G7-Nato-toppmötet Biden/Putin: Xi Jinpings skugga var närvarande

Xi Jinping var också med. På alla tre möten. I alla fall hans skugga, den formades lite olika utifrån hur diskussionerna gick och vilken väg den tog, falnade den kunde Putins ansiktsslöja skönjas. Trots skillnaden i tidszonerna mellan Peking och Europa ville Xis skugga ändå aldrig helt lämna Joe Bidens färdväg från England till Bryssel och Genève. Det spelade ingen roll om det var ett lite mindre sällskap som pratades vid lite mer diskret eller om det var ett plenarmöte, oavsett om det var på G7-mötet i Cornwall som avslutades i söndags, militära frågor på Nato-mötet i början av veckan i Bryssel eller under toppmötet i onsdags mellan presidenterna Biden och Putin. Xi Jinping var med.

G7-mötet i Carbis Bay 11–13 juni 2021 i sydvästra England bevakades av 5000 poliser och ett antal militärfartyg. G7-ledarna kunde känna sig trygga och viktiga. Ja, de är starka och världens rikaste länder, men deras betydelse har ändå falnat under åren. När G7 bildades 1975 så stod man för 70 procent av världens BNP. I dag svarar man för 40 procent.

Men hur kunde världens ledande ekonomier och världens ledande militärallians hamna här, i slagskuggan av Kinas president Xi Jinping och Rysslands president Vladimir Putin? Kina – för några decennier sedan ett av världens fattigaste länder. Ryssland – likaså ett urfattigt land på 1990-talet med en utslagen industri och en medellivslängd på 57,5 år.

Det enkla och korta svaret: USA:s stora skuldsättning, ständigt stegrande sanktioner mot Ryssland och de senaste fem, sex åren också mot Kina. Landets bruk av sin enorma makt – politiskt, ekonomiskt, diplomatiskt, kulturellt och tekniskt. Detta tillsammans med landets militära övermakt har gjort att de styrande blivit fartblinda, särskilt efter Sovjetunionens sammanbrott 1990, då USA utan konkurrens satte reglerna för världsordningen.

Detta och USA:s omfattande, kostsamma och destruktiva krig de senaste 20 åren har bidragit till ett tunnelseende: De styrande har inte uppmärksammat att spelplanen har förändrats runt om i världen efter finanskraschen i USA 2008, då Kina började gå sin egen väg. Därefter, i takt med att USA under Trump dragit sig tillbaka och lämnat avtal och handelsblock, har omvärlden hittat andra partners och nya handelsblock har bildats där USA inte är med. Men Kina är.

Kinas exempellösa ekonomiska framgångar har också stärkt landets självförtroende, bland annat genom att ha lyft cirka 800 miljoner kineser ur extrem fattigdom sedan 1980-talet och sina high-tech företag. 2013 vände Kina sig utåt också mot världen i det globala utvecklingsinitiativet Belt and Road Initiative (BRI), som nu i samarbete med drygt 130 länder bygger vägar, järnvägar, hamnar, flygplatser, nya fartygsleder och broar och annan infrastruktur som 5G och hälsovård.

Sanktionerna? USA, som också förfogar över de globala betalningsströmmarna, framför allt via tjänsten SWIFT, och stänger av den tjänsten för länder som inte följer de regler som USA ställer, som Iran och Venezuela. Ryssland härnäst?

Sanktionerna mot Ryssland och Kina har dessutom gjort att de länderna gaddat ihop sig i en ren överlevnadsstrategi, vilket president Joe Biden har uppfattat och vill förändra. Man samarbetar nu strategiskt, och det skulle inte förvåna om Putin dyker upp i Peking som Xi Jinpings hedersgäst i det officiella firandet av kommunistpartiets 100-års jubileum.

Mycket talar också för att både Kina och Ryssland på olika sätt försöker göra sig kvitt sitt beroende av dollarn, världens reservvaluta.

Och i USA? Att medelklassen i USA lämnats därhän när det gäller köpkraft sedan 1970-talet stod heller inte klart för alla politiker i USA förrän efter presidentvalet 2020, där det urartade och höll på att sluta i en inhemsk statskupp.

President Joe Biden landade i London med ett budskap; USA är tillbaka, låt oss enas kring de viktiga aktuella frågorna som till exempel klimat och covid-19 – alla ska vaccineras – men framför allt:

– Låt oss som demokratiska länder ena oss mot auktoritära Kina och Ryssland. Låt oss satsa på en global skatt för alla företag och storsatsa på en global infrastrukturplan för att möta Kinas växande inflytande.

Bidens förslag till den globala utvecklingsplanen kallas ”Build Back Better World (B3W)” och riktar sig mot låg- och mellaninkomstländer. G7-mötet ställde sig bakom planen som utlovats hundratals miljarder dollar av bland annat G7-länderna.

– Ja. Vi måste vara goda exempel, vi ska visa världsmedborgarna att det är de demokratiska ländernas styrkor och principer som är hållbara. De universella värdena är allmängiltiga och kan och ska inte överges. USA kommer inte att överge sin position som den globala stormakten. Inte under min vakt, som Joe Biden uttryckte det inför sin hemmapublik före G7-mötet.

Konsekvenserna är svåröverskådliga. Vad händer om Biden gör allvar av sina propåer? Måste förment demokratiska länder som Ryssland och enpartistaten Kina ge invånarna en reell möjlighet till att medverka i politiken, annars vadå? Och om Kina inte vill göra övergången från en enpartistat till en, låt oss säga tvåpartistat, frivilligt – vad blir konsekvensen? Ska denna omvandling då ske med militära maktmedel?

EU-länderna våndas; de vill helst inte behöva välja sida, inte mer än nödvändigt. Kina, världens största marknad med 1,4 miljarder människor, krigar ju inte runt om i världen – inte ännu i alla fall – och Kinahandeln blomstrar. Majoriteten av världens befolkning kommer också vid nästa sekelskifte finnas i Asien/Afrika. Och vad händer vid nästa presidentval i USA? Är Donald Trump då tillbaka som president eller någon annan republikan? Hur blir det då?