i Sverige, till skillnad från i exempelvis Tyskland och USA, har alltid tonat ner klassförhållanden och klasskillnader. Under de inledande årtiondena var strategin att alla med ett genuint grönt intresse var välkomna; det spelade ingen roll vilken bakgrund någon hade eller vilka livsförhållanden man utgått ifrån.
En ganska framgångsrik strategi på den tiden: den dämpade motsättningar som annars skulle kunnat skapa djupa och svårlösta konfl ikter om politikens inriktning och hindrat partiet från att bildas och ta fart. Många politiskt intresserade var skeptiska, medan andra välkomnade att ett politiskt parti äntligen vågade försöka bryta upp den hårt cementerade blockpolitiken.
Problemen uppstår när Miljöpartiet vill spela rollen som motvikt mot högerpopulism och högerextremism. I sina resonemang utgår partiet alltid från en idévärld: De pelare man lutar sig mot är de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och FN:s stadgar och härifrån hämtar man både ammunition och argument. Begrepp som rasism och främlingsfi entlighet analyseras och beskrivs ofta utifrån samma etiska perspektiv.
Frågan är om det räcker? Går den framväxande och allt starkare antidemokratiska rörelsen att bemöta enbart med hjälp av tankar och begrepp? Kanske måste vi här gräva djupare och förstå även hur de bakomliggande ekonomiska fundamenten kommit i gungning genom globaliseringen och parallellt med detta USA: s och Europas långsamma tillbakagång.
Detta skapar en djup skräck hos stora befolkningsgrupper att hamna i fattigdom och misär och har därmed öppnat dörren för krafter som de tidigare sett på med stor skepsis. I synnerhet med tanke på Europas blodiga och djupt destruktiva 1900- talshistoria.
Reims är champagnestaden.
De gyllene bubblornas hemort med Moët, Taittinger, Lanson och Ruinart.
Men familjen Eribon har ingen kontakt med denna värld. När Didier föds är stadens centrala arbetarkvarter, där de lever, närmast ett slumområde. Med tiden får de ett nybyggt hus i ett socialt bostadsprojekt i ytterstaden, vilket pappan ser som en triumf.
De är mycket utsatta för förändringar i konjunkturen. Kriminaliteten fi nns nära dem och ett antal unga killar hamnar i den fällan. En farbror börjar som matros, men efter diverse självförvållade problem slutar han som uteliggare och dör på gatan. En bror var stark och blev slaktare. När boken skrivs bor han som förtidspensionär i Belgien, kroppen är utsliten och han träff ar aldrig sina barn.
En lite skrämmande verklighet som vi ofta ryggar tillbaka inför.
Om det inte vore för att detta utgör högerpopulismens bas.
Front National är det enda parti som de anser för deras talan.
Det tar emot för Didier Eribons mamma att bekänna att hon röstat på Front National: i detta fi nns en social skam. Hon påstår att det bara skett en gång, vilket han inte tror på. Och när han analyserar sin uppväxt inser han att främlingsfi entligheten alltid ingått i familjens värld.
Dagligen kastar man ur sig negativa påståenden om de ickefranskfödda, som misstänks vilja sälja sin arbetskraft billigare.
Men författaren går fl era steg vidare utifrån detta. Enligt honom är den politiska frispråkighet som fanns från tidiga 1950-talet och fram till slutet av 1970-talet helt försvunnen nu; ingen vill, kan eller tillåts längre uttrycka sig så. De politiska partierna har blivit intill utplåning lika och de komplexa, djuplodande samhällsdebatterna har slocknat av.
Därmed finns inga politiska alternativ. Även om de gröna gärna talar om behovet av en stor nyordning, den gröna omställningen, känns den inte som ett alternativ utan som ett komplement.
Många har gjort en liknande resa tidigare och det är ett välkänt ämne inom fi lm och litteratur.
Den framgångsrike personen som gör en minnesresa för att få kontakt med sitt ursprung; det ursprung som länge förnekats och de människor som han eller hon inte längre har kontakt med.
Skillnaden mellan Didier Eribon och många minnesresenärer är att han söker sig till Reims inte bara för att få perspektiv på vad som hänt i livet, utan snarare för att förstå vad som har hänt i hans tidigare hembygd. Norra Frankrike med sin höga arbetslöshet, de döda industrimiljöerna och småstäder som överlever delvis tack vare konstgjord andning. Han jagar svaret på varför denna del av Frankrike, en gång socialisternas och kommunisternas högborg, i dag slutit upp bakom Marine Le Pen och högerpopulismen.
Didier Eribon är professor i sociologi. Han var länge en känd journalist på den vänsterliberala franska tidskriften Nouvel Observateur, men blev med åren en välkänd uttolkare av sexualiteten.
I första hand intresserade han sig för den homosexuella jagbildningen, ett ämne som han föreläst om i många sammanhang och i fl era olika länder, inte minst i USA.
Men när han återvänder till Reims är han främst upptagen av ett annat ämne. Klassperspektivet.
Uppväxten i en ganska hård, steril, vit, kunskapsföraktande, invandrarfientlig arbetarmiljö där våld var något man ofta måste räkna med, även i vardagen.
Trots allt han skrivit och off entligt analyserat har han dolt detta under hela sin karriär.
