Relationen människa-reaktorhaveri

Teater: Barnen
Lucy Kirkwood
Regi: Mattias Nordkvist
Göteborgs Dramatiska Teater


Den brittiska dramatikern Lucy Kirkwood blev med pjäsen Barnen från 2017 den första i Fukushima-generationen att dramatiskt gestalta relationen människa-reaktorhaveri, och det moraliska ansvaret hos den som ställer fissionen i mänsklighetens tjänst. Alla de tre huvudpersonerna, två kvinnor och en man, är kärnfysiker.

Mia Eriksson som Hazel och Hanna Ullerstam som Rose.
(Foto: Per Larsson)

En och annan likhet föreligger med Michael Frayns pjäs om Heisenberg och Bohr från 1998, men detta är något mycket mer än en Copenhagen som klarar bechdeltestet. Ty där Frayns karaktärer förblir ikoner oskiljaktiga från sina upptäckter befolkas Kirkwoods värld av människor som i första hand är människor. Och det står ju, i vår tid, rätt klart att vi alla bär ansvar för miljön och klimatet.

Pjäsen spelas nu på Göteborgs Dramatiska Teater i Mattias Nordkvists regi. Den tar sin början i den lilla stuga vid havet dit Hazel och Robin tagit sin tillflykt efter en reaktorolycka i det närbelägna kärnkraftverk där de arbetat. Rose, en tredje kollega som varit ute ur bilden sedan åratal, dyker upp, och överraskar Hazel så till den grad att hon åker på en snyting i blotta förskräckelsen. Medan Rose hänger av sig jackan och ställer ifrån sig sin bag tar ett trevande samtal sin början. Bortsett från yrket är de mycket olika. Hazel är en präktig elitist och renlevnadskvinna, en trebarnsmor som motvilligt brödjobbar i skolan. Rose är ett rö för vinden, levnadsglad och passionerad men också nyckfull, oförmögen att slå sig till ro.

Hazels make Robin tycks, när han gör entré, ha mycket gemensamt med henne. Men lebemanntendenserna till trots är det något annat han valt. Huvudpersonerna hinner ifrågasätta varandras val, liksom ställas inför ett helt nytt och chockerande sådant, innan pjäsen är till ände.

Scenografin är utmärkt, som vanligt. Jag har sett denna drygt 120-åriga källarlokal förvandlas till både det ena och det andra under årens lopp, och illusionen är fullkomlig även nu. Den avlägsna stugans isolering fångas på pricken, med opålitlig elförsörjning och bristfälliga VVS-system som mustig grädde på moset. På den här teatern är en kuliss aldrig bara en kuliss. Även när en blårutig handduk som Hazel hängt upp faller ner från sin krok någon minut senare vet jag inte om detta är en medveten effekt eller inte (ni som har möjlighet att se senare föreställningar får gärna delge tidningen detta).

Erik Åkerlind som Robin.
(Foto: Per Larsson)

Även skådespelarna gjuter blod i sina karaktärer på ett helgjutet sätt, som levandegör både nuet, gestalternas historia och händelserna i världen utanför. Hanna Ullerstam i rollen som Rose, den mest sammansatta karaktären, ömsom lättsinnig och ömsom närmast blödande, är också den starkast lysande stjärnan. Mia Eriksson gör en ypperlig tolkning av den återhållsamma Hazel, där så mycket pågår under ytan, en spänd revolverhane av ordning och reda. Och när en yogamatta omnämns i pjäsens början måste den rullas ut innan ridån går ner, det är ju en gammal regel från Tjechovs dagar. Oemotståndligt är inte minst Erik Åkerlinds porträtt av Robin, en bedagad förförare tryggt bepansrad med pragmatiska nödlögner och projekt att försvinna in i.

Föreställningen är en och en halv timme lång, men så länge man vistas i denna förtätade atmosfär förnimmer man knappast tidens gång. Den lockar både till skratt och rysningar, och upplösningen är oförglömlig och väcker många tankar. Om du har chansen att se den, gör det. Rätt som det är kan vi själva tvingas in i en stuga som Hazels och Robins. Vem vet vilka demoner vi kommer att möta där, i djupet av oss själva.