”Hållbart” eller hållbart?

Är fyndigheten av sällsynta jordartsmetaller utanför Kiruna en fantastisk grön nyhet, eller tvärtom besked om än mer utarmning i ett redan hårt drabbat område? Kan det vara både och?

Det finns numera inte ett företag som inte vill klistra ordet hållbart på sin verksamhet. Och som vanligt, när begrepp förvandlas till åtråvärda etiketter, sker en urvattningsprocess. Så vad betyder egentligen ordet ”hållbart?” Vad borde det betyda? Rimligen avser det något som går att upprepa på samma nivå under mycket lång tid (rentav för alltid?) utan att ekosystemen skadas eller utarmas och utan att resurser tar slut.

 

Ett skogsbruk där man hugger enstaka träd med skonsamma metoder, oftast tar ut mindre och aldrig mer än tillväxten och inte heller skadar den biologiska mångfalden på platsen borde vi kanske med gott samvete kunna kalla hållbart. Men då måste vi förstås bortse från att vi bara har pratat om vad som är hållbart för det aktuella skogsekosystemet och inte hur hållbart det var att bygga maskinerna vi använder för avverkningen, eller för den delen att transportera dit dem, tanka dem eller ta virket därifrån.

 

Hur är det med annat vi just nu gärna vill kalla hållbart? Kan stålframställning vara hållbar om den är fossilfri? Eller menar vi att det räcker med att den är bättre än de sämsta sätten för att den ska förtjäna att kallas hållbar? Kan elteknik som bygger på batterier som kräver sällsynta jordartsmetaller kallas hållbar? Metallerna utvinns ju genom processer som inbegriper olika kemikalier och kräver mycket energi. Är det hållbart eller bara bättre än det som är riktigt dåligt? Så här kan vi fortsätta. Är mat som är ekologiskt producerad hållbar om den odlats med metoder som tunnar ut matjordslagret?

 

Är tågresor hållbara – det krävs stora mängder energi och material för att bygga tåg?

Är vindkraft hållbar? Snurrorna byggs av ändliga material och kommer förr eller senare förvandlas till skrot som vi måste hantera (nya regler som kräver återvinningsbarhet är på väg men är inte på plats än).

Är att skapa kläder av återvunnet material hållbart, om det samtidigt kräver energi, som i sin tur kräver vindsnurror, som i sin tur kräver material och resurser från gruvbrytning, och om materialet dessutom släpper ifrån sig mikroplaster till miljön? Och så vidare.

Vi glömmer att tala om huruvida företeelser och produkter är hållbara på lång sikt eller bara på kort, och om vi menar att det är hållbart på en specifik plats, på vissa platser eller överallt. Och vi glömmer att specificera vad det är hållbart i relation till.

 

Grönmålning (greenwashing) är också ett begrepp i ropet. Det tillskrivs företag som försöker framstå som mer miljövänliga än de är.

Men merparten av all grönmålning i världen görs inte på stora företags PR-kontor utan inne i våra hjärnor. I vår heta längtan efter att känna att världen är på rätt väg och att det vi själva gör är gott och riktigt är vi ofta beredda att nöja oss med ”lite bättre än det riktigt dåliga” för att kalla något hållbart och klamrar oss fast vid det som vore det en mast på ett stormande hav. Är det dags att överge begreppet hållbarhet? Definitivt inte, men vi behöver ha ett levande samtal om vad vi faktiskt menar när vi använder det.

 

”Hållbart” är för det mesta bättre än inget alls, och mycket av det ”hållbara” är riktigt bra. Men kanske trots allt inte hållbart på riktigt om man använder ordet med en definition som ser till hela den påverkan det vi gör har, eller räknar in alla platser som påverkas. Detta behöver bli en allmänt vedertagen och självklar sanning i vårt samtal om hur vi går vidare från var vi befinner oss i dag. En obekväm tanke? Absolut. Men nödvändig.