Som vuxen är skammen att vara gay för honom långt mindre än skammen att i en kosmopolitisk akademisk miljö ha utgått från arbetarklassen. Tvärtom är det inom gayvärlden, där dörrarna mellan olika sociala klasser kan vara ganska öppna, som han hjälps fram i sin karriär. Under sitt första längre förhållande presenteras han för människor och tas med in i sammanhang som han skulle haft svårt att hitta på egen hand. Där tas han emot för att han är gay. Och intellektuell. Ung smart bög är en hipp identitet, arbetargrabb är något annat.
Även till sina partners och vänner ger han vaga, svårtydda svar på frågor om barndomshemmet och skoltiden – eller ljuger rent ut. Trots att han regelbundet går på söndagslunch hos sina morföräldrar i Paris döljer han alltid noggrant var de bor och vilka de är. Han konstaterar, många år senare, att om hans vänner fått reda på detta hade det inneburit allvarliga problem.
När han till slut besöker Reims igen har han inte haft kontakt med sina två yngre bröder på 30 år. Han kom inte till sin pappas begravning. Samma pappa som han innerligt avskytt och tar avstamp ifrån – ”sådan vill jag under inga omständigheter vara eller bli” -– när han som begåvad gymnasieelev börjar formulera en ny livsberättelse.
Den gröna rörelsen i Sverige, till skillnad från i exempelvis Tyskland och USA, har alltid tonat ner klassförhållanden och klasskillnader. Under de inledande årtiondena var strategin att alla med ett genuint grönt intresse var välkomna; det spelade ingen roll vilken bakgrund någon hade eller vilka livsförhållanden man utgått ifrån.
En ganska framgångsrik strategi på den tiden: den dämpade motsättningar som annars skulle kunnat skapa djupa och svårlösta konfl ikter om politikens inriktning och hindrat partiet från att bildas och ta fart. Många politiskt intresserade var skeptiska, medan andra välkomnade att ett politiskt parti äntligen vågade försöka bryta upp den hårt cementerade blockpolitiken.
Problemen uppstår när Miljöpartiet vill spela rollen som motvikt mot högerpopulism och högerextremism. I sina resonemang utgår partiet alltid från en idévärld: De pelare man lutar sig mot är de mänskliga rättigheterna, barnkonventionen och FN:s stadgar och härifrån hämtar man både ammunition och argument. Begrepp som rasism och främlingsfi entlighet analyseras och beskrivs ofta utifrån samma etiska perspektiv.
Frågan är om det räcker? Går den framväxande och allt starkare antidemokratiska rörelsen att bemöta enbart med hjälp av tankar och begrepp? Kanske måste vi här gräva djupare och förstå även hur de bakomliggande ekonomiska fundamenten kommit i gungning genom globaliseringen och parallellt med detta USA: s och Europas långsamma tillbakagång.
Detta skapar en djup skräck hos stora befolkningsgrupper att hamna i fattigdom och misär och har därmed öppnat dörren för krafter som de tidigare sett på med stor skepsis. I synnerhet med tanke på Europas blodiga och djupt destruktiva 1900- talshistoria.
Reims är champagnestaden.
De gyllene bubblornas hemort med Moët, Taittinger, Lanson och Ruinart.
Men familjen Eribon har ingen kontakt med denna värld. När Didier föds är stadens centrala arbetarkvarter, där de lever, närmast ett slumområde. Med tiden får de ett nybyggt hus i ett socialt bostadsprojekt i ytterstaden, vilket pappan ser som en triumf.
De är mycket utsatta för förändringar i konjunkturen. Kriminaliteten fi nns nära dem och ett antal unga killar hamnar i den fällan. En farbror börjar som matros, men efter diverse självförvållade problem slutar han som uteliggare och dör på gatan. En bror var stark och blev slaktare. När boken skrivs bor han som förtidspensionär i Belgien, kroppen är utsliten och han träff ar aldrig sina barn.
En lite skrämmande verklighet som vi ofta ryggar tillbaka inför.
Om det inte vore för att detta utgör högerpopulismens bas.
Front National är det enda parti som de anser för deras talan.
Det tar emot för Didier Eribons mamma att bekänna att hon röstat på Front National: i detta fi nns en social skam. Hon påstår att det bara skett en gång, vilket han inte tror på. Och när han analyserar sin uppväxt inser han att främlingsfi entligheten alltid ingått i familjens värld.
Dagligen kastar man ur sig negativa påståenden om de ickefranskfödda, som misstänks vilja sälja sin arbetskraft billigare.
Men författaren går fl era steg vidare utifrån detta. Enligt honom är den politiska frispråkighet som fanns från tidiga 1950-talet och fram till slutet av 1970-talet helt försvunnen nu; ingen vill, kan eller tillåts längre uttrycka sig så. De politiska partierna har blivit intill utplåning lika och de komplexa, djuplodande samhällsdebatterna har slocknat av.
Därmed finns inga politiska alternativ. Även om de gröna gärna talar om behovet av en stor nyordning, den gröna omställningen, känns den inte som ett alternativ utan som ett komplement.
Ingvar von Malmborg
Foto Rob Oo is.gdZV5qWw CC BY is.gd 2eaEG2
Katedralen i Reims.