Människofientlig migrationspolitik
Redan under valrörelsen lyftes en mer restriktiv migrationspolitik fram som högsta prioritet från Sverigedemokraternas sida. När vi efter valet läste Tidöavtalet började det framgå vad som var på gång. Dock fanns ju ändå Liberalerna med i regeringsunderlaget, och Krisdemokraternas politik ska, enligt vad partinamnet säger, stå på kristen grund. Då måste det väl ändå finnas krafter i regeringen för hänsyn till internationellt överenskomna rättsprinciper, som konventionen om mänskliga rättigheter? Men så kom den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard och förklarade att flyktingmottagandet ska ner till EU:s absoluta miniminivå. Alltså helt i linje med det Sverigedemokraterna driver.
På en presskonferens presenterade Malmer Stenergard ett nytt uppdrag för Migrationsverket. Uppdraget innebär att verket ska utreda hur rutiner och mekanismer kan införas för att dra in uppehålls- och arbetstillstånd som invandrare har fuskat sig till. Trots att detta alltså är ett regeringsuppdrag så deltog inga andra regeringsrepresentanter på presskonferensen, utan bredvid Malmer Stenergard stod Sverigedemokraternas vice ordförande och gruppledare i riksdagen Henrik Vinge. Tydligare kan det inte bli vem som bestämmer och kontrollerar regeringens migrationspolitik. Dock verkar inte Malmer Stenergard ha några problem med att företräda denna politik.
En rad åtgärder är på gång med syfte att minska invandringen till Sverige och för att göra tillvaron osäkrare för dem som redan kommit hit. Flyktingar ska tvingas att uppehålla sig i transitcenter under hela asylprocessen, utvisning utifrån levnadssätt (vandel), uppehållstillstånd ska kunna återkallas när asylskäl inte längre finns kvar, begränsad anhöriginvandring, rätten till tolk och juridiskt ombud under asylprocesse föreslås begränsas eller helt slopas, visitationszoner utpekas där polisen har rätt att visitera människor utan att de är misstänkta för något brottsligt, för att nämna några. ”Vi är beredda att göra allt som krävs för att uppnå minskad invandring”, säger Malmer Stenergard. I en intervju i DN säger hon att regeringen skyndsamt kommer att utreda och genomföra förslagen som är lagda i Tidöavtalet.
En av de mest uppmärksammade åtgärderna är att offentliganställda i sitt arbete som socialarbetare, i vården eller på skolan ska tvingas ange papperslösa som de möter. ”Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige. Det kan finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården. Undantag från informationsplikten behöver därför utredas närmare.”
Det talas till och med om att de som inte följer angiveriplikten ska kunna straffas.
Om en plikt införs att offentliganställda måste anmäla papperslösa till Migrationsverket och Polismyndigheten innebär det att vi går in i ett samhällssystem med angiverisystem. Något som vi ser i diktaturstater. Protester har kommit från representanter för alla sektorer inom den offentliga sektorn, där många uttalar att de kommer att vägra anmäla någon som är papperslös.
En som protesterade mot ett sådan system för fyra år sedan var den nuvarande utrikesministern Tobias Billström (M). Han menade att ett angiverisystem ”hör inte hemma i Sverige utan är mer något som vi förknippar med länder som Östtyskland och Nordkorea”. Billström har nu tydligen tänkt om, och nyligen menade han att Turkiet är en fullvärdig demokrati. De första utvisningarna har också skett till Turkiet.
Det går fort nu med nedmonteringen av den i Sverige hittills på humanistisk grund tillämpade synen på medmänniskor som tvingas fly från sina hem och hemländer. Vi befinner oss dessutom i en tid då antalet flyktingar ökar. För första gången har antalet nu överstigit 100 miljoner. En utveckling som förutses fortsätta med den allt mer akuta klimatkrisen och de konsekvenser den för med sig i framför allt fattiga länder. Ses människor i nöd som hot och inte som medmänniskor med samma rättigheter som vi själva, är risken uppenbar att grunden för det demokratiska samhället, baserat på människors lika värde, är i fara.
