För att andra ska få leva
Det fanns en tid då människor trodde att björnar hade förmågan att återuppstå. Förr var vintern försvann de, varpå de återvände om våren.
Våren är numera den tid då det beslutas om licensjakt på björn. Denna ligger på Naturvårdsverket, men uppfylls rådande kriterier, såsom gynnsam bevarandestatus, kan Naturvårdsverket delegera besluten till länsstyrelserna.
Och nyligen meddelade Naturvårdsverket att tolv länsstyrelser får fatta beslut om licensjakt på björn. Tilldelningarna på björn har ökat i flera län de senaste åren, och till och med nått rekordnivåer. Detta beror på att björnpopulationen i Sverige anses vara stabil, men stabil är inte detsamma som god. Artens bevarandestatus lyder ”Nära hotad.”, ändå jagas alltså björn, år efter år. Detta kan vara svårt att förstå, särskilt om ens grundläggande fråga lyder: Är svenska jägares behov av att jaga och döda viktigare än björnars rätt att leva?
Detta är emellertid en fråga som inte hörs i samband med beslut gällande licensjakt på björnar.
Vilket beror på den rådande synen på djur. Sedan medeltiden har européer dragits med föreställningen om att djurvärlden kan delas upp i bestes dulces – rara bestar – och bestes puantes – stinkande bestar. De förstnämnda är de djur människan upplever tjänar henne, medan de senare i synnerhet är rovdjur, fienden själv.
Denna inställning bidrog till att jägare alltid kunde hitta anledningar att jaga, och jakt kunde beskrivas som en plikt vilken gagnade andra. Jakt har genom åren beskrivits som beskyddande av människor, eller egendom, eller husdjur, eller bikupor, eller boskap, eller vilda arter (som jägarna själva vill fälla). Björnar jagades också på grund av en fruktan för vad de kunde tänkas göra.
Samtida jägare hävdar gärna att de önskar skydda den biologiska mångfalden eller tamdjur. Den som vill skydda den biologiska mångfalden ska dock inte döda björnar, utan i stället värna dem, för björnen är en nyckelart som säkrar den ekologiska balansen i skog och mark.
Det har sagts att björnstammen ”behöver regleras med hänsyn till risken för skador och negativa socioekonomiska effekter för boende och verksamma i länet.” Det är känt att björn river renkalvar vilket kan leda till svårigheter för renägare. I renbetets nejd krävs en ersättningsmodell som är rättvis (något Udtja sameby, Gällivare skogssameby, och SLU:s Jens Frank arbetat på). Annars är björnens jaktförmåga tämligen begränsad, och utanför rennäringens trakter har arten inte någon större inverkan på tamboskap och klövvilt – de skador björnar står för bortom renskötselns terräng måste rimligtvis beskrivas som små, alldeles för små för att motivera en jakt vilken drabbar björnen som art på ett olyckligt sätt.
Med hjälp av sina vapen kan människan ta livet av vilken best som helst. Det rör sig inte om något naturligt urval då människan siktar, håller andan några sekunder, och rör pekfingret. Den björn som dödas kan vara en björn i sina bästa år, och stark och frisk.
Detta är naturvidrigt, och synnerligen beklagansvärt, och det hela förvärras av det faktum att björnjakt är nöjesjakt, en jakt utan intentioner att göra naturen nytta. Det råder ingen brist på björnjägare vilka dödar björnar eftersom de finner det spännande att jaga och ta livet av dem. Björnen hör nu till de arter som kan beskrivas som underhållningens bestar. De är inget annat än troféer.
Att ifrågasätta den svenska troféjakten på björn är enkel, för björnen existerar inte för att människor ska förvandla dem till troféer. De lever för att fullfölja sina egna strävanden, och för att leva i enlighet med den integritet de utmärks av.
Dessutom är björnen en kännande, tänkande varelse som kommunicerar på meningsfulla sätt. Björnar har sitt eget perspektiv på världen, och deras värld är rik, på vissa sätt rikare än människans. De har en bakgrund, relationer, och utvecklade personligheter. De känner inte bara smärta, rädsla, sorg, och ilska, utan de kan också njuta. De kan bli överraskade och känna nyfikenhet och glädje. Den som invänder att människan inte ska tillskriva djur mänskliga känslor glömmer bort att mänskliga känslor är just djurkänslor.
Att människan skulle ha monopol på känslor är en förlegad och absurd tanke. Björnar har ett komplext inre liv som människan lätt kan känna igen sig i, därför att de känslomässiga systemen är uråldriga. De gener som styr skapandet av hjärnors känslohormon är omkring 700 miljoner år gamla. Troligen har dessa sitt ursprung i den era då djur började fatta erfarenhetsbaserade beslut, och alla djur har detta gemensamt. Den som är villig att öppna ögonen kommer att se att det finns gott om gemensamma världar.
Och liksom varje människa har ett enda liv, har varje björn ett enda liv. Är det då rimligt att svenska björnjägare – för sitt höga nöjes skull – tillåts beröva individer deras enda liv?
I en värld där människan dikterar villkoren gäller följande: Licensjakten existerar för att stärka förtroendet för rovdjursförvaltningen. Genom att erbjuda björnjakt blir jägarna intresserade av att bevara en björnstam. Livets mening kan sägas vara att säkra sin arts överlevnad, och om de dödade björnarna bidrar till björnstammens långsiktiga överlevnad har de – enligt denna definition – levt ett meningsfullt liv. Men då måste artens bevarandestatus bedömas korrekt.
Någon återuppståndelse väntar inte för de björnar som fälls av kulvapen klass 1, men de björnar som skjuts, dör för att andra ska få leva.
